Vid George Mason University i norra Virginia, USA, finns en forskare i ”cultural studies” som heter Paul Smith. Liksom sin namne designern är professor Smith från England från början, men numer är han alltså verksam i USA. Professor Smith – jag använder den formella titeln för att inte ni skall tänka på randiga handdukar och kavajer med lila foder – hamnade på 1990-talet i trubbel. Hans arbetsgivare universitetet uppskattade inte att Smith publicerade pornografiskt material på sin hemsida, som låg på universitetets server och som var knuten till Smiths institution.
Enkelt uttryckt var det porrbilder som Smith lade upp på sin hemsida som universitetet sagt åt Smith att ta bort. Professor Smith stod på sig. Han menade att universitetets agerande stod i strid med hans akademiska frihet. På samma sätt som en professor har rätt att utan risk för sanktioner säga kontroversiella saker i sitt klassrum eller föreläsningssal skall hon ha rätt att uttrycka sig i den digitala miljön. Inskränkningar i denna rätt kränker den akademiska friheten. Smith gick hela vägen till delstatens högsta domstol med sitt klagomål. (Han hade i och för sig visst bistånd – målet inkluderade även andra akademiker vid universitet och fick understöd av en intresseorganisation för mänskliga rättigheter).
Och Paul Smith vann. Enligt högsta domstolen hade universitetet inte rätt att hindra Paul Smith från att lägga ut porr på sin universitetshemsida.
I Sverige ser vi annorlunda på akademikers frihet, vilket i realiteten i hög grad innebär akademikerns yttrandefrihet och rätt till informationsaccess. Det skamliga Karolina Matti-fallet ären tydlig indikation på inställningen. Matti som var forskare vid Umeå universitet lät sin dåvarande partner, som var aktiv i naziströrelsen, hålla en föreläsning av det slag som man förväntar sig av en övertygad nazist: Förintelseförnekanden och liknande. Dumheter förstås. I Sverige är det kriminellt att vara dum på det här sättet. Nazisten dömdes således för hets mot folkgrupp. Men inte nog med det. Även Matti dömdes, för medhjälp till hets mot folkgrupp. Forskaren som gav utrymme åt andras dumhet får alltså räkna med ansvar, åtminstone under vissa omständigheter. Det är egentligen häpnadsväckande. Men det väckte inte någon diskussion om forskarens ställning: Få akademiker ställde sig upp och försvarade Mattis akademiska frihet. (Även om det fanns röster som talade för yttrandefrihetsvärdet i fall som detta, framför allt kanske Svante Nycander.)
Akademisk frihet står helt enkelt inte högt i kurs i Sverige. Utbildningsministern har i och för sig tagit initativ till en stor autonomireform för universiteten och högskolarna men det är inte akademikernas frihet som står i centrum för den reformen – utan ”skolorna”. Skyddet för den enskilda akademikerns frihet – en frihet att också undersöka och yttra saker som kan misshaga andra eller kanske de flesta – är en icke-fråga i den svenska diskussionen. Tvärtom tycks även vanligtvis rättighetsorienterade personer att det inte är några problem med att hävda att universiteten som institutioner borde förhindra enskilda akademiker från att publicera sina resultat när resultaten uppfattas som stötande.
En så habil liberal röst som Dilsa Demirbag-Sten kunde således i Svenska dagbladet angripa en avhandling vars teser hon inte gillade utifrån perspektivet att universitetet eller fakulteten borde ha ingripit, vilket sedan upprepats i andra sammanhang. Sådana angrepp är något helt annat än att angripa resultaten av forskningen i sig. Det får akademikern tåla – och det tål också akademikern eftersom hon är van vid hård kritik från kollegor. Men att förorda institutionella ingripanden mot obekväma forskningsprojekt är något helt annat än att angripa forskningsresultaten. Det senare är en del av det intellektuella samtalet, det första är att förorda censur.
