Igår höll jag ett föredrag för föreningen ADBJ. En av de frågor som kom upp var domares informationsfrihet. Sveriges domare får tydligen fortfarande inte använda vilka informationskällor som helst – Facebook får domarna sköta på fritiden till exempel. Vilket är konstigt eftersom det begränsar domarnas möjlighet att få tillgång till möjligtvis användbart material. Men det är än konstigare att ingen – vare sig domare eller samhällsdebattörer – reagerar på hur domares informationsfrihet beskärs. Tidigare skrev jag en litet längre text i ämnet på ett annat ställe. Klistrar in den här.

*

Domares självständighet är ett centralt demokratiskt värde. Men varför är det ingen som bryr sig?

Det här blir långt. Men häng med! Det finns en punchline som är fundamental för den som bryr sig om rättssäkerhet och motvikter till majoritetens makt. Att det ens behöver bli så här långt beror på att svensk politisk debatt har stora brister. Vissa är kända. Polariseringen och frånvaron av gränsöverskridande samtal. Bristen på sakkunskap. Den sure f.d. SR-mannen på Dagens Arena. Men en av de största bristerna är inte bara en frånvaro av en insikt utan bristen på insikt om att det är en frånvaro av insikt.

Varför finns det ingen som talar om domaren? ller rättare sagt: Varför finns det ingen som talar om domarens och domstolens centrala men alltmer utsatta roll i det demokratiska systemet?

I ett av de första numren av tidskriften NEO skrev Nicklas Lundblad – nu policychef på Google i USA – om det besynnerliga faktumet att Högsta domstolen i Sverige är så anonym. Det är en viktig poäng. HD är ett maktcentrum. Maktcentra ska alltid bevakas. Men en lika viktig poäng är att domstolarna i allmänhet är så anonyma. Det är än mer besynnerligt. Domaren är garanten mot samhällets övergrepp i demokratin. En essentiell aspekt av en stat som respekterar rättigheter. Det är domaren som i en rättsstat utgör bufferten mellan individen och förtrycket.

Delar man uppfattningen, att individuella rättigheter är skyddsvärda även när kränkningen av dem kan leda till vinster för kollektivet så borde man alltså älska domaren. Men var finns kärleken för domaren i den svenska politiska debatten? Ingenstans, that’s where. Och det är en brist. Domaren behöver lite kärlek i sin utsatta position. Domaren behöver några fler pundits som är beredda att backa upp ämbetets oberoende och självständighet. Domaren behöver fler försvarsadvokater som förklarar vikten av domarens frihet.

Domare har olika roller i olika system. En domare från ett asiatiskt land frågade nyligen vilket straff svenska tingsrättsdomare drabbades av när deras domar ändrades i andra instansen. Fick de fängelse eller bara en disciplinpåföljd? Så ser det ut i diktaturer. Men i en rättsstat får domaren inte bara bestraffas av staten – hon får inte heller begränsas och bör enbart i undantagsfall kritiseras.

Så låt mig berätta några historier om domares självständighet från det område där dessa aspekter idag blir som tydligast, nämligen informationsfrihetens område. En fri och självständig domare åtnjuter en informationsfrihet som enbart i extrema fall får begränsas. Men så fungerar det inte idag. Låt mig på detta spår först berätta en historia om en fågel som aldrig flög.

Den hette MÅHS, och var domstolarnas datoriserade målhanteringssystem. Det var inte så länge sedan, mindre än tio år sedan, som domstolarnas centrala datasystem för hantering av mål hade alla karakteristika av ett system från det gamla östblocket. Att ordet ”nomenklatur” – de straffrättsliga uttryck som av rättssäkerhetsskäl är på förhand givna (döms man för ”mord” så kan domaren inte kalla det för något annat än just ”mord” – synonymer eller utläggningar är av rättssäkerhetsskäl otillåtna i det sammanhanget)  låter så likt det sovjetiska begreppet ”nomenklaturan” gjorde sitt till för att få informationssystemet att framstå som något från andra sidan järnridån. Dessutom var det grått, tunggrott och frustrerande. Detta var ändå mindre än tio år sedan. Men det var inte bara grått, tunggrott och frustrerande. Det var också rättsstatsvidrigt.

”Rättsstatsvidrigt” är förstås tillspetsat. Men samtidigt helt adekvat. De centralstyrda målhanteringssystemen medförde nämligen en begränsning i domares frihet och självständighet. Det var inte så många som reagerade på denna, såvitt nu jag minns. Kritiken som riktades mot systemen tog främst sikte på att de var gråa, tunggrodda och frustrerande. Och ganska många seniora domare fann nog anpassningen till den automatiska datahanteringen i sig som svår. Hur använder man TipEx i ett datasystem? Men bortom de futtigare klagomålen fanns den stora principiella frågan: Är det acceptabelt i en rättsstat att en myndighet eller en IT-enhet tillåts styra domare i deras formuleringar, deras stilistik, deras uttryck?

