I höst är det val. Då väljer vi ny lagstiftare. Makten utgår från folket, representeras av riksdagen och riksdagens maktmedel är lagstiftningen. Så stadgar regeringsformen. Det är alltså just lagstiftare som vi väljer i september. Det är märkligt hur litet intresse som ägnas åt hur riksdagsledamöterna faktiskt betraktar sitt maktmedel. Eller, annorlunda uttryckt, vilka lagar vill egentligen riksdagsledamöterna stifta? Och hur bra koll har de på det redan existerande regelverket?
I det sammanhanget finns det riksdagsledamöter som utmärker sig. Redan för något halvår sedan utsåg jag ett lagförslag framfört av miljöpartisten Esabelle Dingizian till mandatperiodens mest rubbade. Dingizian vill nämligen göra om den s.k. sexköpslagen så att sexköp ger samma straff som trafficking. Det kommenterade jag på följande sätt: ”Dingizian säger alltså att det borde vara samma straff på att köpa sex från en frivillig man som om jag åker till ett annat land och där bryter ned en annan människa med tvång eller lögner, packar in offret i en lastbil, tar ifrån offret hans pass och hans möjligheter att fly, låser in honom i en barack, ger honom rutten mat två gånger per dag, förslavar honom och tvingar honom att sälja sex under en längre tid.”
Nu visar det sig att Dingizians reformförslag bygger på felaktiga föreställningar om hur regelverket idag ser ut. Missförtåndet om denna viktiga reglering verkar dessutom vara partiets och inte bara Dingizians. I den rättspolitiska fråga där MP positionerat sig tydligast – sexualbrotten – så verkar det som att partiet inte vet hur lagen idag är inrättad.
I en nyligen publicerad artikel på Newsmill beskriver Dingizian Miljöpartiets rättspolitiska reformagenda inför valet. Några av de grundtankar som hon – i enlighet med vad som fastslagits på MP:s kongress – utgår från är sympatiska, om än kanske självklara, nämligen att offer för trafficking förtjänar ett starkt skydd och all hjälp som kan behövas. Problemet är att det tycks som att MP inte vet hur det skyddet, och den hjälpen, är konstruerad idag. Så här skriver Dingizian om MP:s inställning:
”Ge traffickingoffer, de prostituerade som männen köper sex av, brottsofferstatus och därmed möjlighet till civilrättsligt skadestånd från förövaren”
Och vidare: ”Miljöpartiets nya politik innebär att de som är offer för människohandel ska få brottsofferstatus och kunna åtnjuta skadestånd. I dag är det nämligen så att offret för människohandel inte kan få skadestånd från förövaren, sexköparen.”
Här har något blivit väldigt fel: Offer för människohandel har självklart brottsofferstatus redan idag.
Brottet människohandel har dessutom konstruerats om ett flertal gånger för att bli mer inklusivt, idag omfattas förutom offer som säljs för sexuella ändamål även andra offer – de som tvingas tigga, t.ex. – av regelns brottsofferstatus. Det finns åtskilliga exempel från domstolarna på hur offer för människohandel fått ersättning. Brottoffermyndigheten har därtill beslutat i ett flertal fall beslutat utge ersättning till sådana offer, inte sällan med (jämförelsevis) mycket höga belopp.
Nu ser jag framför mig hur det rycks på axlar hos läsaren. Ibland tycks det som att det finns en resignation kring riksdagsledamöternas förslag, att det liksom inte spelar någon roll vilka tokigheter som ledamöterna kläcker ur sig eftersom det ändå sällan är något annat än förslagen från regeringen som sedan faktiskt blir lag. Understundom kombineras detta med den nedlåtande inställningen att riksdagen till stor del består av bizarra människor från landsbygden som man inte kan ta på riktigt allvar – galenskaperna hålls i schack av partierna och framför allt av regeringen. Det är en märklig uppfattning . Riksdagsledamöterna är folkets företrädare. Det är riksdagen – inte regeringen – som besitter den formella makten i det svenska statsskicket. Och det är just genom lagstiftningen som riksdagen kan utöva makten.
Hur den makten utövas är en angelägenhet för oss alla.
I det här fallet är det dessutom än allvarligare. Dingizian är talesperson i jämställdhetsfrågor för MP. Hon uttalar sig om vad partiets kongress kommit fram till inför ett val där MP vill sitta i regeringen. Och då visar det sig att Miljöpartiet vill stifta lag om något som det redan finns lag, och där det dessutom finns betydande praxis (att offer för människohandel skall få brottsofferstatus). Därtill vill partiet stifta lag om något som ingen rimligen kan anse (att jämställa frivilliga sexköp med slaveri).
Det skall bli spännande att läsa propositionerna för dessa reformer om MP är med om att bilda regering.
18 kommentarer
Comments feed for this article
maj 24, 2010 den 9:03 f m
Per
Sammanblandningen av sexköp och trafficking är tyvärr legio. Lyssna på Beatrice Ask i ekots lördagsintervju, hon glider fram och tillbaka mellan begreppen hela tiden och får det dessutom att låta som om prostituerade är brottsoffer i sexköpslagen.
maj 24, 2010 den 9:09 f m
Mårten Schultz
Tack för det, Per – skall lyssna!
maj 24, 2010 den 12:49 e m
Populisten
Det är ju lockande att raljera om just trädkramarnas ledamöter, tyvärr är det väl lika illa i de andra partierna. Det var ju en centertant som fick s.k. vattenvirvlare installerade i riksdagshuset tvärt emot etablerad vetenskap och sunt förnuft. (Det är alltså en mojäng som antas göra dricksvattnet hälsosammare genom att det ”virvlas”.) Sanningen är ju att riksdagen förvandlats till förvaringsplats för en massa sorgliga individer som inte klarade av att göra karriär i den riktiga världen.
