Om vi gjort som i USA så hade polisen kommit, funderar idag Roland Poirier Martinsson i SvD. Anledningen till denna reflektion är att han under sin tid på amerikansk mark lät hemskola sina barn. Hemskolning är förhållandevis vanligt förekommande i stora delar av västvärlden (och, naturligvis – men delvis av andra anledningar – även i andra länder.) I Sverige förekommer det knappt. Faktum är att Sverige är det land i västvärlden som ligger i botten på antalet hemskolade barn, med undantag för Tyskland.
Det har till stor del att göra med den inställning till hemskolning som intas av det offentliga Sverige. Överlag – detta är kommunala beslut – är nämligen inställningen väldigt negativ. Trots att hemskolade barn, enligt undersökningar från t.ex. USA, ofta fungerar bättre än alternativa skolformer.
Än värre är att kommunerna motarbetar hemskolningen utan att ha stöd i lag. Enligt skollagens 10 kap. 4 § skall en ansökan av förevarande slag om att fullgöra skolplikten på annat sätt än som anges i denna lag, t.ex. hemskolning, om det framstår som ett fullgott alternativ till den utbildning som annars står barnet till buds enligt lagens föreskrifter. En förutsättning är dock att behovet av insyn i verksamheten kan tillgodoses.
Ordalydelsen indikerar tydligt att lagstiftaren ansett att alternativa former av fullgörande av skolplikten skall accepteras så länge de riktlinjer som ställs upp för skolan följs. Det krävs inte några särskilda skäl eller, som i lagförslaget, synnerliga skäl för att en ansökan skall kunna vinna bifall. För det fall ett hemundervisningsprogram uppfyller skolplanens krav så stipulerar lagstiftningen att ansökan skall bifallas. I praktiken så fungerar det emellertid inte så i många kommuner. Vissa kommuner har som policy att helt enkelt neka alla ansökningar om att få hemskola. Det finns förmodligen vissa särskilda miljöer som offentligheten oroar sig för och som ofta återkommer i ansökningarna om hemskolning, vilket medför denna restriktivitet. I praktiken så har det sagts mig att det är religiöst övertygade hemskolare som ådragit sig offentlighetens skepsis, främst Maranata-hemskolning och i viss mån muslimska hushåll.
Hemskolningen är den bortglömda frågan i dagens rättighetsdebatt. Inte bara bortglömd, för resten. Det är den tystade frågan i dagens rättighetsdebatt. Även personer som i andra sammanhang månar om grundläggande friheter vill verkligen inte ta i hemskolningsfrågan. Liberaler tappar bollen igen. ”Det handlar ju om barnets sociala miljö”, är argumentet, ”Vi måste skydda barnen från familjer som förtrycker”. Personer som i andra sammanhang har det indviduella perspektivet inpräntat i ryggmärgen reagerar ofta instinktivt kollektivt när det gäller hemskolning – rätten för barn från slutna eller dysfunktionella familjer att få tillgång till skolan, som en lärdomsmiljö men också som ett socialt andrum, tas till intäkt för slutsatsen att skolan måste vara obligatorisk. Med de välvilliga sociala glasögonen på glömmer man lätt att det kan finnas familjer som inte alls är slutna eller dysfunktionella men som ändå vill hemskola sina barn, kanske för att man utgår från den i grund och botten självklara tanken att en engagerad och pedagogiskt kunnig förälder som ger några få elever (barnen) all uppmärksamhet kan göra ett betydligt bättre undervisande arbete än den pedagog som står inför klasser med 25-30 barn. Omtanken om de utsatta barnen tillåts i ett sådant resonemang att slå ut principen om att varje barns situation måste få bedömas för sig.