Akademins frihet är ett centralt demokratiskt värde. Den självständiga och skyddade akademikern kan vara sanningssägaren när ingen vågar. Akademikern kan stå för utanförperspektivet när farliga konsensussituationer uppstår. Akademikern kan, ilbland i alla fall, lyfta blicken och jämföra med andra samhällen eller andra kontexter, eller titta djupare i principfrågorna än andra, eller dra argument till sin spets. Om hon vågar. I Sverige hänger akademikern som gör sig obekväm ofta löst. Särskilt om hennes anställning inte skyddas på det sätt som den gör i de flesta länder. I USA talar man om ”tenure”. vilket väl är ett känt uttryck även här, i Sverige har vissa professorer en skyddad position genom s.k. fullmaktsanställning. Ett tecken på den akademiska frihetens status är att allt färre akademiker har en sådan fullmakt. Det är således enbart fåtal professorer som idag har en särskilt skyddad arbetssituation.
Det gör att många akademiker är rädda, rädda för att stöta sig med institutionerna, med universitetsledningen, med opinionen. Jag skulle vilja se den svenska akademiker som gick till domstolen för att hävda sin rätt att publicera pornografi på sin universitetshemsida. Och när akademiker blir rädda blir det offentliga samtalet fattigare.
Själv är jag inget undantag. Jag har träffat Paul Smith när jag själv var vid Gerge Mason University. Han erbjöd mig och min alldeles nygifta hustru att låna hans hus i Washington DC några veckor mot att vi tog hand om hans trädgård. Huset låg i den aforamerikanska delen av DC. Vi åkte dit för att titta på huset. Vi vart snart de enda vita människorna på gatan. En äldre trevlig man förklarade för oss – när vi frågade efter vägen – att huset bredvid där vi stod var ett crackhus där nyligen flera personer skjutits till döds. Gatorna dominerades av knarkhandeln, berättade han. Och sedan förklarade han menande för oss var närmaste busstation låg. Vi sprang dit och tog bussen in till centrala delar av staden igen. Men vissa akademiker har mer ryggrad. En vit postmodernist från England hade inga problem med att slå ned sina pålar i denna uppenbarligen farliga miljö för att odla sin trädgård.
*
Attacken på Lars Vilks vid Uppsala universitet borde aldrig ha kunnat inträffa. De akademiska samtalen förtjänar ett starkare skydd än vad samhället erbjöd Vilks – som för övrigt sedan länge deltagit i det akademiska samtalet, jag lästa själv med stor behag hans lärobok i konsteori för över tio år sedan – igår.
10 kommentarer
Comments feed for this article
maj 12, 2010 den 9:59 f m
Hrafn
Föreläsningen måste hållas. Det är nödvändigt att visa att det inte är de som skriker högst som bestämmer. Fotografera och registrera alla islamisterna.
maj 12, 2010 den 11:34 f m
Jenny Westerstrand
”Jag skulle vilja se den svenska akademiker som gick till domstolen för att hävda sin rätt att publicera pornografi på sin universitetshemsida.”
Förlåt en mastodontkommentar men själv kommer jag att tänka på ett mer närliggande fall av kränknking av den akademiska friheten, och som jag hade olyckan att bevittna på mycket nära håll. Jag avser den veritabla mosning av professor Eva Lundgren som Uppsala universitet företog efter att intervjuer med henne hade klippts ihop i SVT:s dokumentär ”Könskriget”.
Vuxna människor menade sig efter detta program ha hört att professor Lundgren hävdar att det finns omfattande satanistiska nätverk i Sverige som sliter foster ur kroppen på kvinnor, och på grundval av dessa ”anmärkningsvärda uppgifter” föranstaltade rektor Bo Sundqvist om en gransknking av hela Lundgrens vetenskapliga produktion – även publikationer hon författat med andra, och vid andra universitet.
Välkända namn i det akademiska Sverige – professor Lena Marcusson och professor Bo Rothstein – var pådrivande i den process som ledde fram till granskningen. ”Om en professor yttrar uppenbart oriktiga men inte straffbara saker, hur kan vi agera?” frågar Uppsala universitets pro rektor Lena Marcusson Bo Rothstein i ett mail på kvällen efter dokumentären. Bo Rothstein tvår sina händer men menar att universitetet måste agera. – Det här har jag väntat på länge, svarar han.
Media ligger först lågt i saken, och även allmänheten har annat att storma kring. Det kommer ca ett mail om dagen till UU rörande Lundgren de första två veckorna efter programmet (drevet går under denna tid mot ROKS ordförande som i programmet sagt att ”Män är djur”). Men efter tre veckor har den storyn kramats ur och nu publicerar Expressen uppgifter om att rektor Bo Sundqvist till tidningens reporter kallat Eva Lundgrens uttalanden en kris för universitetet.
