Om vi gjort som i USA så hade polisen kommit, funderar idag Roland Poirier Martinsson i SvD. Anledningen till denna reflektion är att han under sin tid på amerikansk mark lät hemskola sina barn. Hemskolning är förhållandevis vanligt förekommande i stora delar av västvärlden (och, naturligvis – men delvis av andra anledningar – även i andra länder.) I Sverige förekommer det knappt. Faktum är att Sverige är det land i västvärlden som ligger i botten på antalet hemskolade barn, med undantag för Tyskland.

Det har till stor del att göra med den inställning till hemskolning som intas av det offentliga Sverige. Överlag – detta är kommunala beslut – är nämligen inställningen väldigt negativ. Trots att hemskolade barn, enligt undersökningar från t.ex. USA, ofta fungerar bättre än alternativa skolformer.

Än värre är att kommunerna motarbetar hemskolningen utan att ha stöd i lag. Enligt skollagens 10 kap. 4 § skall en ansökan av förevarande slag om att fullgöra skolplikten på annat sätt än som anges i denna lag, t.ex. hemskolning, om det framstår som ett fullgott alternativ till den utbildning som annars står barnet till buds enligt lagens föreskrifter. En förutsättning är dock att behovet av insyn i verksamheten kan tillgodoses.

Ordalydelsen indikerar tydligt att lagstiftaren ansett att alternativa former av fullgörande av skolplikten skall accepteras så länge de riktlinjer som ställs upp för skolan följs. Det krävs inte några särskilda skäl eller, som i lagförslaget, synnerliga skäl för att en ansökan skall kunna vinna bifall. För det fall ett hemundervisningsprogram uppfyller skolplanens krav så stipulerar lagstiftningen att ansökan skall bifallas. I praktiken så fungerar det emellertid inte så i många kommuner. Vissa kommuner har som policy att helt enkelt neka alla ansökningar om att få hemskola. Det finns förmodligen vissa särskilda miljöer som offentligheten oroar sig för och som ofta återkommer i ansökningarna om hemskolning, vilket medför denna restriktivitet. I praktiken så har det sagts mig att det är religiöst övertygade hemskolare som ådragit sig offentlighetens skepsis, främst Maranata-hemskolning och i viss mån muslimska hushåll.

Hemskolningen är den bortglömda frågan i dagens rättighetsdebatt. Inte bara bortglömd, för resten. Det är den tystade frågan i dagens rättighetsdebatt. Även personer som i andra sammanhang månar om grundläggande friheter vill verkligen inte ta i hemskolningsfrågan. Liberaler tappar bollen igen. ”Det handlar ju om barnets sociala miljö”, är argumentet, ”Vi måste skydda barnen från familjer som förtrycker”. Personer som i andra sammanhang har det indviduella perspektivet inpräntat i ryggmärgen reagerar ofta instinktivt kollektivt när det gäller hemskolning – rätten för barn från slutna eller dysfunktionella familjer att få tillgång till skolan, som en lärdomsmiljö men också som ett socialt andrum, tas till intäkt för slutsatsen att skolan måste vara obligatorisk. Med de välvilliga sociala glasögonen på glömmer man lätt att det kan finnas familjer som inte alls är slutna eller dysfunktionella men som ändå vill hemskola sina barn, kanske för att man utgår från den i grund och botten självklara tanken att en engagerad och pedagogiskt kunnig förälder som ger några få elever (barnen) all uppmärksamhet kan göra ett betydligt bättre undervisande arbete än den pedagog som står inför klasser med 25-30 barn. Omtanken om de utsatta barnen tillåts i ett sådant resonemang att slå ut principen om att varje barns situation måste få bedömas för sig.

Ur ett tillämpningsperspektiv finns det en tydlig röd tråd här. Det kan finnas många skäl till att en hemundervisning inte bör bifallas. En anledning kan vara att den nuvarande skollagens kriterier inte är uppfyllda, till exempel för att det inte finns någon tydlig förklaring till hur man skall tillgodose kravet på en fullgod undervisning. Här överväger barnets rätt till undervisning familjens rätt att få själva välja. En annan anledning kan vara att det inom ramen för bedömningen av om hemundervisningsalternativet är fullgott aktualiseras omständigheter som tyder på att barnen kan fara illa eller, i värsta fall, att hemundervisningsansökan om den bifalles i realiteten kan innebära att barnet inordnas i en sluten, till och med sektliknande, miljö. I dessa fall så måste en ansökan om att få hemundervisa ett barn lämnas utan bifall (och det kan till och med vara så att ett beslut om att tillåta hemundervisning i en situation där barnet kan hamna i en sektliknande miljö är direkt ansvarsgrundande för det allmänna). Men denna iakttagelse kan inte tillåtas påverka de individuella fall där hemundervisningsbegäran grundar sig på andra bevekelsegrunder. Bedömningen måste med andra ord, så som skollagen är inrättad och i ljuset av de rättighetsnormer som ligger i basen för dessa frågeställningar, göras in casu – inte utifrån en allmän policy.

