I går hade jag en krönika i Dagens Juridik om juristers förhållande till journalister. Krönikan hittar du här. Min västsvenske kollega Claes Martinson, som är docent i civilrätt vid Göteborgs Universitet, skrev ett mejl till mig om sina erfarenheter. Väldigt intressant! Som jag efter överenskommelse med Claes lägger in som en gästpostning nedan.

Hej Mårten,

Läste dina funderingar kring journalister och jurister i Dagens Juridik. Läsvärt och klokt. Det är lätt att ge upp, men jurister behöver ju också media och vi bör ta ansvar så långt vi nu kan. Tyvärr verkar det inte sällan bli en stark obalans i relationerna.

Jag har tänkt flera gånger kring temat.

Första gången var redan i början av nittiotalet i anledning av att media hängde ut domarna i en västsvensk TR för deras milda dom i ett våldtäktsmål. Det slutade i en mycket välbesökt debattkväll som vi ordnade med journalisthögskolan. Stefan Lindskog och sedermera Pressombudsmannen Jigenius satt i panelen. Båda hade skrivit artiklar i Göteborgs-Posten och det var lite av ett pådrag här på västsidan. 

Journalisterna vann debatten med argumentet att visserligen hade saken nog beskrivits felaktigt, men det var ju viktigare att saken blev uppmärksammad än att det blev rätt. När juristerna väl givit sig in i debatten blev ju saken också utredd och därmed ingen skada skedd, menade de. Kanske är det också så som det måste fungera, eftersom journalister har helt andra målsättningar med vad de gör än att skriva nyanserat och korrekt. (Tragiskt nog glömdes det sedan bort att killen som dömts kanske inte var så skyldig, men det är en annan historia. 

Två år och 8 månader i fängelse är kanske inte så mycket att bråka om för lite skyldig var han nog, trots att målsäganden sedermera visade sig ha mycket goda skäl att ljuga.)

Det värsta jag varit med om för egen del är emellertid när jag gick på en blåsning för ett par år sedan. En journalist på en kvällsblaska ringde och ville tala om nyblivne utrikesministern Carl Bildts värdepappersaffärer. När jag hänvisade till två kollegor som jag ansåg mer insatta i ämnesområdet bad han att få fråga mig om vad han borde fråga dem om. Jag ville vara juste och hjälpte honom genom att beskriva huvudprinciperna för de beslutande organens behörighet i aktiebolag. För att bättre förstå sökte journalisten bekräftelser med formuleringarna ”så om Carl Bildt gjort [si och så], då kan man säga att han gjort fel?”, och jag var naiv nog att svara på samma sätt som jag gör när jag på motsvarande sätt får frågor från studenter. Nästa dag stod det på blaskans förstasida att ”experter” som för Expressens räkning granskat affären hävdade att Bildt gjort fel. Jag trodde förstås att det var någon av mina kollegor, men det visade sig att ingen av dem gått journalisten till mötes på det sätt han ville. Så det var jag som var ”experten” och min ”granskning” av affären bestod i att jag under fem minuter beskrivit aktiebolagsrättsliga huvudprinciper.

Jag blev förstås ganska sur och ville markera att jag tyckte det begåtts ett allvarligt fel. Med tanke på den gamla erfarenheten om ovan nämnda debatt och slutsatsen att det är viktigare att journalister skriver än att de skriver rätt, ansåg jag dock att jag kanske hade mig själv att skylla i någon mån. Jag skrev därför en text på temat att om jag nu givit mig in på journalistikens arena så fick jag kanske tåla att det blev som det blev, men då borde å andra sidan media tåla att bli behandlade på juridikens arena. Jag lade därför fram en enkel juridisk argumentation, baserad på lagregler och rättsfall, som gick ut på att jag hade rätt till arvode för min ”granskning”. I egenskap av ”expert” och m h t att min ”granskning” av en så omfattande och viktig affär utförts och levererats på bara fem minuter, så borde mitt arvode baseras på den oerhörda effektivitet jag visat. Och eftersom det i brist på andra tolkningsmandat är upp till säljaren att begära ett pris som skall godtas så länge det inte är oskäligt så menade jag att jag skulle ha 250 000 kr! För att göra den egentliga poängen tydlig skrev jag också att jag inte kunde tänka mig att bete mig så illa att jag på detta sätt skulle ta ut saken på den juridiska arenan.

Det visade sig förstås att ingen tidning ville ta texten, trots att den var i tidningsformat. Kanske var det mina brister som populärtextförfattare som gav utslag, eller den rättshaveristiska underton som kanhända kunde tolkas in, men mest sannolikt är nog skälet att kritik mot media sällan anses värt att publicera. I varje fall är det ganska sällan jag läst eller sett att det i media tagits upp hur media behandlat något.

Konstigt nog kan man tycka, eftersom det borde vara en särskilt viktig uppgift att påtala brister i konkurrerande medias framställningar. 

Ännu konstigare blir det när någon sakkunnig faktiskt påpekar att en journalistisk text fått en ganska missvisande eller rent av felaktig vinkling. Jag har faktiskt en flera gånger kontaktat journalister med sådana påpekanden. Reaktionerna har för det mesta varit total tystnad. 

Någon gång har jag fått svar som gått ut på att journalisten minsann kunde tolka lagtexten bättre än jag, och några gånger har de faktiskt tackat för visat intresse. Påpekandena har aldrig lett till någon offentlig åtgärd, inte ens som en uppföljning.

Att jurister drar sig för att ha med media att göra behöver således inte bara bero på att vi anser att viktiga nyanser förenklas bort, eller på att vi har alternativ sysselsättning som vi anser viktigare. 

Det kan också bero på att det helt enkelt finns en risk att vi blir illa behandlade. Det är förstås en risk vi delar med alla som får med media att göra, men om man då har möjlighet att välja, är valet kanske inte så svårt. Jag tycker att det är ganska synd.

Annonser