Ur ett tillämpningsperspektiv finns det en tydlig röd tråd här. Det kan finnas många skäl till att en hemundervisning inte bör bifallas. En anledning kan vara att den nuvarande skollagens kriterier inte är uppfyllda, till exempel för att det inte finns någon tydlig förklaring till hur man skall tillgodose kravet på en fullgod undervisning. Här överväger barnets rätt till undervisning familjens rätt att få själva välja. En annan anledning kan vara att det inom ramen för bedömningen av om hemundervisningsalternativet är fullgott aktualiseras omständigheter som tyder på att barnen kan fara illa eller, i värsta fall, att hemundervisningsansökan om den bifalles i realiteten kan innebära att barnet inordnas i en sluten, till och med sektliknande, miljö. I dessa fall så måste en ansökan om att få hemundervisa ett barn lämnas utan bifall (och det kan till och med vara så att ett beslut om att tillåta hemundervisning i en situation där barnet kan hamna i en sektliknande miljö är direkt ansvarsgrundande för det allmänna). Men denna iakttagelse kan inte tillåtas påverka de individuella fall där hemundervisningsbegäran grundar sig på andra bevekelsegrunder. Bedömningen måste med andra ord, så som skollagen är inrättad och i ljuset av de rättighetsnormer som ligger i basen för dessa frågeställningar, göras in casu – inte utifrån en allmän policy.
Ett problem är dessutom att vi av internationella konventioner inte ”får” vara så restriktiva som vi är. Sverige är världens näst mest restriktiva nation när det gäller hemskolning, att döma av statistiken för antalet hemskolade barn. (I och för sig ett trubbigt argument, men det ger en viss indikation i ljuset av antalet avslagna ansökningar.) Bara Tyskland är mer restriktiva, vilket lett till att tyska familjer beviljats politisk asyl i USA och Kanada. Viktigast härvidlag är Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som införlivades i svensk rätt 1994. Artikel 8 i skyddar rätten till skydd för familje- och privatliv och ger en första indikation på presumtionen för familjens frihet att få inrätta sitt liv som den själv vill. Viktigare för den konkreta bedömningen är dock artikel 2 i det första tilläggsprotokollet. Härvid kan det noteras att Europakommissionen redan i det tidiga fallet Kjeldsen m.fl. (avgörande 7 december 1976) fann att art. 2 omfattade också en rätt till ”the establishment of and access to private schools or other means of education outside the public school system”. Staten kan dock, vilket är självklart i sammanhanget, ställa upp krav på skolans kvalitet. Men för det fall de allmänt uppställda kvalitetskravet iakttas i en privat skolmiljö så ger alltså konventionstexten en tydlig fingervisning om var presumtionen ligger.
Lagstiftaren verkar dessutom vara beredd att ytterligare distansera sig från rätten till ett fritt familjeliv. Nu ligger i lagrådet ett lagförslag rörande förändringar av skollagen som i praktiken kan komma att formalisera den restriktiva inställning som många kommuner intagit till hemskolning. Det är ett steg bort från familjens frihet till ett socialt tänkande. Förmodligen kommer förslaget dessutom att gå igenom. För det fall det nu föreliggande förslaget blir lag kommer rättsläget att se betydligt annorlunda ut. Det krävs då synnerliga skäl för att en ansökan om hemundervisning skall kunna vinna bifall. Det kan noteras att för det fall svensk författning står i strid med Europakonventionens normer, så som de tolkats av Europadomstolen, så skall den åsidosättas enligt regeringsformen 11 kap. 14 §. Idag så kräver RF:s normprövningsregel att felet (med författningen) är ”uppenbart”, men även denna regel kan som bekant antas ändras. Det kan härvid också noteras att för det fall en enskild drabbas till följd av tillämpning av en lagstiftning som står i strid med Europakonventionen så kan det vara ansvarsgrundande för staten (NJA 2005 s. 462) eller den kommun (NJA 2009 s. 463) som därmed kränkt rättighetsskyddet enligt Europakonventionen. Allt detta är emellertid spekulationer – ännu finns det inga bindande beslut om ändringsförslagen avseende vare sig skollagen eller regeringsformen.