Nota bene: Det var inte bara nomenklatur som var förinlagt i systemet utan även formuleringar som inte behövde vara likadana för alla domstolar. Ett uttryck som jag vet att många domare retade sig på i systemets default-formuleringar var passusen om att kostnaderna ”för försvaret” skulle stanna på staten. Det är ju självklart. Inte kan den tilltalade förväntas bekosta det svenska försvaret – det kostar miljarder! Men nu var det inte det som var tanken bakom formuleringen som egentligen tog sikte på kostnaderna för försvararen. Det märkliga ordvalet kom genom att ha inlagts i förväg att ingå i åtskilliga domslut som aldrig skulle formulerats på det sättet om domaren hade fått skriva fritt.

Att domaren inte får välja sina ord kan tyckas hamna ganska längt ned på listan över nyckelfaktorer för en domares självständighet. En annan besökande domare, från ett östeuropeiskt land, frågade mig nyligen om svenska domare erhöll gratis och säker bostad av staten. Nej, varför skulle hon få det, frågade jag. För att skydda hennes integritet vid intrång från polisen om hon dömt ”fel”, förklarade han. I ett sådant sammanhang är en mild språklig myndighetsstyrning inte så mycket att bråka om. Men vi lever inte i ett sådant sammanhang. Vi lever här och nu. Och här och nu borde svenska domare räta på ryggen och kräva sin informationsfrihet.

I en rättsstat bör domares rätt till sitt eget språk betraktas som en del av ett centralt ideal: Domarens självständighet och frihet. Och det är ett ideal som bör värnas både i detaljerna och på de höga principnivåerna.

Sedan jag lämnade domstolsvärlden efter notarietjänstgöring för tio år sedan har en digital revolution inträffat. Världens kunskaper och irrläror ligger vid våra fingertoppar. Våra vänner och fiender finns i sociala nätverk, nätverk som innebär fantastiska möjligheter men även vissa faror. För domaren finns det fantastiska möjligheter att få intryck och kunskaper som tidigare var otillgängliga eller förgängliga.

Moderna domare omfamnar den nya tekniken och sträcker ut tentaklerna i sina Facebook-nätverk, läser om utländsk praxis på bloggar, tar del av uppdateringar från Europarätten via Twitter-flöden. Eller, om det känns alltför långtgående: Googlar fram information och skickar e-mail till kollegor med principiella frågor. Sådana domare har ett bättre underlag för sin maktutövning än domare någonsin haft tidigare.

Om de tillåts vara fria. Men de tillåts inte vara fria.Och i det uppkopplade samhället är hoten mot domares informationsfrihet av ett annat slag och farligare än tidigare. Domare får idag t.ex. inte använda sig av Facebook på sina arbetsplatser. Faktum är att informationen till och från domaren står under en myndighets centrala granskning. Det här är ingen skitsak. Domare är inte vilka arbetstagare som helst. Jobbar jag på Volvos kontor så är det helt naturligt att min arbetsgivare får bestämma hur jag ska använda deras informationssytem, datorn. Men domare är inte sådana arbetstagare. Domarens suveränitet är av allmänt intresse. Deras frihet är ett demokratiskt värde.

När en domares tillgång till sociala nätverk begränsas så är det också hennes självständighet och frihet som begränsas. När en domares Google-sökningar riskerar att hamna i ett granskande myndighetsfilter kringskärs hennes autonomi. Och det är inte ett så väldigt långt steg från en sådan frihetsinskränkning till att en domare också anpassar sitt beteende av oro för reaktioner. Är vi säkra på att den domare som känner att hennes Google-sökningar granskas vågar vidta kanske berättigade sökningar kring Vit Makt-musik och rasistiska rörelser inför ett brottmål rörande hets mot folkgrupp? Kan den domare som vill testa sanningshalten i uppgifterna från en tilltalad i ett mål om barnpornografi om att han hittat pornografin genom att söka på webben känna sig säker på att inte sökningarna leder till problem?

I en rättsstat ska domaren inte behöva oroa sig. Hennes frihet till information går hand i hand med hennes självständighet. Och denna informationsfrihet borde försvaras oftare och mer högljutt. Det är inte acceptabelt att med vaga hänvisningar till säkerhetshot stänga av domare från delar av Internet.  Det borde tvärtom vara självklart att domare ska få söka sin information var hon vill så länge det inte är helt omöjligt. I informationssamhället är skyddat av en domarens dator – och vad hon gör med den – central för hennes autonomi. Och idag är det inte bara domarens stilistik och rätt att få ändra märkliga formuleringar som står på spel.

Utan hennes integritet.