Det finns två typer av rättigheter, förklarade Robert Stevens – den unge professorn som har satt agendan för decennier framåt i angloamerikansk privaträtts- och rättighetsteori – på en stor konferens i Oxford för några veckor sedan. En konferens som av Ken Oliphant vid European Centre for Tort and Insurance Law blev benämnd som ”The Robert Stevens Show”.
Den ena är rättigheter som vi alla erkänner som självklara. Det är fel att äta barn och vi har en skyldighet att låta bli, vilket (i Hohfelds tradition) korresponderar mot en rättighet för alla barn att inte bli uppätna. Åtskilliga av de rättigheter som vi betraktar som mänskliga rättigheter faller i det här facket. Rätten att inte underkastas tortyr. Rätten att få tänka fritt. Rätten till ett ostört privatliv. Rätten att få yttra sig. Men så finns det också en annan typ av rättigheter. Rättigheter som bara finns där för att lagstiftaren erkänt dem, rättigheter som inte på något vis är självklara i ett civiliserat samhälle utan som finns där för att samhället (som det uttolkats av lagstiftaren – parlamentet – eller annan auktoritativ normbildare – i viss mån alltså domstolarna) antar att ett erkännande av dessa rättigheter kan främja samhället på något sätt. Dessa rättigheter passar inte in i en klassisk rättighetsdiskurs – de är inte vad som tidigare skulle kallats för naturliga, vad vi idag skulle kalla ”mänsklig”. De är istället normer som erkänns av instrumentella skäl: För att de leder till något bra för samhället i stort. Stevens exemplifierade dessa typer av rättigheter med immaterialrätt. Vi kan ha, menade Stevens, ett fullt acceptabelt och civiliserat samhälle även utan upphovsrätt eller varumärkesskydd. Avsaknaden av sådant skydd gör inte ett samhälle till barbariskt eller ”hårt” på något vis.
Stevens har förstås rätt. Ett samhälle är inte ondare eller sämre utan ekonomiska immaterialrätter. Men lagstiftaren har ansett att det är bra, av något skäl, att införa det monopol som immaterialrättigheterna innebär. Det är bra för att det, är antagandet, leder till något bra. Och det bra som det leder till, eller kan leda till, är en stimulerad kreativitet och samhällsvinster. Idag är en av de stora frågeställningarna om det faktiskt är så att upphovsrätten (och i viss mån gäller det samma för varumärkesrätter) har dessa positiva effekter. Det finns åtskilliga exempel på hur monopolet som rättighetsinnehavaran – idag ofta kapitalstarka företag som samlar på sig rättigheter – innehar används för att motverka kreativa lösningar och en god utveckling.
I Jonathan Zittrains tankeväckande bok The Future of the Internet and How to Stop it – gratis här – visas hur rättighetsinnehavare i den amerikanska telekomsektorn försökte använda immaterialrätten för att förhindra utvecklingen av det som idag blivit fundamentala komponenter av Internet. Dessa försök slogs ned av amerikanska domstolar. Men en hård immaterialrättslinje hade kunnat medföra att vi även idag suttit och faxat våra dokument till varandra istället för att skicka dem via Google Docs.
Immaterialrättigheter är inte, enligt min mening, naturliga inslag i en äganderättstradition. Att ha en rättighet att sälja en låt är inte det samma som att äga låten. Tvärtom: Upphovsrätten står på flera sätt i strid med äganderätten, i det att den ger en rättighetsinnehavara möjlighet att begränsa ägaren av låten (köparen av en mp3-låt på I-tunes t.ex.) att förfoga över det hon köpt. Att ladda ned en låt utan rätt därtill är inte en stöld. Men detta verkar idag de flesta med normalbegåvning insett. Upphovsrätt och varumärkesrätt vilar på andra moraliska grundvalar än äganderätt – traditionellt och analytiskt. Ett försvar för upphovsrättens (eller varumärkesrättens) ställning måste bygga på denna insikt. Om ett traditionellt äganderättssynsätt skulle överföras i den immaterialrättsliga kontexten så innebär det att immaterialrätten försvinner: Det är ju just för att det traditionella äganderättsparadigmet inte ansetts tillräckligt för musik, varumärken eller patent som immaterialrätten utvecklats.