Ett problem är dessutom att vi av internationella konventioner inte ”får” vara så restriktiva som vi är. Sverige är världens näst mest restriktiva nation när det gäller hemskolning, att döma av statistiken för antalet hemskolade barn. (I och för sig ett trubbigt argument, men det ger en viss indikation i ljuset av antalet avslagna ansökningar.)  Bara Tyskland är mer restriktiva, vilket lett till att tyska familjer beviljats politisk asyl i USA och Kanada. Viktigast härvidlag är Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som införlivades i svensk rätt 1994. Artikel 8 i skyddar rätten till skydd för familje- och privatliv och ger en första indikation på presumtionen för familjens frihet att få inrätta sitt liv som den själv vill. Viktigare för den konkreta bedömningen är dock artikel 2 i det första tilläggsprotokollet. Härvid kan det noteras att Europakommissionen redan i det tidiga fallet Kjeldsen m.fl. (avgörande 7 december 1976) fann att art. 2 omfattade också en rätt till ”the establishment of and access to private schools or other means of education outside the public school system”. Staten kan dock, vilket är självklart i sammanhanget, ställa upp krav på skolans kvalitet. Men för det fall de allmänt uppställda kvalitetskravet iakttas i en privat skolmiljö så ger alltså konventionstexten en tydlig fingervisning om var presumtionen ligger.

Lagstiftaren verkar dessutom vara beredd att ytterligare distansera sig från rätten till ett fritt familjeliv. Nu ligger i lagrådet ett lagförslag rörande förändringar av skollagen som i praktiken kan komma att formalisera den restriktiva inställning som många kommuner intagit till hemskolning. Det är ett steg bort från familjens frihet till ett socialt tänkande. Förmodligen kommer förslaget dessutom att gå igenom. För det fall det nu föreliggande förslaget blir lag kommer rättsläget att se betydligt annorlunda ut. Det krävs då synnerliga skäl för att en ansökan om hemundervisning skall kunna vinna bifall. Det kan noteras att för det fall svensk författning står i strid med Europakonventionens normer, så som de tolkats av Europadomstolen, så skall den åsidosättas enligt regeringsformen 11 kap. 14 §. Idag så kräver RF:s normprövningsregel att felet (med författningen) är ”uppenbart”, men även denna regel kan som bekant antas ändras. Det kan härvid också noteras att för det fall en enskild drabbas till följd av tillämpning av en lagstiftning som står i strid med Europakonventionen så kan det vara ansvarsgrundande för staten (NJA 2005 s. 462) eller den kommun (NJA 2009 s. 463) som därmed kränkt rättighetsskyddet enligt Europakonventionen. Allt detta är emellertid spekulationer – ännu finns det inga bindande beslut om ändringsförslagen avseende vare sig skollagen eller regeringsformen.

Men det senare är en fråga om juridik. En intressantare sak är de politiska och rättspolitiska frågorna.

Varför skall en förälder som vill hemskola sina barn på ett fullgott sätt – och som dessutom kan visa att han har möjlighet att göra det – förhindras att göra det för att andra barn kan fara illa i en hemskolningsmiljö?

Och varför är det bara de konservativa rösterna som tar tag i denna fråga, som ju i grund och botten handlar om grundläggande friheter?

Var finns liberalerna i debatten om den individuella friheten inom ramen för familjen?

*

Ett annat exempel på hur lagstiftningen i flera fall börjar inrättas efter en föreställning att föräldrar inte kan betros uppgiften att själva uppfostra sina barn är föräldraansvaret. Föräldrar skall enligt lagförslaget bli ansvariga för sina barns skadevållande och det ansvaret skall göras strikt eftersom, enligt lagstiftaren, föräldrar inte annars kan ge tillräckligt stöd åt sina barn. Om detta har jag skrivit här tidigare och i det senaste numret av SvJT finns en artikel på temat, som kan hämtas här: (schultz).