Men det senare är en fråga om juridik. En intressantare sak är de politiska och rättspolitiska frågorna.
Varför skall en förälder som vill hemskola sina barn på ett fullgott sätt – och som dessutom kan visa att han har möjlighet att göra det – förhindras att göra det för att andra barn kan fara illa i en hemskolningsmiljö?
Och varför är det bara de konservativa rösterna som tar tag i denna fråga, som ju i grund och botten handlar om grundläggande friheter?
Var finns liberalerna i debatten om den individuella friheten inom ramen för familjen?
*
Ett annat exempel på hur lagstiftningen i flera fall börjar inrättas efter en föreställning att föräldrar inte kan betros uppgiften att själva uppfostra sina barn är föräldraansvaret. Föräldrar skall enligt lagförslaget bli ansvariga för sina barns skadevållande och det ansvaret skall göras strikt eftersom, enligt lagstiftaren, föräldrar inte annars kan ge tillräckligt stöd åt sina barn. Om detta har jag skrivit här tidigare och i det senaste numret av SvJT finns en artikel på temat, som kan hämtas här: (schultz).
8 kommentarer
Comments feed for this article
mars 8, 2010 den 12:34 e m
Jan-Olof Flink
Två tummar upp på detta inlägg !
Mvh
/J-O
mars 9, 2010 den 9:43 e m
Populisten
Ett mycket bra och relevant inlägg!
Aldrig ser man så tydligt som i denna fråga att det svenska skolväsendet gått från att vara till för att bibringa barn och ungdomar kunskap till att uppfostra dem. Kunskap kan man troligen förvissa sig om att föräldrarna överför tillräckligt av, men kommer barnen inte till skolan kan det inte garanteras att de för den rätta fostran. Vi ser inte detta med våra naiva samtidögon, men framtiden kommer säkert se detta och jämföra med i våra ögon totalitära stater.
Att det är de konservativa som protesterar och inte liberalerna torde inte förvåna. Konservatismen är den sant friheteliga samhällsynen, åsikten att liberalismen skulle vara det grundar sig på en sammanblandning av ideologin och etymologin för beteckningen. Se bara på Schweiz: ett genomkonservativt land, men också mycket frighetligt. Liberalismen vill ingalunda den totala personliga friheten. Redan Adam Smith menade att det fanns tillfällen då liberalen måste påtvinga sin samhällssyn på andra för dessas eget bästa. Antagligen tänkte han främst på den ”vite mannens plikt” i Afrika, men tankemönstret lever vidare i en västvärld som inte bara försöker bomba ”mindre utvecklade” länder i civilisationens vagga till demokrati utan också vänder sig innåt för att fostra sin egen befolkning till frihet. Frihet är jämlikhetoch därmed måste föröldraförsäkring och bolagsstyrelser kvoteras! Skolan är naturligtvis inget undantag.
Nu bryr jag mig mindre om folks politiska etiketter än de åsikter de har. Så kalla dig gärna liberal Mårten, bara du fortsätter att driva denna och andra friheteliga debatter! Kanhända kommer vi allt närmare att i Sverige kunna skapa den typ av ”oheliga” allians mellan värdekonservativa och libertarianer som ibland givit Republikanerna makten i USA. Förenande av viljan att få lämnas i fred av klåfingriga politiker och statsmakt kommer man långt utan att vara överens om vad man bör använda denna frihet till.
mars 11, 2010 den 8:55 f m
Marcus
Inrättning i ledet Mårten och Populisten!
Skämt åsido, i princip alla lagar, rättigheter och förbud handlar väl om att lik-rikta folk (dålig ordvits med zombie-referenser). Jag förstår inte riktigt hur detta skiljer sig från mycket annat som vi troligtvis ser som självklart. Vi vill väl inte ha anarki?