Det är mot sådana här iakttagelser som nutidens och framtidens immaterialrättsstrider måste tolkas. Det finns en ökad aggressitivitet och ett allt mer frekvent användande av metaforer från krig och konflikter i diskussionen om immaterialrätt idag. Det finns nog inte någon juridisk frågeställning som idag engagerar så många och som skapar så stora revor i samhällsdebatten. Till stor del beror det på att de som livnär sig på upphovsrätter varit okänsliga för dynamiken i det digitala samhället. Så brukar det i alla fall hävdas. Men frågan är om inte en större anledning är att företrädare för upphovsrättsintressen idag antingen maliciöst eller av slarv hänför dessa rättigheter till Stevens första grupp, dom ”naturliga” rättigheterna, istället för till den andra gruppen av rättigheter, de rättigheter vars legitimitet ligger i deras instrumentella kapacitet att främja samhällsnyttiga intressen.
Immaterialrättigheter förtjänar att försvaras i den utsträckning de främjar de målsättningar som vi vill eller tror att dessa rättigheter kan främja. Lord Macauley formulerade detta klart redan i ett tal till Storbrittaniens House of Commons i februari 1841, ett tal rörande ett lagförslag om copyright.
”The principle of copyright is this. It is a tax on readers for the purpose of giving a bounty to writers. The tax is an exceedingly bad one; it is a tax on one of the most innocent and most salutary of human pleasures; and never let us forget, that a tax on innocent pleasures is a premium on vicious pleasures. I admit, however, the necessity of giving a bounty to genius and learning. In order to give such a bounty, I willingly submit even to this severe and burdensome tax. Nay, I am ready to increase the tax, if it can be shown that by so doing I should proportionally increase the bounty. My complaint is, that my honourable and learned friend doubles, triples, quadruples, the tax, and makes scarcely any perceptible addition to the bounty. […]
It is good that authors should be remunerated; and the least exceptionable way of remunerating them is by a monopoly. Yet monopoly is an evil. For the sake of the good we must submit to the evil; but the evil ought not to last a day longer than is necessary for the purpose of securing the good.”
Samtidigt som kriget om upphovsrätten trappats upp med cease and desist-letters och Piratpartier och kommunikationsstrategier direkt hämtade från kriget så finns det levande frågor och avvägningar som handlar om riktigt makt, tillämpad makt, juridisk makt. Skyddstider och rättsmedel är öppna frågor idag. Lord Macauleys evil – monopolet som följer med upphovsrätten – måste vägas mot det ”good” den kan åstadkomma. När det gäller de framskjutna positionerna vad gäller skyddstiden kan jag inte se några instrumentella argument av vikt som kan legitimera att monopolet utsträcks många decennier efter att upphovsmannen dött, t.ex.
*
Samhällsdebatten idag präglas i hög grad av att upphovsrättssystemet, som det ser ut idag, är den självklara utgångspunkten och att det naturliga steget är att ytterligare stärka upphovsrätten. Det är en jävligt konstig grundinställning. Det är en grundinställning som jag tror bottnar i att företrädare för de stora företag som sitter på enorma rättighetsbanker lyckats sälja in till politiker och debattörer att ett skydd för upphovsrätten är som ett skydd för rätten till ett hus. Jan Björklund initierade för några år sedan en debatt om IPRED med att konstatera reservationslöst att ”upphovsrätten är en äganderätt och i mitt parti tror vi på ett skydd för äganderätten”. Med en sådan ahistorisk syn på upphovsrätten försvåras ett samtal om vad vi vill ha för upphovsrätt i framtiden och vad vill ha den till.
