Det har varit märkligt litet diskussion om regeringens steg mot att införa en s.k. good samaritan-lagstiftning i svensk rätt. Sådan lagstiftning innebär att det finns en sanktionerad plikt att ingripa när någon är i nöd.

För liberaler har det ofta uppfattats som ett otillåtet ingrepp i den personliga friheten. Ansvar för underlåtenhet skall vara så begränsat som möjligt, menar många. Själv har jag en mer kluven inställning och ägnade mycket möda åt att bena upp underlåtenhetstematiken i ett långt appendix till min avhandling Kausalitet (2007). Min diskussion mynnade ut i slutsatsen att uppdelningen mellan aktiv handling och underlåtenhet var betydligt mer diffus än vad vi i svensk rätt, och svensk juridisk diskussion, brukat anta.

Argumenten mot en handlingsförpliktande lagstiftning blir därför ofta ihåliga.

*

Ett även i juridiska sammanhang ofta citerat exempel på hur sådan lagstiftning kan falla ut är det sista avsnittet av genialiska Seinfeld.

Advertisements