Som du själv skriver Mårten, det faktum att vi är näst sämst säger väl egentligen inte så mycket. Vi (staten, eller vilka det nu blir) har helt enkelt en annan uppfattning i frågan.
Europakonventionen sitter inte nödvändigtvis den ultimata sanningen, vilket förstås är en hädelse att påstå i juridiska sammanhang, men likväl. Och visst vore det väl underligt att mena att vi bara rättar oss därefter bara när det passar oss.
Utan att ha en uppfattning om frågan i sak, eftersom jag inte anser mig tillräckligt väl insatt, tycker jag trots allt att det är viktigt att poängtera att det inte helt enkelt är en fråga om friheter contra förbud, utan att bedömningen snarast sker på en skala:
Med vad jag tror är dagens utgångspunkt, hur långt vågar vi sträcka våra våra friheter.
Själv föredrar jag att frågan ställs, hur långt bör vi sträcka våra förbud.
Men det är väl just i skillnaden mellan dessa olika utgångspunkter som frågan besvaras kanske.
I grund och botten frågar det väl även om vi främst är en del av samhället eller om vi främst är individer. Också här kommer värderingar kring detta få placeras på en skala.
mars 13, 2010 den 7:06 e m
Cina Wallén
Bra jobbat Mårten! Tack för ännu ett högst värdefullt inlägg!
mars 14, 2010 den 7:54 e m
Populisten
Marcus, du missar en väsentlig distinktion. Den mellan lagar som meför förbud och lagar som medför tvång. För att ta ett trivialt exempel så har jag inga problem med ett förbud mot att köra bil med alkohol i kroppen medans jag är starkt emot ett tvång att instalera alkolås i bilen. Till syvende och sist tror jag att de flesta människor har lättare för förbudlagar än tvångslagar och därmed inser man varför politikerna ofta klär om tvångslagar till förbudslagar.
Man måste se saker för vad de är. Tvånget att barnen ska gå i en skola som följer den statliga läroplanen döps om till ett förbud mot hemundervisning.
mars 15, 2010 den 7:44 e m
Marcus
Ja så hade jag inte tänkt på det populisten, men det stämmer ju som du säger.
mars 30, 2010 den 3:39 f m
Världens främste schackspelare « Nonicoclolasos
[…] Carlsens erfarenheter av att lära sig matte utgör ett argument för hemundervisning (som ju bl.a. Mårten Schultz och Johan Noberg nyligen har talat sig varma […]
augusti 22, 2010 den 12:07 e m
familjekampanjen
DEN NYA SKOLLAGEN
Den mänskliga rättighet, som den nya skollagen förgriper sig emot om lagen går igenom i Riksdagen, lyder i Europakonventionens av 1950 första tilläggsprotokoll:
Artikel 2 – Rätt till undervisning
Ingen får förvägras rätten till undervisning.
Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.
Kommentar:
I och med att föräldrar som vill hemskola sina barn, nu kommer att kriminaliseras i Sverige, finns inget kvar av rättigheter. Denna mänskliga rättighet tas ifrån dem.
I fall, där stater inskränker de mänskliga rättigheterna, skall staten kunna ange ett stort allmänintresse som uppenbarligen måste gå före den berövade mänskliga rättigheten.
Regeringen – genom Utbildningsdepartementet – försvarar sitt övergrepp sålunda:
”Av gällande skolförfattningar framgår tydligt att undervisningen i skolan ska vara allsidig och saklig och därigenom utformas så att alla elever kan delta, oberoende av vilken religiös eller filosofisk uppfattning som eleven och elevens vårdnadshavare har.”
Vidare skriver regeringen:
”Mot denna bakgrund är det regeringens uppfattning att det i dag inte finns något behov av en bestämmelse i skollagen som ger utrymme för hemundervisning på grund av religiös eller filosofisk uppfattning hos familjen. Enligt 2 kap. 23 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).
Enligt artikel 2 första meningen i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen får ingen förvägras rätten till undervisning.
