Hasse Aro klagar på brottsskadeersättningarna i Aftonbladet. Under den bizarra rubriken ”Ge brottsoffren deras pengar” så slår Aro ner på att ersättningarna från Brottsoffermyndigheten inte alltid är lika höga som skadestånden från domstolarna.

Det här börjar nog bli ett reellt problem. Brottsskadeersättningarna som betalas ur allmänna medel avviker ofta från skadestånden. Det är nu i sig inget konstigt. Brottsoffermyndigheten betalar inte ut skadestånd. Det här upprepar jag en gång till. Brottsoffermyndigheten betalar inte ut skadestånd. Brottsskadeersättning är inte ett skadestånd. Det finns anledning att säga det flera gånger eftersom så många likt Hasse Aro tycks tro att brottsskadeersättningen är samma sak som skadeståndet.

Staten har inte orsakat någon skada. I praktiken finns det ett måt av sanktion i en del av de skadestånd som döms ut till brottsoffer i domstol. Det blir kanske tydligast vid ärekränkning – som explicit är undantaget rätten till kränkningsersättning. Det är helt orimligt att staten skall behöva betala av brottslingars sanktioner – det vore ju som att sanktionera staten.

I grund och botten så präglas Hasse Aros artikel av samma oförmåga att hålla isär olika slags ersättningar som vi hör med jämna mellanrum från journalister. Om någon får ersättning ur min hemförsäkring enligt villkoren, med avdrag för självrisk, efter att ha utsatts för en cykelstöld, så skulle vi aldrig komma på tanken att slå ned på försäkringsersättningen med argumentet att brottsoffret inte fått ut ”sina pengar”. Trots att även hemförsäkringen ger ersättning för skada till brottsoffer i dessa fall.

Den typen av svart-vit argumentation som Hasse Aro visar prov på kan vara direkt skadlig. Förutom att han inte ger intryck av att förstå det system han kritiserar – han gör det dessutom utifrån svepande iakttagelser, utan att nagla fast vad som mer gått fel i det enskilda fallet. Är problemet att domstolarna och myndigheten gör olika kränkningsbedömningar, eller något annat? Är problemet inksräkningarna i brottsskadelagen eller tillämpningen hos myndigheten? En sådan kritik kan man inte ta på allvar. Och det är synd.

Det pågår nu en diskussion om huruvida brottsskadeersättningarna borde stöpas om. Min egen uppfattning är att om det blir alltför stora glapp mellan domstolarnas och myndighetens bedömningar avseende enskilda skador så är det ett problem för systemet i sin helhet. Där borde vi sträva mot enhetlighet. I andra situationer så är det inte alls säkert att vi borde sträva mot enhetlighet. Vissa typer av brott ger inte brottsskadeersättning, utan bara skadestånd från brottslingen. Det kan vara rimligt det också – alla skador är inte av det slag att de rimligen bör bäras av skattebetalarna. Det kräver dock litet mer pedagogik för att få fram varför systemet ser ut på det sättet. Nu hjälper i och för sig ingen pedagogik i världen mot den som inte intresserar sig för att läsa på.

Brottsoffrens ställning behöver stärkas på olika sätt. Ersättningarna är härvid en viktig del. Det vore synd om den insikten undermineras av slafsiga debattörer.