(Detta dubbelpostas på Juridikbloggen.)

När Jan Hellner, enligt många ”Sveriges främste jurist någonsin”, begravdes 2002 var det i nordismens tecken. Sånger framfördes på olika skandinaviska språk. Dikter likaså. Det var en vacker och värdig ceremoni i den nordiska förbrödringens atmosfär.

Hellner hörde till den generation jurister som såg den nordiska gemenskapen som central och värd att vårda. Under första halvan av 1900-talet så togs magnifika lagstiftningsprodukter fram i ett nordiskt lagstiftningssamarbete och som ett resultat blev stora delar av den centrala förmögenhetsrätten i det stora hela gemensam för Norden. Likheterna är fortfarande stora, även om skillnaderna ökar – inte minst genom att Norden dragits isär genom att enbart Danmark, Finland och Sverige trätt in i EU.

Rättens harmonisering framstår som en ganska torr sak för många som inte haft förmånen att få studera juridik. ”Visst, det är väl praktiskt med likartade reklamationsregler i köprätten men det är inte direkt en Kalmarunion vi talar om här”, tänker ni kanske. Men på sätt och vis är det precis det vi gör. Juridiken är nyckeln till harmonisering och förbrödring. Land byggs med lag. Länder knyts närmare genom lyhört formulerade gemensamma normer. Rätten bygger på ett kulturarv – men är också en (underskattad) kulturfrämjande faktor. När den juristgeneration som Hellner tillhörde kämpade för det nordiska så var det inte reklamationsreglerna i köprätten som de brann för, utan hur sådana regler tillsammans med många andra framtagna i en anda av nordisk enighet kunde främja en större sak: En nordisk gemenskap.

Idag har den nordiska rättsgemenskapen inte samma ”go” som tidigare. Men om det är någonstans nordismen fortfarande lever så är det nog i juridiken, framför allt i civilrätten. Nordens civilrättsspecialister möts i särskilda fora med jämna mellanrum och utbyter erfarenheter. Nordens högsta domstolar tar intryck av varandra. Lagstiftarna likaså. Nordismen lever, men inte lika starkt, i juridiken. Och som sagt. Land byggs på lag. Men även mindre hårda sammanslutningar mellan nationer kan utvecklas i gemensam riktning med rätten som verktyg. Om den politiska viljan finns att skruva på enighetstanken igen så är det rättsliga samarbetet och särskilt lagstiftningssamarbetet centralt. En sådan enighet kan naturligtvis främjas utan att man för den skull vill löpa den Wetterbergska unionslinjen fullt ut.  

Men, självklart. Någon harmonisk enighet uppnås aldrig om vi glömmer bort vissa av våra grannländer.

Annonser