Muhammed-karikatyrernas tecknare Kurt Westergaard fick ovälkommet besök häromnatten. Inkräktaren hade med sig en yxa som han tänkt sig använda på Westergaard. Tecknaren lyckades tydligen klara sig undan angreppet genom att fly till ett skyddsrum – vilket säger något om den hotbild som Westergaard levde med efter sina teckningar.

Brottet mot Westergaard beskrivs på många ställen med stora ord, som ett brott mot det öppna samhället, demokratin eller friheten. Men så är det naturligtvis inte, vilket Dan Jönsson i DN riktigt påpekar. Angreppet på Westergaard är ett brott begånget mot just Westergaard. Inte mot kollektiva intressen, vare sig det är demokratin eller kungariket Danmark. 

Retoriken är inte ovanlig. Det förekommer i olika sammanhang att brott som begås mot enskilda personer underkastas omskrivningar, i allmänhet för att bereda marken för en strängare ansvarsbedömning. I en rättsstat bör vi vara skeptiska mot sådana tendenser, eftersom de urholkar grundläggande värden om att ansvar hänger samman med gärningens karaktär och att bestraffningen proportionerligt skall relateras till gärningens manifestation – inte gärningsmannens åsikter eller samhällets ogillande av handlingen i det enskilda fallet.

Samma retorik återfinns till exempel som ett motiv till att se strängare på s.k. hatbrott: Att hatbrott är ett brott inte bara mot det enskilda offret utan även mot samhället, eller – igen – demokratin. Jag skriver en kritisk artikel om hatbrottskonstruktionen i nästa nummer av Neo och betonar vikten av att hålla rågången mellan samhälleliga och individuella intressen i den straffrättsliga ansvarsanalysen – och att det är särskilt viktigt att hålla huvudet kallt när gärningen framstår som särskilt allvarlig eller hemsk.

En annan sak är att attacken på Westergaard kan ha en särskild relevans ur politisk och ideologisk synvinkel. Själv har jag genom reaktionerna på Muhammed-teckningarna gått från att tycka att det var en jävligt onödig provokation mot människors djupt kända uppfattningar till att inse att det kanske tvärtom var en ganska nyttig markering: Kan några taffliga teckningar röra upp dessa extrema reaktioner i vissa läger så är det nog bra att så många som möjligt får veta det. Ibland kan tydligen de fåniga provokationerna vara ett användbart redskap för att röka ut extremism.

Advertisements