You are currently browsing the monthly archive for oktober 2009.

Tidningarna tolkar den senaste utvecklingen i det fallet med den mordmisstänkta läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som att det ”troligen” blir åtal. En tragisk utveckling i en redan tragisk historia. Dessutom en utveckling som säkert kommer att generera än mer kritik mot rättsväsendet – en kritik som redan varit massiv (se mina tidigare synpunkter här, här och här – med fler länkar).

För rättssamhället är debatten viktigare än sakfrågan. Debatten har nämligen i hög grad handlat om att rättsväsendet inte på vanligt sätt borde utreda eller använda tvångsmedel vid brottsmisstankar som rör vårdpersonal, i alla fall inte om det rör misstankar av viss komplexitet. Men straffrättens ansvar – och de utredningsmetoder och -regler som hör till ansvarssystemet – kan inte exkludera någon bara för att hon har ett viktigt arbete eller för att hon arbetar med komplicerade saker. Ansvarsrätten måste vara neutral för vem det är som misstänks för brott. Som det klumpigt brukar uttryckas: Ingen står över lagen. Och ingen bör heller särbehandlas i utredningar om lagbrott.

Det är fundamentala tankar i en rättsstat.

I dagarna lanserar jag tillsammans med ett femtontal upphöjda – well – jurister Juridikbloggen. Ett forum där människor som har litet koll på vad rättssäkerhetskrav och praktisk maktdelning innebär kommenterar dagsaktuella och eviga frågor inom rättens vida ram. Redan de första inläggen kan kanske intressera denna bloggs läsare. 

Nicklas Lundblad skriver om hur rättegångar kan användas som politiska instrument och funderar kring om PP kan dras med in i riksdagen som en följd av att TPB-målet flyttats fram. Nicklas använder också grafer. Det ger extra poäng i mitt excel-ark.

Jonny Flodin, expert på fastighetsrätt, tar upp tråden från DN:s serie artiklar om fastighetsmäklare som inte tar ansvar. Mycket att läsa redan idag alltså. Och vi har bara precis börjat.

Denna blogg kommer att leva vidare som vanligt, om någon undrar över det, men en del inlägg kommer att dubbelpostas på båda ställena. Tanken är att Juridikbloggen skall bli en portal för många jurister som vill medverka för att få ett bättre samtalsklimat kring rättsliga frågor, medan denna sida förblir som den varit innan.

Adressen till Juridikbloggen är: www.juridikbloggen.com .

Dilsa Demirbag-Sten skriver i en debattartikel i dagens SvD om juridifiering. Egentligen skriver hon inte om det, hon skriver emot det. ”Juridifiering” brukar innebära att makten i samhället förskjuts till jurister. Det kan betraktas som ett hot eller som en önskvärd utveckling. Det är dessutom en tendens som tenderar att tecknas i tendentiösa termer. (Alliterationer är vederkvickande!) Konkret är det ofta rättens europeisering som anses innebära att samhället juridifieras: Genom att vi underkastat oss de europeiska rättsordningarna så har vi också underkastat oss EG-domstolens och Europadomstolens makt. En makt som ibland kan hamna i konflikt med den svenska lagstiftarens uppfattning.

Men juridifiering innebär också något annat. Juridifering i vid mening innebär att fler företeelser förs in i det juridiska paradigmet: Att moraliska frågor förvrids till juridiska frågor, att samhällsproblem med automatik betraktas som rättsordningens problem. Det här är en försåtlig process som underminerar både det rättsliga samtalet och det politiska eller moraliska samtalat. För juridiken blir det ett problem när de rättsliga processerna förväntas lösa problem som inte hör hemma där: Antingen problemen placeras i domstolarna eller den juridiska terminologin. Men värre är det egentligen att det moraliska/politiska samtalet utarmas. Om man sätter likhetstecken mellan vad man får göra (juridik) och vad man bör göra (moral eller politik) finns det inget behov av ett politiskt samtal alls. Då kokar allt ned till en diskussion om rättens regler.