Enligt artikel 2 andra meningen ska staten vid utövandet av den verksamhet den kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa eller filosofiska övertygelse.
Artikel 2 i första tilläggsprotokollet garanterar en rätt att inrätta och driva privata skolor. Denna rätt är dock inte ovillkorlig, utan staten kan ställa krav på undervisningens standard och innehåll och på lärarnas kompetens.
Vidare framgår av praxis att staten inte behöver respektera en övertygelse hos föräldrarna som står i strid med barnets rätt till undervisning. (Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3:e uppl. s. 486 ff. och där anförda rättsfall, samt Europeiska kommissionen för mänskliga rättigheters beslut nr 17678/91 B.N. och S.N. mot Sverige).
Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att den nu föreslagna ändringen inte kan anses stå i strid med Sveriges internationella förpliktelser.”
KOMMENTAR TILL REGERINGENS ARGUMENTERING FÖR ÖVERGREPPEN I DEN NYA SKOLLAGEN:
Det finns anledning att tänka över det anmärkningsvärda påståendet från en stat (den svenska i detta fall), att staten (statens skola) är så bra och mångsidig, att det inte finns något behov för människor att ha någon frihet.
Det finns också anledning att tänka över, varför staten inte skall kunna nöja sig med att, som tidigare, regelbundet testa eleverna för att kontrollera att hemmaundervisningen fungerar.
Begrunda också: Staten kan ställa krav på undervisningens standard och innehåll och på lärarnas kompetens, säger man. Standard och innehåll kan och skall upprätthållas också vid hemmaundervisning. Angående lärarnas kompetens, vill regeringen inte tillåta en eller flera kompetenta lärare att hemundervisa sina barn, och lärarna är föräldrar till barnen.
Slutligen noteras makthavarnas knep, att sätta Barnens behov i motsats till deras Föräldrars Rättigheter (staten behöver inte respektera en övertygelse hos föräldrarna som står i strid med barnets rätt till undervisning).
VAD FINNS DET DÅ AV STORT ALLMÄNINTRESSE SOM KAN FÖRSVARA REGERINGENS ÖVERGREPP PÅ DEN MÄNSKLIGA RÄTTIGHETEN?
Barnens rätt? Det är endast i några undantagsfall, som hemundervisning i vårt land kan påvisas ha varit skadligt för barnen. Endast i sådana undantagsfall, kan det anses vara ett allmänintresse att skydda barnens rätt. Sådana undantagsfall skapar dock inte ett allmänintresse i att omöjliggöra flertalets välfungerande hemmaskolning.
Kontrollen av undervisningens resultat? Prov, tester och intervjuer med hemmaundervisade barn kan naturligtvis ske i eller utanför en skola. Därför kan det inte vara ett allmänintresse, att barnens inlärningsarbete sker i en skolbyggnad.
Lärarnas kompetens? Regeringen, genom Jan Björklund (i SVT) tror inte, att någon förälder är kunnig i alla skolämnen. Men hemmaundervisning kräver inte kunskap i alla ämnen, men väl förmåga att handleda de unga i kunskapsinhämtningen. Notera skillnaden och Björklunds falska argument!
Är skolan så bra och mångsidig, att det kan anses vara ett allmänintresse, att barnen tvingas dit ? Den svenska skolan och den svenska läroplanen har vid ett stort antal jämförelser med andra länder och över tiden visat allt annat än önskade, eller ens förbättrade resultat. För att inte tala om en miljö, som alltför ofta utmärks av mobbning, råhet och stil- och hållningslöshet. Allmänintresset i att tvinga barnen till denna miljö är obefintligt, när det finns andra, ofta bättre, alternativ och som skattebetalarna dessutom inte tvingas betala för.
REGERINGENS ARGUMENT FÖR ATT NU HELT AVSKAFFA EN MÄNSKLIG RÄTTIGHET I SVERIGE ÄR FALSKA !