Då börjar (anonyma) mail, bla. från från Flashback forum, att strömma in med krav på Lundgrens avgång. Mailen är mycket aggressiva, ja hatiska. Nästa dag publicerar Expressen ytterligare en artikel, nu yttrar sig också vice rektor och också han är bekymrad över Lundgren. Expressen hävdar samtidigt att Lundgren menar att hennes forskning visar att hundratals män sliter foster ur kvinnors kroppar.
Från dessa dagar kommer ca 30 mail om dagen in till universitetet, med hatiska formuleringar där hennes avgång krävs och där universitetet hånas för att ha denna skamfläck till professor. Idag skulle alla känna igen dramatrugin bakom en nätmobbs aktioner. År 2005 får Nordens äldsta universitets rektor total black out av saken.
Den debatt rektor hade tänkt att hålla med anledning av stormen kring teveframställningen av Lundgren avblåses och istället beslutar han, med hänvisning till de häftiga reaktionerna från allmänheten, att professor Lundgrens forskning ska granskas för misstänkt ohederlighet. Mailen upphör. Någon anklagelse kommer aldrig rörande vari ohederligheten består. Men alla hennes publikationer skall som sagt omfattas av universitetets granskning.
Granskare utses, professor Jörgen Hermansson och professor Margareta Hallberg åtar sig detta uppdrag, ingen av dem sakkunniga inom Lundgrens forskningsområde. Det behövs inte, säger dekanus, eftersom det är frågan om oredlighet som ska utredas och här är inte ämneskompetens lika viktig som i sakkunnigfrågor. Granskarna beslutar dock själva att deras uppdrag inte kan omfatta bara orelighetsfrågan. Deras granskning också måste omfatta ”Lundgrens trovärdighet som forskare”, eftersom det enligt dem är uppenbart att det är hennes uttalanden i media som har föranlett granskningen.
Universitetets jurister lär ha protesterat (framkommer flera år senare i UNT), men inte mer än att när granskarnas rapport presenteras på universitetets presskonferens, ledd av rektor, är det Lungrens ”trovärighet” som står i centrum. Bedömd alltså av två personer som inte är annat än forskarkollegor, inte ens verksamma inom Lundgrens disciplin (och inte vänligt inställda till den, kan man väl säga), men väl agerande utanför alla regelverk om vilka åtgärder ett lärosäte har rätt och möjlighet att vidta mot sin verksamma forskare.
Granskningen kom visserligen inte fam till att Lundgren förfarit oredligt. På presskonferensen inledde rektor med att läsa upp detta, och att förklara att universitetet hade orubbat förtroende för henne. Därefter följde dock en timmes sågning och pajkastning mot Lundgren, som inte närvarade på presskonferensen, från universitetets sida. ”Trovärdighetsgranskningen” läggs därefter ut på universitetets hemsida, Lungrens försvar, som hon författat, läggs inte ut.
Från denna publikation, välsignad av Uppsala universitet som en ovanifrån beställd kvalitetsgranskning av Eva Lundgrens forskning, men tillkommen utanför varje rimlig akademisk form, kan sedan allmänheten saxa allt ifrån rena felaktigheter om Lundgrens resultat och metodologiska missförstånd och okunskaper, till personliga ogillanden av hennes forskargärning och vanliga vetenskapliga stridigheter. Sedan dess har det frossats i sagda rapport, förstås, som ett slags sanning om den feministiska våldsforskningen. En forskare har prisgivits åt de många som provocerats av hennes forskning (som förstås inte talar om hundratals stanistiska nätverk etc). Akademisk frihet?
”Jag skulle vilja se den svenska akademiker som gick till domstolen för att hävda sin rätt att publicera pornografi på sin universitetshemsida.”
För mig räcker det med att se en eller kanske två akademiker ställa sig upp i lundgrenfallet och försvara rätten att forska om kontroversiella saker – läs feministisk våldsforskning i detta fall -, rätten att delta i de mediala sammanhangen utan att lastas för hopklippningar och rätten att fritt kommunicera sina forskningsrön.
