Det är svårt att inte reagera med avsky efter Uppdrag Gransknings reportage från Bjästa – ett reportage som visade ett samhälle i moralisk kollaps, efter att en flicka våldtagits och omgivningen reagerade mot att baktala och hota offret och – rent bokstavligen – applådera gärningsmannen.

Rättssamhället är inte på de anklagades bänk här. Tvärtom verkar det rättsliga fungerat som det skulle. Men, som kommentatorer och ansvariga statsrådet framhållit, inga rättsregler fungerar i den moraliska kollapsen. (Ingen politik heller, för den delen.) Problem är då inte i första hand rättsliga utan värderingsmässiga.

Rätten kan dock bidra i den process av ansvarsutkrävande som nu förestår. Rektorn för Bjästaskolan är redan JO-anmäld. Barnombudsmannen har uttalat sig kritiskt. Men vad kan det leda till?

Självklart är att den som hotar eller ärekränker själv kan ådömas straff- och skadeståndsansvar. Men mer intressant här är underlåtenhetens ansvar, ansvar för flathet och uteblivna reaktioner. Det finns olika rättsliga ansvarssystem som kan aktualiseras när skol- och vuxenvärlden inte reagerar vid kränkningar av det här slaget. I extrema fall kan det bli fråga om straffansvar. Tjänstefel kanske. Men det är väldigt sällan det framstår som en framkomlig väg. I praktiken är det istället skadeståndsansvaret som blir mest intressant. Här har regelverket förändats efter tidigare fall av brister när det gäller att reagera på mobbning och kränkning. Det s.k. Johanna-fallet, där en flicka i Grums mobbades av sina kamrater så till den grad att hon tvingades hoppa av skolan, föranledde en förändring av regelverket efter att HD fann att det tidigare gällande regelsystemet inte räckte till. Efter Johanna-fallet var jag och flera andra skadeståndsforskare något kritiska mot HD:s dom med litet olika argument (själv menade jag att domstolen kunde gjort mer av det s.k. culpa in eligendo-ansvaret – se för en preliminär version av min artikel i JT här, doc).

Nu finns det en explicit skyldighet för skolan att ta itu med kränkningar enligt skollagens 14 a kapitel. Den skyldigheten är skadeståndssanktionerad. Vidare krävs det dokumenterade planer för hur kränkningar skall motarbetas. Det finns dessutom utpekade tillsynsorgan –  Skolinspektionen och BeO har mandatet att vidta åtgärder om skyldigheten att inte se till att det finns tillräckliga likabehandlingplaner eller reaktionssystem uppfylls.

Är då de rättsliga ansvarssystemen relevanta i sådana här sammanhang? Om problemet främst står att finna i en social miljö där den moraliska kompassen tappats bort kan det hävdas att rättsliga åtgärder vare sig gör särskilt mycket nytta eller är adekvata. Men min gissning är att juridiken kan spela stor roll även här. För det första tror jag inte att Bjästa är  Daniel Goldhagen-Tyskland om man sätter på sig glasögonen. Sådana miljöer är väldigt ovanliga. Det är gråskalor även här. Men det viktiga för mitt vidkommande är vad juridiken trots allt an bidra med.

Några effekter är uppenbara. Juridiskt ansvarsutkrävande kan bidra till ”Linneas” upplevelse av upprättelse – samhället, om än inte det lilla samhället Bjästa, stod i alla fall på hennes sida. Ansvarsutkrävande kan förklara för de ansvariga – eller de ansvarigas anställda i praktiken (eftersom det lär bli skattebetalarna som får bekosta ett eventuellt skadestånd) – att beteendet inte är acceptabelt, att man har en skyldighet att reagera. Dessutom kan ansvarsprocesser bidra till att ytterligare slipa de rättsliga verktyg som vi tagit fram för den omöjliga uppgiften att försöka förhindra Flugornas herre från att förekomma i svenska skolmiljöer. Den uppgiften är omöjlig, men det är min gissning att goda rättsliga verktyg kan göra nytta. De förändringar av regelverket som Johanna-fallet medförde tror jag gör stor nytta.

Här kommer ett förslag från höften på en möjlig lagändring. Inför i skollagens kapitel om ansvar för att ta itu med mobbning en Lex Sarah-liknande anmälningsskyldighet för anställda i skola och omsorg som får kunskap om att det antingen förekommer kränkningar i skolan men också för bristande reaktioner på redan aktualiserad kränkning och mobbning. Om lärare X får reda på att ett barn kränkts och att rektorn försöker att rycka på axlarna åt det skall X ha en skyldighet att rapportera det. Jag inser invändningarna: Det kan låta litet läskigt, litet Stasi, att ha lagstadgade skyldighet att anmäla varandra. Men det fungerar synbarligen väl i vården.

Och priset för att inte ha fungerande anmälninssystem är alltför högt.

*

En kommentator upplyste mig om den anmälningsplikt som finns med i det förslag till skollag som nyligen presenterats. Det kände jag inte till. (Se s. 332 i den feta prop:en, här.) Det är ett bra förslag som innebär att ex. en lärare som får kunskap om mobbning måste anmäla det till rektor, som i sin tur kan ha anmälningsplikt till huvudmannen. Men det var inte en sådan regel som var min primära tanke ovan. Problemet är nog nämligen ofta att rektor inte anmäler saken vidare eller att ärendet stannar inom skolan. Det är risken för att locket läggs på i skolan som måste undvikas. Och för att undvika det behövs det direkta och tydligt aviserade kanaler mellan lärare och tillsynsorgan. (Och det är nog också en sådan anmälningsskyldighet som närmast påminner om vårdens Lex Sarah.)

Icke desto mindre är skollagspropositionen ett steg framåt.