Anna Odell åtalas, enligt Björn Wiman, för två av brottsbalkens ”mest perifera paragrafer”. Det är en lustig formulering. Jag vet inte om han menar att de är undanskymda rent redaktionellt eller kanske att de inte används så ofta. I sådana fall kan även folkmord och ödeläggelse beskrivas på samma sätt. Men det betyder inte att det är brott som inte förtjänar lagföras.

Wiman fiskar nämligen efter samma sak som många andra har gjort, om än det på kultursidorna ofta inlindas i dubbelprat och metaforer, nämligen att Anna Odell inte borde ha åtalats även om hon begått brott. Vissa spekulerar kring att hon inte hade åtalats om hon var man, eller journalist eller haft några andra egenskaper som hon inte har. Spekulationerna åsido: Det är en konstig och elitistisk inställning att bara för att man är en sådan person som kultursidorna skriver om så skall man inte bestraffas om man bryter mot lagen. Det är också en märklig inställning att bara för att andra som begått ett brott lyckas undgå bestraffning så skall också den som faktiskt fångas in och åtalas slippa undan. A queer view of fairness.

Om Odell faktiskt begått något brott vet jag dock inget om. Jag har inte varit närvarande vid förhandlingen. Och till dess kan vi, för smaklighetens skull, utgå från att hon är oskyldig.

Annonser