Fotnoten

Det finns vissa strider som är eviga. Striden mellan grupp och enskild, mellan struktur och individualism, mellan determinism och självförverkligande. Och så finns det striden om fotnoten, en strid fullt i klass med den om semikolonet. Jag är en varm vän av långa resonerande fotnoter. Alla är inte lika tagna. Det finns en hel del skrivet, för och emot.

Min favorit i genren är Balkins artikel The Footnote. Den inleds så här:

⁴I would have liked to have written an essay about the relationship of law to literature — to deconstruct the opposition between them and, in the process, to say a few words about deconstructive techniques in general. I would have explained that legal writing and literary writing share a common textuality, a semiotic similarity that one could exploit in legal as well as literary contexts. I would have pointed out that the seemingly meaningless and accidental features of a text possess an economy or logic that both troubles and elucidates other features of the text. I would have shown how the processes of signification that we call the ”surface features” of the text and those processes of signification that we call the ”meaning” or ”argument” or ”point” of the text are not separable in the way we ordinarily imagine them to be, but that they feed upon and nourish each other in a most uncanny way. In particular, I would have argued that legal writings’ reliance on figural language — metaphor, metonymy, and so on — was not adventitious or accidental, something that one could do without. I would have contended that this reliance was as essential to legal as to literary expression, and that it could be exploited by the legal critic — exploited in a way that would show the contingency and limitations of our ways of thinking about legal issues. I had planned to write about all these things, and many more, but as I began to write, I was irresistibly drawn to another problem — different and yet not so different: the problem of the footnote.

Det finns mycket att säga om fotnoten. Balkin säger en hel del. Hela artikeln är för övrigt införd i en fotnot. I den sista fotnoten står följande: ”105. [Note to the editors of the Law Review — place the entire text of this Article (including this footnote with these instructions) in this footnote. If this causes a problem of infinite regress, improvise].”

Elegant.

4 kommentarer

Comments feed for this article

januari 31, 2011 den 4:29 e m

Sten Sture

Ett liknande dilemma är juristers notoriska användning av ”och/eller”.

Denna fyndiga formulering i en dom från en amerikansk domstol från 1930-talet belyser problemet:

”… ‘and/or,’ that befuddling, nameless thing, that Janus-faced verbal monstrosity, neither word nor phrase, the child of a brain of someone too lazy or too dull to express his precise meaning, or too dull to know what he did mean, now commonly used by lawyers in drafting legal documents, through carelessness or ignorance or as a cunning device to conceal rather than express meaning with a view to furthering the interest of their clients.”

Det alltid svårt att veta vad som avses med ”eller”: är det antingen en inklusiv eller en exklusiv disjunktion? Man skulle alltid kunna argumentera för att man i de fall en exklusiv disjunktion avses alltid bör använda formuleringen ”antingen…eller” men det förekommer tyvärr inte särskilt ofta. Man kan emellertid notera en tendens i domskrivningar att förespråka endast ”eller” framför ”och/eller”.

Det finns för övrigt en dom från EU-domstolen (C-304/02) i vilken domstolen slagit fast att ”eller” i vissa fall kan inbegripa ”och” (den i målet aktuella frasen var ”böter eller vite”, vilket alltså kan betyda ”böter i kombination med vite”).

Dessa språkliga avvikare fick mig även att tänka på denna mycket intressanta artikel om bruket av umlaut i produktnamn på engelska:

Svara

januari 31, 2011 den 5:36 e m

Mårten Schultz