I dagens SvD skriver Johan Wennström om diskrimineringen vid psykologutbildningen i Lund. Några tänkvärda synpunkter förs fram. Helt kort. Ibland är det extra tråkigt att opinionsjournalistiken blivit så snuttifierad. Av Wennströms tankar blir det antydningar, små skisser av argument. Vilket är synd för skisserna pekar på något viktigt. Nämligen att problemet med snedrekrytering inte är ett problem som kan hanteras vid antagningarna till utbildningarna utan antingen något som måste hanteras långt tidigare. Eller, som en annan möjlighet, så kanske vi inte skall betrakta det som problem alls utan som en effekt av att människor själva väljer. Att när människor själva väljer så råkar det ibland uppstå kluster av gemensamma preferenser som statistiskt korrelerar med könstillhörighet på ett sätt som möjligen är intressant ur ett makroperspektiv men helt ointressant ur ett mikroperspektiv, på individnivå. Och det är individnivån som är viktig.

En annan aspekt framfördes av signaturen Sten Sture i kommentarsfältet till mitt tidigare inlägg om att den vid anställnings- och antagnignsförfaranden ofta förekommande passusen  ”förtur vid lika meriter” också är diskriminering. Nämligen att det finns ett strukturellt förtryck av män tidigare i skolan som medför att vi får sämre betyg än kvinnor utan att det är sakligt motiverat. Gymnasiet (och grundskolan) är tydligen inte tillräckligt rustad för att ta till vara på mäns kompetens eller att kvantifiera den. För någon skillnad  i kompetens senare i arbetslivet  kan väl knappast identifieras utifrån könsaspekter. Inte heller presterar män sämre än kvinnor på högskoleprovet, snarare tvärtom. När det meritokratiska systemet ställs på sin spets i ett skriftligt kunskapsprov klarar sig således män bättre än kvinnor. Samtidigt får män sämre betyg än kvinnor i en utvärderingsprocess i skolan, vilket försvårar valet av önskad utbildning senare.

Manar till eftertanke.

Annonser