Vad gör man? Blankröstning eller röstskolk kommer ge effekt till slut, men det kommer ta lång tid.
maj 24, 2010 den 2:53 e m
christina wegel
Nej, Mårten, ”makten” utgår inte från folket enligt regeringsformen, däremot den ”offentliga makten”, vilket inte riktigt är samma sak.
Det förra är däremot en vanlig vänstermissupfattning i holistiskt totalitär tradition. Är man som du anhängare av maktdelning bör man vara varsammare med misstagen! I övrigt har du, som oftast, alldeles rätt!
maj 24, 2010 den 3:49 e m
Mårten Schultz
Helt rätt, Christina, en onödig och missvisande förenkling av mig
maj 24, 2010 den 5:24 e m
Ia
Det är det att man tycker så illa om sexköp att man helt enkelt inte klarar av att göra en grundläggande distinktion. Du/vi kanske ser det som att frivilliga sexköp inte är så farligt men det är trafficking. De ser det som att frivilliga sexköp är vidrigt och då blir trafficking bara en förstärkt vidrighet. Olika grader i helvetet. Då blir det heller inte så noga om det ena straffas lika hårt som det andra, det är ju helvetiskt allihop?
maj 25, 2010 den 8:00 f m
Mårten Schultz
Så är det kanske men det är ur moralisk synvinkel obegripligt hur någon kan anse att jag är lika mycket offer om jag säljer sex till en kvinna i Sverige för att ha råd med en ny teve, som om jag blir nedslagen, drogad och förslavad. Jag har svårt att se att ens den mest onyanserade politiker kan verkligen mena detta.
maj 24, 2010 den 6:21 e m
Grundlag
Märk att resonemanget glider mellan två verklighetsbeskrivningar. Riksdagen är ett skämt och riksdagen måste tas på allvar eftersom den har makt och är folkets representanter.
Vadan denna självmotsägelse? Har riksdagen makt eller inte? Representeras svenska folket av fån? Betyder det i sådana fall att de är fån själva?
Är det inte enklare att bara konstatera att riksdagen inte har någon makt och att den formella regleringen av makten i Sverige är en konstitutionell illusion.
Inget västerländskt land har så många sådana illusioner som Sverige har, vilket visar på hur intellektuellt och moraliskt ohederlig den svenska politiska kulturen är. En kultur av och för politiker. Dessutom utomordentligt hycklande och ohederliga politiker.
Var finns då makten? Hos partierna, förstås, och bakom dem de stora organiserade intressen: arbetet och kapitalet. Kanske bäst att tillägga en liten klick inom dessa partier och organiserade intressen.
Svenska folket då? Ja, någon gång skulle man vilja veta varför svenska folket ställer upp på allt det här.
maj 25, 2010 den 8:02 f m
Mårten Schultz
Min beskrivning är att riksdagen har den (offentliga) makten men att jag samtidigt noterar att många inte verkar ta riksdagen på allvar, ändå.
Sedan så är det ju inte så enkelt att riksdagens makt är en illusion bara för att den effektiva maktutövningen i så hög grad är knuten till regeringen. Regeringen vilar ju på riksdagens mandat.
maj 25, 2010 den 10:11 f m
Erik Johansson
Sett från juristernas horisont är det ju gott att t.ex. justitieministern inte är lagfaren. Justitieministern blir en nickedocka för rättschefer och personer som bereder lagstiftningsärenden.
Juristerna – Politikerna 1-0
maj 25, 2010 den 11:13 f m
Populisten
Så det är alltså juristernas fel att det stup i kvarten läggs lagförslag som bryter mot grundlagen?
maj 26, 2010 den 3:36 e m
Erik Johansson
Det kan det ju vara, även om jag tror att stressade politiker, genom sina jurister på departementen, jagar på utredare m.fl. för att få fram lagförslag så snabbt som möjligt. För övrigt skulle det vara intressant att, mer specifikt, få veta vilka lagförslag som du menar strider mot grundlag.
maj 26, 2010 den 8:19 e m
Populisten
Erik Johansson,
Nu senast är det väl inskränkningarna för kreditupplysning som anklagas för detta.
maj 27, 2010 den 10:51 f m
Erik Johansson
Utan att vara insatt i det lagförslag du talar om vill jag ändå påstå att det är, en inte så liten, skillnad mellan att en lag a) strider mot grundlag och b) anklagas för att strida mot grundlag.
maj 27, 2010 den 6:25 e m
Populisten
Nu lär vi ju med gällande ordning inte komma längre än till anklagelser om grundlagsbrott i Sverige. Eller har man infört en författningsdomstol i smyg?
maj 27, 2010 den 6:44 e m
Erik Johansson
Jag har svårt att se den direkta relevansen i det du säger. Det jag vill veta är om de inskränkningar du talar om matchar uppenbarhetsrekvisitet.
maj 28, 2010 den 10:48 f m
Populisten
Sanningen är ju att praxis idag är att INGET matchar uppenbarhetsrekvisitet, mao har vi i praktiken ingen grundlag.
maj 28, 2010 den 11:22 f m
Erik Johansson
[…] det stup i kvarten läggs lagförslag som bryter mot grundlagen […]
Med hänvisning till vad du har skrivit tidigare verkar det som att du ändå anser att det finns exempel på sådana. Det jag således är ute efter är inte vad som är praxis, utan vad du tycker matchar uppenbarhetsrekvisitet.