You are currently browsing the monthly archive for september 2009.

En av de utsedda nämndemännen i The Pirate Bay-rättegången i hovrätten jobbar på Spotify. Med tanke på jävsdiskussionen tidigare finns det väl mycket som tyder på att samma debatt kommer att dyka upp igen.

Här har jävsinvändningen ostensivt mer som talar för sig än avseende tingsrättens domare. Att en av domarna är anställd av ett företag som har målsäganden som klient kan påverka intrycket av en domstols opartiskhet. Dessutom så är kostnaden (ekonomiskt, rättsstatsmässigt) för att jäva  ut någon domare ur hovrätten inte lika stor nu, innan förhandlingen. Justice must not only be done, but must also be seen to be done.

Uppdaterat: Jävsinvändning nu framställd av Ifpi.

Inte för att vara otacksam här men tanken på att en samling våldsbrottsdömda nynazister tar på sig att hålla ordningen känns som att låta pyromanen sköta brandkåren: Visst är det bra med egna erfarenheter men vissa erfarenheter främjar knappast tryggheten.

Den nazistiskta organisationen Svenska motståndsrörelsen har tagit på sig väktarrollen när det gäller att bevaka pedofiler. Rörelsen har börjat patrullera runt skolor där kända pedofiler synts till (enligt rykten). Organisationen ska också skapa en hemsida där dömda pedofilers hemvist ska framgå. Som ett Hitta.se för pedofiler, säger talespersonen. Svenska Dagbladet skriver idag om hemsidesprojektet under rubriken ”Kan fällas för förtal”. JK har intervjuats och han meddelar att även sanna uppgifter kan utgöra förtal men att de oftast inte gör det eftersom sanningen tenderar att göra i och för sig kränkande uppgifter försvarliga.

Sanningen är att det sannolikt är väldigt osannolikt att sanna uppgifter som inskränker sig till redogörelse för brotten och uppgifter om adresser kan leda till ansvar för förtal. Inte heller torde de kunna leda till ansvar enligt personuppgiftslagen. Om det får konsekvenser i form av brott mot dömda sexualbrottslingar kan det finnas anledning för lagstiftaren att se över kriminaliseringen. Fram tills dess får vi nog betrakta det obehag som dömda brottslingar utsätts för av hämndlystna aktivister som ett pris för det fria ordet.

Turkiet visar igen att det är väldigt långt från Ankara till Strasbourg.

Det har varit märkligt litet diskussion om regeringens steg mot att införa en s.k. good samaritan-lagstiftning i svensk rätt. Sådan lagstiftning innebär att det finns en sanktionerad plikt att ingripa när någon är i nöd.

För liberaler har det ofta uppfattats som ett otillåtet ingrepp i den personliga friheten. Ansvar för underlåtenhet skall vara så begränsat som möjligt, menar många. Själv har jag en mer kluven inställning och ägnade mycket möda åt att bena upp underlåtenhetstematiken i ett långt appendix till min avhandling Kausalitet (2007). Min diskussion mynnade ut i slutsatsen att uppdelningen mellan aktiv handling och underlåtenhet var betydligt mer diffus än vad vi i svensk rätt, och svensk juridisk diskussion, brukat anta.

Argumenten mot en handlingsförpliktande lagstiftning blir därför ofta ihåliga.

*

Ett även i juridiska sammanhang ofta citerat exempel på hur sådan lagstiftning kan falla ut är det sista avsnittet av genialiska Seinfeld.

Diskussionen efter Aftonbladet-publiceringen av organstölder blev till en orgie i juridifierat språk: Ambassadören påstods ha ”brutit mot grundlagen”, Israels propåer om att regeringen skulle ingripa kunde leda till ett ”grundlagsmoras” och dessutom stämdas Aftonbladet i Usa för ”förtal mot folkgrupp”.

