Var är proportionerna?, frågar Per Gudmundsson med anledning av den dom om nödvärnsrättens gränser som nyligen avgjorts av en hovrätt. En dom som fått halva internet i gungning och som jag skriver litet mer om här och här. I korthet fann domstolarna att en person P-A som ingripit för att försvara en kvinna från ett oprovocerat angrepp gick för långt när han slog angriparen en andra gång i huvuduet med ett redskap när angriparen redan var passiviserad efter ett första slag. Det andra slaget spräckte skallen på angriparen.

Det verkar inte som att Gudmundsson läst domen. Då hade han nämligen sett att proportionerna finns där. Särskilt i tingsrättsdomen är proportionerna väldigt tydliga.

Tingsrätten fann nämligen att ingripandet var ”föredömligt”. Efter att till skillnad från mig och Gudmundsson lyssnat på alla inblandade och som därvid – till skillnad från vad många andra som inte heller har läst domen men som ändå kritiserar den verkar tro – inte tillmätt uppgifter från den berusade person som angrep den äldre kvinnan någon betydelse (eftersom denne inte mindes något av händelsen). Däremot så gick det utanför självförsvarsrätten, enligt domstolarna, när P-A efter att redan förhindrat angreppet med ett slag med domkraften utdelade ett andra slag som krossade huvudet på angriparen.

När man läser bloggar om sådana här händelser blir man snabbt desillusionerad. Många verkar om detta fall anse att personer som var i samma situation som P-A skall ha rätt att använda vilket våld som helst: Att en misshandel skall kunna avvärjas med ett dödligt angrepp, som kanske inte ens behöver ha varit nödvändigt för att avvärja misshandeln. Det är inte min uppfattning. Inställningen står knappast överens med några rättsordningar på jorden. Inte heller med en civiliserad moral.

Hur är det egentligen med proportionerna. Gudmundsson menar att ”nog är det något som är fel när den som ingripit i nödvärn straffas hårdare än gärningsmannen.” Men problemet är ju att den som ingripit i nödvärn inte gärna kan hämta skydd mot ansvar i nödvärnsrätten hur länge som helst. I det här fallet var motangreppet bortom rätten till nödvärn. Och när domstolarna har funnit det så ligger följande händelser på bordet:  Ett brottsligt angrepp i form av ett strupgrepp och en spräckt skalle. Är det konstigt att det senare våldet bedöms hårdare än det förra – med hänsyn till den tidigare nödvärnsrätten? Undrar vilken moral som backar upp ett sådant ställningstagande. Det går i vart fall längre än gammaltestamentliga tankar om öga-för-öga: Här pratar vi två ögon för ett öga.

Själv har jag svårt att se det proportionerliga i det.

 

Advertisements