Dagens ledande upphovsrättskritiker – med vilket jag menar intellektuella som är kritiska mot den nuvarande regleringen eller starkare skydd, inte att de är kritiska mot ett skydd för immaterialrätter i sig – fokuserar ofta på samhällsekonomiska faktorer. Ett allt starkare skydd för upphovsrätter skapar starkare monopol, motverkar kreativititet och utveckling och åstadkommer onödiga lock-in-effekter. Det är till exempelvis det underliggande argumentet i den mycket starka kritik som framförs i William Patry, Moral Panics and the Copyright Wars (OUP). Vad jag däremot saknar även från kritikerna är rättighetsavvägningsperspektivet. Det är i och för sig ett problem när monopol stärks och det är i och för sig ett problem om monopolet leder till samhällsekonomiskt negativa effekter. Men det är ett större problem om immaterialrätter tillmäts för stor tyngd i avväningen mot andra rättigheter.
I diskussionen om IPRED så anförde många integritetsskyddsaspekter mot de ökade möjligheterna att få reda på vilka personer som döljer sig bakom ett IP-nummer. Det argumentet tror jag för många framstod som ett svepskäl: Integritetsaspekten dolde det bakomliggande syftet, nämligen att kunna fortsätta begå brott mot upphovsrättslagstiftningen. Att det framstod på det sättet hänger samman med att många av de som tog ställning för integritetsskyddet också var emot den rådande upphovsrättsordningen – skyddet för integriteten klingar ihåligt om det framförs av någon som i integritetsskyddets anonymitet vill begå upphovsrättsbrott. Men dessa avvägningar är centrala när det gäller att forma framtidens upphovsrätt. Upphovsrätten står i konflikt med andra rättigheter: Upphovsrätten hindrar ett öppet meningsutbyte. Upphovsrätten hindrar ägare från att fritt disponera över sin egendom. Upphovsrätten kan hamna i strid med integriteten. Och i dessa avvägningar måste argumentationsbördan för att upphovsrätten skall segra ligga på de som menar att det borde vara så: Presumtionen måste ligga för de grundläggande rättigheterna. Det perspektivet hörs inte tillräckligt.
Jag tror att en väl fungerande upphovsrätt kan fungera som en katalysator för kreativitet. Själv händer det att jag skriver saker för att få betalt och någon gång har jag till och med skrivit saker och hoppats på att kunna exploatera min text flera gånger. Men en upphovsrätt som inte främjar det syftet och som inte bidrar till positiv utveckling av ekonomiskt eller annat slag kommer att väga lätt i avvägningar mot andra intressen som alltid kan uppstå.
Det långa talets korta mening är detta. Morgondagens upphovsrättssamtal behöver mindre demagogik och mer reflektion kring vad vi vill ha skyddet till. Det är idag bortglömt, dolt bakom krutrök av ”fildelning är stöld” och ”upphovsrättslobbyn är maffia”. Morgondagens upphovsrätt behöver vara något annat än 1950-talets. Det digitala samhället och utvecklingen mot en fungerande rättighetsdiskurs kräver att vi tänker utanför den låda som lagrad information tidigare förpackades i men som inte längre behövs.
Det behövs en analytisk nystart helt enkelt. Utopiskt, I’m sure. Men det hoppas jag på.
19 kommentarer
Comments feed for this article
augusti 4, 2010 den 6:00 f m
Beta Alfa » Blog Archive » Noterat 2010-08-04
[…] Instrumentell immaterialrätt- Hittade denna text via Jocke. Du vill läsa den. […]
augusti 4, 2010 den 6:44 f m
Mumfi
Jag tror det stora problemet är att det har glömts bort vem som är förmånstagare för dessa ”rättigheter”. Det är lätt att tro som upphovsrättsinnehavare att systemet är till ens förmån. Men så är det inte. Förmånstagaren är samhället i stort som genom att dela ut dessa rättigheter anser sig köpa något som motiverar de restriktioner man ålägger medborgarna.
