Aftonbladet har i samband med Anna Odell-rättegången tagit fram en liten badge. Den finns med i tidningen i samband med de många texterna om målet mot Odell och har texten ”Fria Anna Odell”. Aftonbladet har fått en alldeles egen Nelson Mandela-ikon. Ja, det är ju naturligtvis tragikomiskt alltihop, hur det här målet kidnappats av kultursidor och förvandlats till ett skal för politiserat snömos av alla färger, allt medan den goda insats som Anna Odell kan ha gjort drunknar i demagogernas tolkningar.

Den kanske allra roligaste artikeln i detta självförsörjande humorsystem är en artikel av Ulrika Stahre. Hon klagar litet över att det är så mycket ”detaljer” i rättegången och att det är så mycket ”ritualer”. (Det där sista syftar på den processuella inramningen). Det är allmänt tråkigt, allting, enligt Stahre. Men tingssalen, som dessvärre är liten och fullsatt, är i alla fall ”fanerad”. Sedan går kulturpennan loss och Stahres reportage från tingsrätten tappar snabbt kontakten med verkligheten:

Statuslöst, kroppsligt och oskönt: det är ganska lätt att se vad som skaver hos belackarna. Anna Odell har varit både konstnär och modell i sitt verk, smält samman sig som subjekt och objekt för en handling, ingått i en konsttradition där undersökningen har gällt både det egna jaget och det omgivande samhället – i detta fall psykvården. ”

Jahaja. Till belackarna tror jag Stahre räknar även rättsväsendet som ju hitintills gjort allt det kan för att bestraffa den statuslösa, kroppsliga och osköna Anna Odell. Som inte alls ser särskilt statuslös eller oskön ut på de snygga powerbilder på henne som illustrerar artikeln.  

Direkt komiskt blir det när Stahre tar sig för att lansera något slags straffrättstaxonomi. Det finns vissa straffbud som ”syftar på konstnärens uppsåt” och andra som aktualiseras ”i olika samspel”. Det här kräver också ett citat.

Skriver Stahre: En konstnär står inte utanför lagen. Men lagen säger knappast att det är brottsligt att spela psykiskt sjuk, eller att vilja undersöka en institution. Ändå syftar en av åtalspunkterna, oredligt förfarande, på konstnärens uppsåt. Den enda som gör det. De andra två, falsklarm och våldsamt motstånd, har så att säga uppkommit i olika samspel – först med de människor som försökte ta hand om henne och larmade för att få en ambulans, sedan med de poliser vars handlande – handfängsel, tvång – provocerade motstånd.”

Härligt! Och slutklämmen är också spännande. Odell, riskerar straffrättsliga påföljder trots att Konstfack gett ”grönt ljus” till projektet. Härigenom borde enligt Stahre skolan också ta notan för eventuella böter. Det borde skolan göra, men inte för att den är ansvarig utan på denna grund: ”När hon ställs inför rätta är hon tydligen inte längre student, eftersom Konstfack deklarerar att man inte tänker betala några eventuella böter – trots att all utbildning i Sverige ska vara avgiftsfri.”

Avgiftsfri! Ett finurligt argument, inte sant?

På den bogen så vill jag också hänvisa till Dagens Arena, där en annan journalist – Per Wirtén – tolkar in Åke Green-fallet, av alla fall, i Odell-målet. Wirtén kommer härvid med en innovativ, halsbrytande, slutsats: Eftersom Åke Green friades med stöd av yttrandefriheten från hets-åtal så borde Anna Odell också frias. Wirténs artikel kommer att bli ett utmärkt avskräckande exempel för 18-åringarna på JIK:en som för första gången får öva på juridisk argumentation. I kombination med hans tidigare alster.  

**

Idag gör Håkan Boström i DN några observationer som påminner om de ovanstående och de som jag gör här.

Advertisements