Dilsas inlägg är en påminnelse om att vi i ett öppet samhälle inte kan förbjuda allt vi inte tycker om. Det är en påminnelse om att det måste finnas en glipa mellan det rättsliga och det önskvärda eller oönskade. Det är en påminnelse om juridikens begränsningar.  

**

Den första omfattande rättsvetenskapliga studien av juridifering, eller förrättsligande, har nyligen försvarats för doktorsgraden vid Lunds universitet. Jag har ingen aning om hur disputationen utfallit men det är en spännande bok hon skriver, Leila Brännström. Boken kan man köpa här.

*

Uppdaterat

Andreas i kommentarsfältet framhåller att debatten om SD-debattartikeln är ett tydligt exempel på juridifieringen av debatten. Istället för att diskutera de stora frågorna som artikeln och publiceringen av den så har fokus legat på om artikeln utgör ett brott eller inte. Fel emfas. (Jonathan Leman har tidigare varit inne på samma tema när det gäller Aftonbladets tidigare publiceringar av tendentiösa artiklar på gränsen till området för hets mot folkgrupp.) De intressanta frågorna borde vara de publicistiska: Varför vill man publicera en sådan här artikel och är skälen till att vilja göra det så starka att det är värt de obehagliga stämningar som uppstår? Aftonbladet värderar ju det här som en intressant artikel och legitimerar den samtidigt som i vart fall värd att ta på allvar. Aftonbladet är inte ett öppet forum. Det krävs godkännande av tidningen innan någon kan få in sitt budskap där. En kvalitetsstämpel, så att säga.

Så vi kan ju fundera litet kring varför Aftonbladet på kort tid hamnat i dessa stormar av hetslagstiftning.

Vad är planen?

Jag intervjuas i Press Judicata, Uppsalas studenttidning för jurister, och uttrycker svordomar och profetior om vart annat. Roligt nog under vinjetten ”Besök i verkligheten”.

Finns här, bläddra fram till sidan. 14.

Idag kom betänkandet om E-delegation. Läs Nicklas första reaktioner.

Justitieministerns debattartikel om människohandel idag – utifrån den konferens som idag startar i Bryssel – uttrycker goda intentioner och präglas därtill av ett sympatiskt, litet mindre demagogiskt tonfall än vad som brukar förekomma i sådana här sammanhang:

”Jag vill att den här konferensen ska göra skillnad. Med tanke på deltagarlistan finns goda förutsättningar att få fram konstruktiva lösningar för att underlätta det internationella samarbetet mot människohandel.”

Läsvärd.

I dagens SvD skriver Johan Wennström om diskrimineringen vid psykologutbildningen i Lund. Några tänkvärda synpunkter förs fram. Helt kort. Ibland är det extra tråkigt att opinionsjournalistiken blivit så snuttifierad. Av Wennströms tankar blir det antydningar, små skisser av argument. Vilket är synd för skisserna pekar på något viktigt. Nämligen att problemet med snedrekrytering inte är ett problem som kan hanteras vid antagningarna till utbildningarna utan antingen något som måste hanteras långt tidigare. Eller, som en annan möjlighet, så kanske vi inte skall betrakta det som problem alls utan som en effekt av att människor själva väljer. Att när människor själva väljer så råkar det ibland uppstå kluster av gemensamma preferenser som statistiskt korrelerar med könstillhörighet på ett sätt som möjligen är intressant ur ett makroperspektiv men helt ointressant ur ett mikroperspektiv, på individnivå. Och det är individnivån som är viktig.

En annan aspekt framfördes av signaturen Sten Sture i kommentarsfältet till mitt tidigare inlägg om att den vid anställnings- och antagnignsförfaranden ofta förekommande passusen  ”förtur vid lika meriter” också är diskriminering. Nämligen att det finns ett strukturellt förtryck av män tidigare i skolan som medför att vi får sämre betyg än kvinnor utan att det är sakligt motiverat. Gymnasiet (och grundskolan) är tydligen inte tillräckligt rustad för att ta till vara på mäns kompetens eller att kvantifiera den. För någon skillnad  i kompetens senare i arbetslivet  kan väl knappast identifieras utifrån könsaspekter. Inte heller presterar män sämre än kvinnor på högskoleprovet, snarare tvärtom. När det meritokratiska systemet ställs på sin spets i ett skriftligt kunskapsprov klarar sig således män bättre än kvinnor. Samtidigt får män sämre betyg än kvinnor i en utvärderingsprocess i skolan, vilket försvårar valet av önskad utbildning senare.