Att så som idag ständigt sker förlänga rättigheter när verk väl är publicerade är absurt. Det vore som att knalla ner till ica och betala mer för tomater du köpte förra veckan. Du har redan fått varan till ett pris, varför betala mer för en redan levererad vara? Likadant vore det inte ärligt av staten att korta upphovsrätten för verk som publicerats under vissa utlovade förutsättningar.
Om vi bara kunde få lite mer förståelse för varför upphovsrätt är en bra sak, eller åtminstone ett nödvändigt ont, så skulle vi inte behöva något piratparti för den sakens skull. Oförståelsen för upphovsrätt är en av anledningarna till att jag ifrågasatte att ”Föreningen för Upphovsrätt” faktiskt sysslade med att prata om upphovsrätt, snarare än att utreda möjligheterna till att förlänga och ”stärka” den till förmån för sådana som aldrig var avsedda att vara förmånstagare.
augusti 4, 2010 den 8:34 f m
Instrumentell immaterialrätt « Mårten Schultz. « walfisz – inifrån ut
[…] Instrumentell immaterialrätt « Mårten Schultz.. […]
augusti 4, 2010 den 9:22 f m
Olofb
Mårten; Skulle du därför dela upp rättigheter i MR och instrumentella rättigheter?
Din rubrik är ”Instrumentell immaterialrätt” istället för, som jag läser din text, mera precisa ”Immaterialrätt tillhör de instrumentella rättigheterna, inte de naturliga” eller kortare ”Instrumentell rätt vs naturlig rätt”.
augusti 4, 2010 den 9:36 f m
Mårten Schultz
Skitbra!
augusti 4, 2010 den 10:51 f m
Olofb
OK bra, då uppdaterar jag mig själv till denna nya dikotomi. Tack!
augusti 4, 2010 den 11:58 f m
per
Låt mig först tacka för en text som var både välskriven och intressant. Sedan en liten fundering dock. Hur tänker du när du menar att upphovsrätten kommer i konflikt med äganderätten.
Det är väl så att äganderätt handlar om just ägandet av materiella föremål. Med just de egenskaper och begränsningar ett materiellt föremål har. En av dessa begränsningar är för övrigt att ett de inte låter sig kopieras på samma sätt som detv immateriella.
Om jag skulle föra över musiken på mina gammla vinylskivor till ett digitalt medium och sedan lät sprida dem över TPB så är det inte mina materiella skivor jag mångfaldigar. Det är den imateriella informationen på skivorna. Såväl mina som upphovsmannens rättigheter skall nu med självklarhet bedömmas enligt imaterielrätten.
Min äganderätt till de faktiska föremålen är inte berörd mina vinylskivor får jag ju behålla.
augusti 4, 2010 den 12:30 e m
Mårten Schultz
Per: Tack för detta. Vi kanske ser på saken på olika sätt. I äganderätten lägger jag rätten att fritt få använda egendom som jag tillägnat mig på ett rättsenligt sätt på vilket sätt som helst så länge det inte riskerar skada någon (och då menar jag skada i dess traditionella, millska bemärkelse). Och det inkluderar alla egendomens uttryck.
I många fall så finns det inte heller några begränsningar. Om jag köper ett hus står det mig fritt att uppföra en kopia av huset bredvid det första huset (om jag får bygglov men det är ju en annan sak).
Men om jag köper en dvd-film är jag begränsad i vad jag får göra med egendomen. Jag får inte kopiera den egendom som jag äger, till exempel, i vart fall inte hur som helst. Min frihet att göra vad jag vill med egendomen begränsas.
augusti 4, 2010 den 12:39 e m
Olofb
Jag ser att du nu bytt titeln till ”Instrumentell immaterialrätt (och mänskliga rättigheter)”.
Betyder detta att det finns icke-instumentell immaterialrätt, enligt dig/modern rättighetsteori?
augusti 4, 2010 den 1:46 e m
Mårten Schultz
Nej, jag försökte bara vara mer tydlig med vad jag menade och som du (förtjänstfull) påpekade: Det finns mänskliga rättigheter och så finns det rättigheter som skapas genom lag, normbildning, och immaterialrätten hör till det senare facket.
augusti 4, 2010 den 2:13 e m
Olofb
Gott! Tack för lektionen.
augusti 4, 2010 den 11:30 e m
Oscar Swartz
Jag har förklarat detta ett antal gånger eftersom frågan dyker upp med jämna mellanrum: Den mest valida äganderättskritiken mot immaterialrätten utgår inte från vad man får göra med den DVD-film man köpt. Man kan trots allt tänka sig en helt avtalsbaserad immaterialrätt. Man köper en licens.
Nej, immaterialrätten åstadkommer begränsningar i vad man får göra med sin fysiska egendom, utan att man någonsin ingått ett avtal eller ens behöver vara medveten om de begränsningar som ålagts en av staten via immaterialrätten. Om jag har en skiva med magnetsikt skikt som jag byggt själv eller inköpt är frågan: Vad får jag göra med denna? Får jag med hjälp av magneter formattera denna på visst sätt? Det var ju mina magneter och min hårddisk. Immaterialrätten säger att jag kanske helt enkelt inte får formattera den på ett visst sätt.
Eller om jag har en hög med plankor. Får jag bygga ihop dem på ett visst vis och sälja till grannen. Nja, om jag bygger fel form kanske det blir något som omfattas av mönsterskydd. Trots att det var mina plankor och min kropp som utförde arbetet. Det handlar alltså om vad jag kan göra med min egen fysiska egendom.
augusti 5, 2010 den 7:19 f m
Mårten Schultz
Oscar: Det var ungefär det jag menade. Nu har jag i och för sig svårt att se att upphovsrätten i sig kan hindra formattering av din hembyggda skiva. Men det är inte särskilt viktigt. Det viktiga är det som du säger, att upphovsrätten kan medföra en begränsning i en ägares rätt att disponera över sin egendom. Närmare bestämt vad gäller att göra kopior och att tillgängliggöra den för andra.
Avtalsinvändningen, som man ibland hör, håller inte. Idag finns det inte några begränsningar i kontrakt när jag köper en ett fysiskt medium och när det gäller fysiska media är det svårt att tänka sig hur det ens skulle se ut. När det gäller elektroniska köp – jo, vi jurister kallar det ofta för det – så går det väl att tänka sig stora avtal som man måste klicka ”ja” för att få handla. Men köpare vill ju inte ha sådana begränsningar. Hade upphovsrätten reglerats genom avtal skulle marknaden främja den upphovsman som inte begränsar användandet av verket. Incitamentsstrukturen talar mot begränsningar i ett avtal, under sådana omständigheter. Nu är det ju i och för sig så, som lorden talar om i citatet ovan, att upphovsmannen alltid sitter på ett monopol om hon har ensamrätt på att tillgängliggöra verket för första gången. Men det monopolet, om det inskränks till det första tillgängliggörandet, är mindre ingripande idag än 1841 eftersom det idag finns så oändligt mycket mer tillgängliga verk. Varav många är just gratis.
Faktum är att det enligt min mening inte går att ens hypotetiskt simulera ett scenario där genom kontrakt köparen av ett verk skulle kunna underkastas de begränsningar som dagens upphovsrätt innebär. Hade det gått så hade det genom juridikens evolution troligen varit just kontraktsrätten som utvecklat dessa mekanismer. Avtalsrätten har ju tusenåriga traditioner och har visat upp en imponerande flexibilitet i att kunna anpassas till olika former av egendom. Ändå ansågs den inte kunna anpssas till dessa syften. Det är inte så konstigt: Dessa begränsningar är så ingripande att den fria marknaden troligen skulle krossa försök att införa dem på frivillig väg.