Den enda mer eller mindre reella juridiska frågan var om AB:s ursprungliga artikel utgjorde brottet hets mot folkgrupp. Jag har hört en del jurister som menar att den gjorde det. Själv har jag varit skeptisk. Litet högre i tak än så är det även i hets-diskussionen. Antisemitism och hets mot folkgrupp är inte samma sak.  (Även om distinktionen uppenbarligen gått förlorad för en del.)  Justitiekanslern har kommit till samma slutsats.

Kanske kan vi med JK:s beslut i åtanke ägna oss åt de intressanta frågorna – de etiska – istället för denna pseudojuridiska debatt.

Hillegren-affären utreds av JK som skall undersöka om meddelarfriheten kränkts. Om den historia som Hillegrens chef framförde stämmer, eller i alla fall inte kan visas inte stämma, är det knappast några problem för meddelarfriheten. Det vill säga om det verkligen är så att Hillegrens situation på jobbet inte förändrades till följd av hans yttranden till media är det inte några problem.

Men om det är som det utåt sett framstått som, att Hillegren fått förändrade arbetsuppgifter till följd av händelsen så är det ett meddelarfrihetsproblem. Ett meddelarfrihetsproblem som inga journalister hitintills reagerat på. Tvärtom egentligen. Så nu har vi den konstiga situationen att regeringens tjänsteman ensam brytt sig om att försvara en meddelarfrihet som kritiserats i media. När meddelarfrihetens syfte är att skydda mediernas arbete i deras spridande av information från det allmännas sanktioner.

Här och här skrev jag tidigare om det.

Kommentarer av Hillegrens chef Per Nichols finns här. Han framhåller att det inte fanns någon relation mellan uttalandena och de ändrade arbetsuppgifterna. Jag blir därvid konfunderad. Om det är så att det stämmer att det här var en sedan tidigare uttänkt plan men att det för Hillegren själv framstod som en sanktion, i och med att mötet inträffade precis i samband med folkstormen – är det då ett meddelarfrihetsproblem? Brukar man inte säga att det räcker med att det för meddelaren själv framstår som en sanktion?

Genom den förnämliga diskussionsgruppen Obligations Discussion Group fick jag höra talas om ett märkligt fall från Court of Appeals i New South Wales, Australien - fallet Stewart mot Ronalds.  (Domen finns här.) Kontrasterna kan ibland vara stora.

Fallet rörde en kränkt politiker, Stewart, som i rättegången framstår som urtypen för en bufflig och dryg makthavare. Stewart var tidigare minister i en labour-regering i New South Wales och hade blivit avpolleterad från sin post efter påståenden om att han ägnat sig åt mobbning och trakasserier mot en anställd. Anklagelserna mot Stewart var tämligen allvarliga. Premiärministern hade därför innan Stewart fick foten låtit en framstående expert på diskrimineringsrätt och mänskliga rättigheter, vid namn Chris Ronalds, undersöka påståendena. Ronalds fann i sin rapport att Stewart hade betett sig otillbörligt och det var efter detta som Stewart tvingades från sin post som minister (men han hade kvar sin plats i parlamentet). Konkret hade Stewart varit nedlåtande och oförskämd mot en kvinnlig anställd och bland annat handgripligen tvingat ned henne i en stol när hon ville resa sig.

Stewart uppskattade emellertid inte att bli skild från sitt uppdrag utan stämde [sic!] både premiärministern och guvenören för att han skilts från sitt ministeruppdrag. Dessutom stämde han Ronalds för att hennes rapport var vårdslöst framtagen och för att hon inte agerat i enlighet med ”natural justice”.

Domstolen köpte inte Stewarts resonemang. Några sanktioner mot vare sig premiärministern, guvenören eller Ronalds utgick således inte. Men när det gäller Ronads tycks det som att saken inte säkert är slutligt avgjord.

Nu väntar vi bara på det första fallet där 1) ett svenskt statsråd får gå för att han ägnar sig åt manliga härskartekniker och har en nedlåtande, könsdiskriminerande inställning till sina underlydande och 2) statsrådet väler att stämma staten och statsministern för att han fått sparken.