Manar till eftertanke.

DN:s ledare skriver om Google books. Återigen målas bilden av det farliga amerikanska storföretaget upp. Ominösa framtidsspekulationer formar kritiken:

”Den maktställning som företaget får gentemot författare och existerande bokförlag är ett allvarligt hot. I princip ska de få betalt, men deras förhandlingsposition mot det mäktiga nätföretaget kommer att bli mycket svag. Konsekvensen kan bli förödande för nyskapande.”

Nyskapandeargumentet är ett dåligt argument. Idag vet vi att strängt skyddade immaterialrätter minst lika mycket kan vara ett hinder för innovation och skapande, som en förutsättning för det. (Läs t.ex. om hur amerikanska telebolag försökte stoppa – vad som senare blev – framväxten av det fria Internet genom att hävda att immateriella rättigheter hindrade nyttjandet av telefonnätet på nya sätt i Jonathan Zittrains The Future of the Internet and How to Stop It.) Dessutom kan immaterialrätten hamna i friktion med t.ex. integritetsskyddet.

Istället menar DN att EU borde ta initiativet. Utan att förklara varför en offentlig sammanslutning bestående av stater, inklusive stater med ett taskigt track record i rättighetsfrågor, skulle vara bättre än företaget Google. Är förtroendet för en sammanslutning som EU verkligen större än för Google? Borde det vara det?

I vilket fall är ledarens rubrik talande. ”Digitalt monopol”. Saken är att upphovsrätten (liksom andra immateriella rättigheter), så som den idag hävdas av upphovsrättsorganisationer, i sig är ett legalt monopol. Immateriella rättigheter är de facto ett konkurrenshinder: Det hindrar ju andra än rättighetsinnehavaren från att komma in på den relevanta marknaden. DN:s ledarsida har inte varit främmande för att bredbent försvara denna monopolställning. När en politisk tidskrift för sju-åtta år sedan återpublicerade en ledarkrönika från DN i faksimil för att bemöta den kritik mot tidskriften som DN:s krönika innehöll, så lät tidningen stämma meningsmotståndaren. Och vann. Förstås. DN hör till Sveriges idag ledande medieimperium. Tidningen kan, för att citera tidningen kulturchef, ”driv[a] sin sak med hjälp av dyrköpt juridik, som verkar för deras sak”. Upphovsrätten kvävde en meningsmotståndares röst.

Vad är poängen? Poängen är förstås att DN:s ledarkritik mot Google Books är ihålig. Hoten från Googles ”digitala monopol” är högst spekulativa. En gissningslek som präglas av misstänksamhet och till viss del fördomar mot ”Amerikanska Företag”. Hoten från dagens monopolister är däremot helt klarlagda. Vi vet att dagens immaterialrättsliga monopol – ibland – används för att försöka hindra innovationer och tysta motståndare.

Man ska inte kasta spjut i radhus. Inte heller i DN-skrapan.

Uppdaterat: Med risk för rundgång rekommenderar jag Nicklas Lundblads kommentarer, som går in på detaljerna och är mer genomgripande än mina synpunkter.

”Det spelar ingen roll vad regeringar stiftar för lagar – de multinationella bolagen sätter sig över dem, och driver sin sak med hjälp av dyrköpt juridik, som verkar för deras sak.”

Dagens Nyheter kulturchef med anledning av den tillbakadragna stämningen i fallet med filmen Bananas. Kursiv här.

…apropå diskussionen nedan. Hur betraktar man transsexuella i den binära könsuppdelningsmodellen på högskolorna och universiteten? Hur påverkar transpersonerna ”könsbalansen”?

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter