Förra veckan presenterades utredningen om den s.k. civilkuragelagen, Handlingspliktsutredningen. Lagen skulle göra det straffsanktionerat att inte ingripa när någon är i nöd om ett ingripande skulle kunna ske utan risk för egen liv eller hälsa. Så tänkte sig i alla fall beställaren, de politiker som tagit initiativ till utredningen.

Utredningen kom emellertid till resultatet att något straffbud inte borde införas. Inte bara det: Utredaren – en på alla sätt förträfflig jurist – passade på att förklara i Dagens Nyheter redan på morgonen innan utredningen presenterats att han inte ansåg att någon civilkuragelagstiftning av det av politikerna efterlysta slaget borde införas. Få politiska förslag har drabbas av en sådan smäll i ansiktet innan det ens hunnit presenteras, dessutom utdelad av utredaren själv. Dessutom delades inställningen av flera ledande opinionsbildare. Dessa journalister har varit kritiska sedan länge. DN:s ledare sågade civilkurageförslaget långt innan det presenterats och har ägnat många raljanta tecken åt den bakomliggande politiska viljan.

Men den offentliga kritiken mot tanken på en civilkuragelag är i hög grad orättvis och oanalyserad.

Tag iakttagelsen från Orättens rötter (i Moderna tider 1995/96), Zarembas mäktiga anklagelseakt mot den svenska rättskulturen: Är det inte något  principiellt vidrigt i att svensk rätt inte betraktar det som kriminellt att titta på ett barn som drunknar i en vattenpöl, om barnet kan räddas med en mycket ringa insats?

Zaremba har naturligtvis rätt. Det är principiellt vidrigt att ett sådant beteende inte är straffsanktionerat. Det är denna principiella brist i rättssystemet som en civilkuragelagstiftning försöker rätta till. Det finns ingen seriös bedömare, allra minst i riksdagen, som vill skapa en straffsanktionerad plikt för någon att ingripa i en uppgörelse mellan kriminella gäng där kulorna viner. Ingen anser att jag ska behöva slänga mig in i ett övertänt hus för att rädda en instängd person. Vad som eftersträvas av förespråkarna är en regel som åstadkommer en plikt att bistå andra i nöd när ett uppfyllande av plikten inte medför en uppenbar risk för liv och hälsa. Kritikerna mot idén på en handlingsplikt i nödsituationer tenderar att missa detta.

Den mer seriösa kritiken mot lagförslaget, och den underliggande värderingen, har utgått från olika argument. Lejonparten av dessa argument har varit ur luften tagna spekulationer om hur människors beteende kan tänkas påverkas av en lag av den ena eller andra sorten. Vissa spekulationer har sökt stöd i rättsjämförelser som antas visa att i andra länder, där civilkuragelagstiftning finns, så har den inte medfört just några iakttagbara effekter. Värdet av en sådan jämförelse är dock lågt om man inte beaktar en helt omöjlig mängd variabler; sociala, kulturella, rättskulturella, och andra skillnader måste vägas in för att jämförelsen ska ha relevans. Andra gissningslekar, som också förekommer i utredningen, tar sikte på att ett förbud mot det extremt klandervärda icke-ingripandet i nödsituationer kan medföra att människor inte skulle våga vittna. Om detta vet vi förstås inte ett dugg idag.

Den viktigaste invändningen utgår dock från en närmast rättsfilosofisk utgångspunkt. Kritikerna mot civilkuragelagstanken, ofta från liberalt håll, säger så här: Det finns en grundläggande skillnad mellan att förbjuda aktiva handlingar – som att dränka någon  – och att förbjuda frånvaron av handlingar – som att inte ingripa när någon drunknar. När det gäller aktiva handlingar är det moraliskt motiverat att kriminalisera sådana om de skadar någon. Som stöd för denna tanke hämtas näring i John Stuart Mills berömda harm-principle (skadeprincipen): ”the only purpose for which power may be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others. His own good, either physical or moral, is not sufficient warrant”. (Ur On Liberty.)

Mill-citatet i sig säger dock inget om vad det ska anses innebära att skada någon annan. Skadar jag det barn som drunknar och som jag kan rädda? Den frågan innefattar flera moment: Att en skada uppstår och att skadan på något vis orsakats av mig. Det är förhoppningsvis uppenbart att en skada – ja, en tragedi – inträffar om barnet drunknar. Det centrala elementet i frågan är om det är om jag, jag som bara tittar på, skadar barnet. Annorlunda uttryckt: Orsakar jag att barnet dör när jag inte ingriper för att rädda?

