Dilsa Demirbag-Sten skriver i en debattartikel i dagens SvD om juridifiering. Egentligen skriver hon inte om det, hon skriver emot det. ”Juridifiering” brukar innebära att makten i samhället förskjuts till jurister. Det kan betraktas som ett hot eller som en önskvärd utveckling. Det är dessutom en tendens som tenderar att tecknas i tendentiösa termer. (Alliterationer är vederkvickande!) Konkret är det ofta rättens europeisering som anses innebära att samhället juridifieras: Genom att vi underkastat oss de europeiska rättsordningarna så har vi också underkastat oss EG-domstolens och Europadomstolens makt. En makt som ibland kan hamna i konflikt med den svenska lagstiftarens uppfattning.

Men juridifiering innebär också något annat. Juridifering i vid mening innebär att fler företeelser förs in i det juridiska paradigmet: Att moraliska frågor förvrids till juridiska frågor, att samhällsproblem med automatik betraktas som rättsordningens problem. Det här är en försåtlig process som underminerar både det rättsliga samtalet och det politiska eller moraliska samtalat. För juridiken blir det ett problem när de rättsliga processerna förväntas lösa problem som inte hör hemma där: Antingen problemen placeras i domstolarna eller den juridiska terminologin. Men värre är det egentligen att det moraliska/politiska samtalet utarmas. Om man sätter likhetstecken mellan vad man får göra (juridik) och vad man bör göra (moral eller politik) finns det inget behov av ett politiskt samtal alls. Då kokar allt ned till en diskussion om rättens regler.

Dilsas inlägg är en påminnelse om att vi i ett öppet samhälle inte kan förbjuda allt vi inte tycker om. Det är en påminnelse om att det måste finnas en glipa mellan det rättsliga och det önskvärda eller oönskade. Det är en påminnelse om juridikens begränsningar.  

**

Den första omfattande rättsvetenskapliga studien av juridifering, eller förrättsligande, har nyligen försvarats för doktorsgraden vid Lunds universitet. Jag har ingen aning om hur disputationen utfallit men det är en spännande bok hon skriver, Leila Brännström. Boken kan man köpa här.

*

Uppdaterat

Andreas i kommentarsfältet framhåller att debatten om SD-debattartikeln är ett tydligt exempel på juridifieringen av debatten. Istället för att diskutera de stora frågorna som artikeln och publiceringen av den så har fokus legat på om artikeln utgör ett brott eller inte. Fel emfas. (Jonathan Leman har tidigare varit inne på samma tema när det gäller Aftonbladets tidigare publiceringar av tendentiösa artiklar på gränsen till området för hets mot folkgrupp.) De intressanta frågorna borde vara de publicistiska: Varför vill man publicera en sådan här artikel och är skälen till att vilja göra det så starka att det är värt de obehagliga stämningar som uppstår? Aftonbladet värderar ju det här som en intressant artikel och legitimerar den samtidigt som i vart fall värd att ta på allvar. Aftonbladet är inte ett öppet forum. Det krävs godkännande av tidningen innan någon kan få in sitt budskap där. En kvalitetsstämpel, så att säga.

Så vi kan ju fundera litet kring varför Aftonbladet på kort tid hamnat i dessa stormar av hetslagstiftning.

Vad är planen?

Annonser