Det blir tydligast på massmarknader. Om rättighetsinnehavaren vill skydda sig genom avtalet kan hon göra det genom att skriva in begränsningar i avtalet. Men det gäller bara i förhållande till avtalsparten. Jag har med undantag för konst aldrig köpt verk direkt av upphovsmannen utan av mellanhänder – ofta flera led från upphovsmannen. I ett sådant led finns inget avtal med upphovsmannen.
För att säkra sina intressen kan då upphovsmannen skriva in i avtalet med sin kontraktspart, den första köparen, att skriva in begränsningar även för senare försäljningsled. Ju fler led som finns desto mer uttunnad blir relationen till den ursprungliga källan, upphovsmannen. Ju fler led desto mer sannolikt är det att begränsningarna faller bort på vägen.
Anledningen till det är att köparen inte vill ha begränsningarna. På en fungerande marknad kommer köparen, ceteris paribus, att välja en säljare utan begränsande avtalsklausuler. Säljaren å sin sida kommer att sälja utan begränsningar om det är möjligt att göra det utan alltför kostsamma avtalsrättsliga sanktioner mot bakre led.
På massmarknader, och särskilt globala marknader, kommer det falla sig naturligt att de kontraktuella begränsningarna faller bort tämligen snabbt. Är det dessutom mycket pengar inblandat så finns det incitament att om inget annat fungerar skapa en köpare X i bolagsform som säljer vidare utan begränsningar till en köpare som sedan massproducerar varan och sedan låta X gå under när de kontraktuella skadeståndskraven kommer in. Det räcker ju med att en person bryter mot förpliktelserna att skriva in begränsingar gentemot nästa led för att det skall bli fritt fram.
Detta för massmarknader som dagens filmmarknader t.ex. I vissa situationer skulle den kontraktuella approachen kanske kunna fungera – när det finns en relation mellan köpare och säljare som bygger på lojalitet, när det är få eller kanske bara ett led, när det finns möjligheter att genom tekniska hinder begränsa köparens möjligheter att sälja verket vidare utan att ta med de kontraktuella inskränkningar som fanns med i det tidigare avtalet. I realiteten torde det framför allt vara lojalitet med upphovsmannen som kan åstadkomma detta resultat. Då är man ganska långt från den tvångsmakt som dagens diskussion fokuserar. Och det är ju i sig intressant. I avtalsrättsliga relationer i allmänhet så betraktar sig parterna, åtminstone i ideala fall, som bundna av lojalitet och ömsesidigt förtroende – snarare än av hotet om sanktioner.
När det gäller köp av verk är klimatet annorlunda. William Patry illustrerar med mängder av citat hur många rättighetsinnehavare – de stora företagen – snarare verkar betrakta sig som i konflikt med sina kunder. Istället för att betrakta köparen som en jämbördig part i en relation så betraktas hon ofta som en potentiell tjuv. En märklig inställning. Men nog inte så ovanlig på monopolmarknader där priset och villkoren bestäms ensidigt av säljaren.
augusti 5, 2010 den 9:36 f m
Mumfi
Men, som det är idag så säljs redan en stor del av musiken just med sådana kontrakt som begränsar användandet utöver vad upphovsrätten gör. Om du köper musik med så kallad DRM så avsäger du dig ofta rätten att sälja den vidare och du tar ekonomiskt ansvar för att den inte hamnar utanför din kontroll genom att den märks med ditt namn. Trots att det finns andra leverantörer med mildare avtal tycks det vara en fungerande marknad.
Dessutom, även om avtalsmetoden skulle få ett naturligt slutdatum då kontrollen över ett verk successivt tappas, kunde inte det ändå skapa ett ekonomiskt utrymme att få igen sin investering för skaparen?
Att verk bundna till begränsande kontrakt skulle konkurreras ut av obundna verk tror jag inte på. Som det är idag har vi redan den situationen där verk säljs med både fler och färre restriktioner än upphovsrätten ger, och det är helt enkelt inte så att majoriteten av kunderna väljer bort de verk som levereras med större personligt ansvar och restriktioner.
Krav på att föra vidare avtalet i flera led hittar man för övrigt i både CC-licenser och GPL, det fungerar faktiskt någorlunda.
augusti 5, 2010 den 6:43 f m
Länkar 2010-08-05
[…] Instrumentell immaterialrätt (och mänskliga rättigheter) « Mårten Schultz. […]
augusti 5, 2010 den 7:55 f m
Kontrakturell upphovsrätt « Mårten Schultz.
[…] an fallet med den barnporrdömde mangaseriefantasten – skrev en kommentar till ett tidigare inlägg. Han framhöll att det går att tänka sig en helt avtalsbaserad upphovsrätt. Det har jag svårt […]
augusti 5, 2010 den 10:28 e m
Åke Nordin
Förutom att jag anser att dagens system för upphovsrätt saknar proportionalitet och är synnerligen illa anpassat till det moderna medialandskapet, så saknar jag ett historiskt perspektiv i debatten.
Aktörer inom mediaindustrin verkar betrakta dagens system för upphovsrätt som något universellt och självklart, en modell lika evig som den romerska rätten. I själva verket är dagens upphovsrätt ett ganska sent påfund. Någonstans runt 1700-talets början uppstod nationella lagar om upphovsrätt dels i Frankrike, dels i England. De skilde sig en del från varandra, och gav framförallt inget skydd för verk utanför landet de skapats i.
I slutet på 1800-talet, när USA hade en särställning som piratkopieringsparadis liknande den en del länder i fjärran östern har haft på senare tid, startade en kampanj i Frankrike för att få till en internationell reglering av upphovsrätten. Resultatet är bland annat Bernkonventionen, som så gott som samtliga länder med utvecklad internationell handel (medlemmar i World Trade Organisation, på senare år så gott som hela jorden) förbundit sig att efterleva huvuddragen i. Företeelsen att ett verk som uppfyller kraven för skydd därmed är skyddat överallt är alltså inte särskilt mycket äldre än Internet.
Ett bra exempel på den historiska utvecklingen är musikindustrin. Musik har funnits långt innan det uppstod juridiska system som ens avlägset liknade våra, och har dessutom varit en viktig del av samhällslivet under hela vår kända historia. Så småningom ersattes den starkes rätt med lagar, och bland det första som reglerades i lag var saker som relaterade till äganderätt. Ändå uppkom tanken att ett enskilt musikaliskt verk skulle kunna ha en rättighetsinnehavare flera hundra år efter tryckpressens tillkomst. Innan denna tanke slog rot i samhället så var ett verk ditt, i meningen att det ingick i din repertoire om du hade förmåga att framföra det.
Exemplet är bra för att det belyser hur (den affärsverksamhet som möjliggjordes av) den vid varje tid tillgängliga tekniken för spridning av musik styrde vad man ville skydda. Med 1800-talets framsteg inom tryckkonsten blev det ekonomiskt möjligt att trycka och sälja notblad till en större allmänhet. Inte var det kompositörernas eller textförfattarnas rätt som i första hand bevakades: det var förlagens ensamrätt till exemplarframställning av sin grafiska produktion av nothäften man främst beivrade.
Kompositörers rättigheter till sina verk blev i praktiken inte föremål för några större skyddsåtgärder förrän den moderna mediaindustrin växte fram. Det dröjde ännu längre för frågan om upphovsrättens varaktighet att bli aktuell, det var inte förrän moderna digitala medier, och moderna metoder för att överföra gamla format till dessa uppstod, som frågan om döda poeters rättigheter blev intressant.
Med tanke på dels hur mycket glädje en död poet kan ha av sina rättigheter, dels på hur inkomsterna från dessa rättigheter fördelats mellan mediaindustrins aktörer, så kan man ifrågasätta vems rättigheter dagens upphovsrättsliga skydd i första hand är avsett att skydda. Jag anser personligen att rättigheterna som nominellt tillhör upphovsmännen i praktiken är till för att skydda medieindustrins aktörers monopol på distribution av ”sin” musik. Sådana monopol är rimliga till en viss gräns, men när det inte ens räcker med drygt tre gånger längre monopol än vad ett patent ger, då undrar jag om inte upphovsrätten i detta fall är på väg att bli alldeles för långtgående.
Det allvarligaste problemet med dessa monopol är i mitt tycke att de inte är förknippade med något som helst ansvar att tillgängliggöra det man har monopol på. Så fort en oberoende aktör har skapat något som populariserar en mer eller mindre glömd monopolproduktion så bestraffas först denna skapare, sedan hystar monopolet in intäkterna för sin försummade kulturskatt.
Det näst allvarligaste problemet är att monopolen tar sig exklusiv rätt till en produktion som sällan är särskilt nyskapande. All musik bygger på, refererar till, eller t o m lånar av den musikskatt som upphovsmännen har åtnjutit. Musikindustrin kopierar skamlöst ”soundet” från varandras produktioner. Ändå är upphovsrätten till varje produktion atomärt odelbar och tillhörig det producerande monopolet!
Samtidigt har de konsumenter vars pengar gött monopolen inte alls någon proportionerlig rättighet till sina legalt förvärvade exemplar. Det verkar vara helt lagligt att sälja exemplar som kan ”återtas” genom obetydliga förändringar i uppspelningstekniken, eller som i lönndom implementerar spionerimekanismer i utrustningar för uppspelning vars försäljning har genererat licensintäkter till mediaindustrin för att man dessa fritt ska kunna spela upp sådana exemplar.
När rätten till verken är så assymetrisk till mediamonopolens fördel har jag svårt att se det rimliga i kraven på skärpning av denna rätt. Inte heller känns det rimligt att de ska ha rätten att avgöra vem som får ha tillgång till nätet. Det är inte precis så att spridning av upphovsrättsskyddat material saknar begränsningar i existerande lagstiftning. Var försvann tanken att en lags verkan måste vara proportionerlig?
Tvärtom, upphovsrätten måste få en sådan utformning att det är en rimlig balans mellan alla aktörers rättigheter, att sanktioner mot eventuellt olaga spridning är proportionella mot den marginella minskningen av nytta för rättighetsinnehavaren, och dessutom att de är villkorade på att rättighetsinnehavaren kan visa att den bevakat dessa rättigheter på ett likvärdigt sätt gentemot tidigare olaga spridning. Vi slutade med häxjakt i Sverige i början på 1700-talet, ska vi verkligen lägga grunden för ett återupptagande under 2000-talet?
augusti 13, 2010 den 9:23 f m
Kommenterat från bloggflödet – 13 August 2010 — Åsiktstorped
[…] Schultz. – Instrumentell immaterialrätt05 August 2010 – Upphovsrätten är en viktig valfråga, och om du bara ska läsa en sak för […]
augusti 18, 2010 den 7:17 f m
Staffan Teste
I debatten ovan:
”I många fall så finns det inte heller några begränsningar. Om jag köper ett hus står det mig fritt att uppföra en kopia av huset bredvid det första huset (om jag får bygglov men det är ju en annan sak). ”
Snubblas det inte lite på plankhögen här: Finns inget tillstånd av arkitekten är det nog inte tillåtet att bygga en exakt kopia av huset, eftersom arkitekten har ett upphovsrättsligt skydd.
Exemplet kanske är illa valt eller också är skillnaden mellan egendom och upphovsrätt mindre än vad som påstås?
Annars intressant debatt även om jag inte instämmer.
Staffan Teste