Mills skadeprincip kräver en uppfattning om vad vi ska lägga för innebörd i orsaksbegreppet. I juridikens värld i övrigt har vi inga problem med att betrakta en frånvaro av ett beteende eller en faktor som en orsak till en skada. Badvakten som underlåter att ingripa när någon drunknar är en orsak till döden. När juridiken ansvarsmässigt skiljer mellan att aktivt orsaka en effekt (att dränka någon) från att inte hedja en effekt (att inte rädda den som drunknar) så görs det inte inom bedömningen av om den klandervärda personen orsakat skadan eller inte. Skillnaden mellan den aktiva handlingen och passiviteten måste göras på något annat sätt.

Det menade John Stuart Mill också för övrigt. Om orsakssamband skrev Mill: ”The cause, then, philosophically speaking, is the sum total of the conditions, positive and negative taken together; the whole of the contingencies of every description, which being realised, the consequent invariably follows”. Faktum är att det inte går att ens formulera ett orsaksbegrepp som gör skillnad mellan det aktiva och det passiva. En underlåtenhet kan mycket väl vara en orsak till en skada, såväl juridiskt som filosofiskt. Även frånvaron av en handling kan skada någon. Mills skadeprincip står inte i sig i vägen för en kriminalisering av en underlåtenhet att ingripa för att hjälpa nödställda. 

En underlåtenhet är frånvaron av ett påbjudet handlande. Det finns anledning att påminna om att underlåtenhet bara är ett ord, en etikett, som vi sätter på frånvaron av ett handlande som är klandervärt – ur moralisk eller juridisk synvinkel. Det som vi benämner som en underlåtenhet kan i princip alltid omformuleras som en klandervärd handling. Underlåtenhetsformuleringen: ”Mamman underlät att ge sin dotter tillräckligt med mat och denna underlåtenhet orsakade att barnet svalt ihjäl” kan lätt ersättas med en formulering i aktiva termer som tar sikte på samma händelse: ”Mammans slarv med att tillse att dottern fick tillräckligt med mat orsakade att barnet svalt ihjäl”. 

Det finns inga allmänna svar på om en civilkuragelag bör införas eller inte. Ett förslag måste istället utvärderas konkret, utifrån det faktiska förslagets innebörd. Handlingspliktsutredningen presenterar motvilligt ett sådant förslag, för hur en regel skulle kunna formuleras. Som det sägs i pressmeddelandet: ”Böter eller fängelse i upp till två år ska enligt modellen kunna följa för den som låter bli att bistå någon som befinner sig i allvarlig fara för liv, hälsa eller trygghet till person. Ansvar ska utdömas bara om underlåtenheten med hänsyn till omständigheterna är uppenbart oförsvarlig. Härigenom tydliggörs att den som av fruktan för sin egen säkerhet avstår från att ingripa inte riskerar att straffas.” Det är ett bra förslag, balanserat och försiktigt. Förslaget medför inte några dramatiska inskränkningar i vår negativa frihet, d.v.s. friheten att få göra vad vi vill utan att riskera att straffas. Som förslaget är formulerat finns det inte heller några direkta rättssäkerhetsrisker, i vart fall inte som det framtonar vid en läsning av texten.

Civilkurage är inget man kan lagstifta fram, sägs det ibland. Moralen undandrar sig lagstiftarens påverkande makt. Det är inte säkert att det är sant. Vi vet erfarenhetsmässigt att människors beteende kan påverkas av lagstiftning.  Det framstår dessutom knappast på förhand självklart att inte någon enda person kan tänkas påverkas att rädda en annan människas liv om en handlingsplikt av detta slag införs. Och – handen på hjärtat – räcker det inte med att en enda person räddas för att lagen ska vara motiverad om det inte finns några betydande risker för orimliga bestraffningar?

Till syvende og sidst måste vi återvända till Zarembas fråga: Är det inte något fundamentalt fel på en rättsordning som inte betraktar det som förbjudet för den som tittar på när ett barn dör, om barnet kan räddas med ett snabbt handtag? Och är inte denna principiella brist i sig något som i sig motiverar en lagändring?

Annons