Angreppet på Lars Vilks känns bara som fortsättningen på hur Uppsala universitet bjudit in folkdomstolen att recensera och döma deras verksamheter. En riktigt oroande och tragisk fortsättning, som man kan vänta när forskningsverskamhetens företrädare inte håller den akademiska frihetens och integritetens fana högt.
Vänliga men rätt desillusionerade hälsningar
Jenny W.
Jur dr Uppsala universitet
maj 12, 2010 den 11:48 f m
Mårten Schultz
Jenny: Jag tänkte också på det fallet men hade inte detaljerna i huvudet.
maj 12, 2010 den 7:50 e m
S
Ett mycket intressant inlägg, herr Schultz. Jag undrar dock vad du menar när du skriver att Vilks borde ha erbjudits ”starkare skydd”. Vilken typ av skydd?
maj 13, 2010 den 8:24 f m
Mårten Schultz
En sådan där glasbur som påven körs runt i? Ärligt talt vet jag inte. Men mot en dödshotat person, som hotats av världens farligaste terrornätverk, kan man inte ha ett sämre säkerhetsskydd än för Lady Gaga!
maj 13, 2010 den 3:23 e m
Anonym
Akademikerns frihet må vara hotad, vad vet jag, men jag ifrågasätter om exemplen träffar målet. Vilks attackerades av personer som bevisligen inte brydde sig ifall de greps eller ej. Den typen av attacker är hart när omöjliga att skydda någon mot. Av bilderna framgår även att flertalet poliser befann sig på platsen så mot bakgrund av polismyndighetens begränsade resurser anser i vart fall jag att skyddet var adekvat, trots att attacken lyckades.
Vad sedan gäller Karolina Matti-fallet: Att förmedla nazistisk propaganda är straffbelagt i Sverige såsom hets mot folkgrupp. Så även medhjälp till detta brott. Syftet med kriminaliseringen är inte att på något sätt inskränka det akademiska samtalet e.dyl., utan att göra livet surt för förintelseförnekare och andra knallkorkar. Kriminaliseringen begränsar således allas vår yttrandefrihet. Att vid detta förhållande hävda att just akademikers frihet minskas håller inte.
maj 13, 2010 den 4:37 e m
Jenny Westerstrand
Hej Mårten,
well nu har du, om inte detaljerna (de är många och s j u k a i detta fall) så, ramverket i saken.
Vänliga h.
Jenny
maj 15, 2010 den 1:23 e m
per
Vad gäller den påstått upprörande klippningen av Lundgren. Man brukar normalt klippa när man visar delar av ett program. Eller borde de ha lagt in hela det gamla Svar direkt som en del i programet könskriget. Så länge man inte samtidigt förvränger innehållet finns det alltså inget att säga om huruvida man klippt eller inte.
Detta att man blivit klippt är ju en numera en tämligen slitet ursäkt. Så länge man inte klara av att redogöra för vad man faktiskt sagt och hur det förvrängdes är den inget värd. Har så skett någonstans.
Jag vill tilläga att jag såg detta Svar direkt när det sändes och vad jag minns så sa Lungren just så. Vidare tittar man på könskriget Youtube så är det väldigt svårt att föreställa sig det samanhang där Lundgrens uttalanden skulle framstått speciellt mycket vettigare.
maj 20, 2010 den 8:01 f m
A
Akademisk frihet är ju ett ganska flytande begrepp. Det är ett intressant exempel du tar upp med Paul Smith porr, men de flesta ingrepp är ju inte av det slaget. De flesta ingrepp sker ju genom urval av vem som anställs, vem som får behålla anställning och så vidare.
Där kan man diskutera akademisk frihet för akademisk frihet är direkt jämställt med intellektuell ärlighet. Att vara villig att acceptera att man har fel.
Vet inte hur pass mycket akademisk frihet det existerar i Sverige men för mig framstår det som att det inte finns så mycket.
Se bara Uppsala skolans totala dominans av rättsfilosofin. Fortfarande är det få som vågar ifrågasätta den.
maj 23, 2010 den 6:03 e m
Mårten Schultz
A: Det finns många som kritiserar uppsalaskolan. Jag gör det själv i mängder av sammanhang, såväl vetenskapliga som ”populära”.