SvD rapporterar att Djurgården tänker ”stämma” – tidningen menar nog ”ansöka om stämning mot” – de supportrar som sprang in på planen och störde matchen. Klubben tänker begära en halv miljon.

Kan en sådan talan vara framgångsrik? Det tror jag nog. Om det är så att klubben kan visa att den faktiskt haft förluster av detta slag till följd av avbrottet så finns det inga hinder mot att föra över kostnaden på huliganerna. Krister Malmsten, en av Sveriges ledande idrottsjurister, håller med.

Dagens poll i internationell rätt:

Om det stämmer att de två nu dödsdömda norrmännen faktiskt var i Afrika för att starta en milis: Bör ändå Norge sträva efter att få hem dem eller bör den kongolesiska rättvisan få ha sin gång?

I helgen aktualiserades ännu en gång svårigheter med brottsskadeersättning. I den av tidningarna spridda storyn så var problemet den här gången att brottsskadeersättning inte utgår när det är barn som begått brott, vilket gör att offret inte får den ersättning som hon anser sig ha rätt till. Problemet i detta fall har att göra med att den av skattebetalarna betalade brottsskadeersättning enbart är tillgänglig om den skadelidande, offret, först försökt kräva ut pengarna från brottslingen (om hon är känd) – och sin försäkring. Det är tydligen så att vissa brottsoffer av olika anledningar, till exempel dåliga råd från sina ombud, inte alltid kräver ut skadestånd från brottslingen själv. Dessutom visar nyheten på ett strukturproblem, nämligen att rättsväsendet ofta tycks missköta sin uppgift när det gäller barn som begår brott.

Även helgens nyhet, som kanske inte så mycket handlar om ett problem med ersättningarna som med andra saker, aktualiserar en viktig poäng. Brottsskadesystemet är centralt för brottsoffers möjlighet att få upprättelse. Ersättningssystemet är fundamentalt för samhällets arbete med brottsoffers rehabilitering. Och det systemet har brister. Kända brister. Brister påtalade även av politiker, inklusive nuvarande statsråd. Men trots det går  reformarbetet långsamt, om det ens pågår alls just nu. Det är dags att ställa lagstiftaren mot väggen och fråga: Vad händer nu?    

Som så många gånger förr är det kränkningsskadestånden vid sexualbrott som medför komplicerade avvägningar. Hur bör rättsordningen hantera ärekränkningar i form av spridande av bilder eller filmer tagna i sexuella situationer – en sak som idag faller utanför rätten till brottsskadeersättning? Bör vi förhålla oss annorlunda om det är unga som är offer? Och hur gör vi med sexköp av unga? Sexköp i allmänhet?

Brottsofferfrågorna stod stod i fokus för Tomas Bomdströms justitieministerskap medan det nu tycks som  att brottsofferfrågorna får stå tillbaka för straffrättspolitiken. Men det här är inte saker som kan skjutas framför i väntan på utredningar om kriminaliseringar - det här är rättspolitiska frågor som brinner just nu. Det är inte rimligt att brottsofferfrågorna skjuts på framtiden, till nästa mandatperiod, medan ordförandeskapet klaras av.

(För att undvika eventuella missförstånd vill jag framhålla att ovanstående är min egen uppfattning, mot bakgrund av min forskning kring just brottsofferersättningar. )

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

  • RT @Vilsjin: @martenschultz Den där typen av hittepå statistik presenterad som elegant infografik blir tyvärr lätt viral. Enormt skadligt.* 3 hours ago
  • RT @villecarlstrom: @martenschultz @nikkelin detta är allvarligt, osant och har pågått länge. Förtroendeutredningens goda arbete känns stu…* 3 hours ago
  • Men vet ni vad? Det säger faktiskt mer om de som sprider uppgifterna och de som sprider vidare dessa uppenbart falska uppgifter* 4 hours ago
  • Det säger något nedslående om förtroendet för rättsväsendet att så många går på uppenbart tokiga att uppgiften 22/25 våldtäktsåtal ogillas* 4 hours ago
  • Jag blir förbannad.* 4 hours ago
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 9 751 andra följare