I en intressant ledare i dagens SvD nämner Paulina Neuding det kaliforniska rättsfallet Sindell v. Abbott Laboratories som ett exempel på en inställning att ofödda barn kan omfattas av rättsordningens skydd på olika sätt. Det glädjer en skadeståndsforskare att få läsa om klassikern Sindell i pressen. Men det kan vara värt att i sammanhanget säga något mer om vad detta avgörande egentligen blivit allra mest känt för, nämligen proportionerligt ansvar. Ur ett traditionellt perspektiv är proportionerligt ansvar knepigt: Det utmanar hävdvunna juridiska föreställningar liksom moraliska om att ansvar i juridiken (såväl straff- som skadeståndsrättsligt) är individorienterad.

Så här skriver jag om det i ett av mina otaliga manus in progress, detta ur en bok om skadeståndsansvar under osäkerhet, som jag kipper in med noter och allt:

Sindell var ett s.k. DES-mål: Kärandens moder hade intagit läkemedlet DES under graviditeten, som skrevs ut till gravida kvinnor för att förebygga missfall. Förskrivningen av DES var under denna tid i linje med den amerikanska kontrollmyndigheten FDA:s (Food and Drug Administration) riktlinjer. DES visade sig emellertid vara ett farligt läkemedel – det fanns förhöjd risk för cancer hos de barn vars mödrar intagit läkemedlet. Det skadeståndsrättsliga problemet var att läkemedlet salufördes av ett flertal olika läkemedelsföretag, vilket enligt normala bevisregler medförde bevissvårigheter för den skadelidande. Den skadelidande skulle således enligt traditionella regler behöva bevisa att det var just läkemedelsföretaget A:s produkter som medfört skadan och inte X:s, Y:s eller Z:s, vilket i praktiken skulle göra skadeståndsmöjligheten obefintlig.

I Sindell yrkades i en class action skadestånd från ett antal läkemedelsföretag som tillverkat DES-preparat. Att käranden drabbats av en skada till följd av något av dessa företags vårdslöshet stod klart. Käranden hävdade att regeln om ”alternative liability” i Summers v. Tice skulle tillämpas.[1] [Summers var ett ”jägarfall” där två jägare var för sig skjutit mot offret men det inte gick att klarlägga vem som träffat. Under vanliga bevisregler skulle käranden inte kunnat erhålla skadestånd. Domstolen lade i det berömda fallet över bevisbördan på de två vårdslösa jägarna, som alltså tvingades bevisa att de inte orsakat skadan för att undgå ansvar. Detta kallas för regler om ”alternativ kausalitet”, d.v.s. kausalitetsregler förknippade med en omvänd bevisbörda där ansvarsgrunden (typiskt sett culpa) kunnat klarläggas.]

Domstolen fastslog emellertid att denna regel inte var tillämplig på en situation som den i Sindell. Skillnaden mellan Sindells och Summers fall var att i Summers var det klart att samtliga möjliga skadevållare var instämda, medan i Sindell enbart ett fåtal av de möjliga skadevållarna instämts.[2] I Summers fall stod det klart att en av de två svarandena var skadevållare men i Sindells fall var det till och med osannolikt att någon av de fem var skadevållare, i beaktande av de många producenterna av det aktuella läkemedlet. Om den skadelidande skulle behöva identifiera samtliga potentiella skadevållare och stämma in dem skulle hennes möjligheter att erhålla skadestånd i ett fall som Sindell vara väldigt begränsade.[3]

Andra lösningar, som concert of action eller enterprise liability-approacher diskuteras men förkastades. Vid skador av det aktuella slaget, som inträffar som en följd av massproduktion av en produkt på en marknad, måste särskilda lösningar sökas, framhöll domstolen vidare.[4] Ett rättspolitiskt argument som därvid anfördes var att företagen kunde försäkra sig mot riskerna för skadeståndsansvar och därmed tas med som en av många kostnadsposter i verksamheten. Domstolen valde således en för produktskador av det föreliggande slaget särskilt anpassad metod, nämligen att hålla svarandena skadeståndsskyldiga i förhållande till de marknadsandelar de hade på marknaden. Vad gäller kausalitetskravet och bevisningen av orsakssambandet uttalade domstolen följande: We approach the issue of causation from a different perspective: we hold it to be reasonable in the present context to measure the likelihood that any of the defendants supplied the product which allegedly injured plaintiff by the percentage which the DES sold by each of them for the purpose of preventing miscarriage bears to the entire production of the drug sold by all for that purpose.”

Det finns dock ett viktigt tillägg till detta yttrande som måste tas med i analysen av hur Sindell och market share liability-doktrinen bör förstås ur ett kausalitetsperspektiv: ”Each defendant will be held liable for the proportion of the judgment represented by its share of that market unless it demonstrates that it could not have made the product which caused plaintiff’s injuries.” Detta innebär att domstolen i Sindell utgick ifrån att en svarande kunde exculpera sig. Således kunde företag som var svarande i målet undvika ansvar genom att visa att det inte hade tillverkat eller omsatt produkter som kunde ha skadat den skadelidande.[5]

Sindell är ett av de mest omdiskuterade fallen i modern amerikansk skadeståndsrätt. Dess inflytande som prejudikat är möjligtvis överskattat. Utanför Kalifornien har marknadsandelsansvarsdoktrinen haft ett begränsat inflytande och de fall där doktrinen har använts har ansetts spretiga i sin tolkning av doktrinens innebörd.[6] I resten av världen har Sindell givit genklang i många rättsordningar och vissa av tankegångarna i fallet har tydlig resonans i t.ex. Principles of European Tort Law.


[1] Se om alternativ kausalitet nedan Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007.

[2] Antalet läkemedelsföretag som tillverkade DES är inte helt klarlagt men brukar uppskattas till 200, se Bill Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga, Stockholm 1993, s. 1125 (no 2900), särskilt n. 312.

[3] I Sindell-domen skriver således domstolen: ”If we were confined to the theories of Summers and Hall, we would be constrained to hold that the judgment must be sustained. Should we require that plaintiff identify the manufacturer which supplied the DES used by her mother or that all DES manufacturers be joined in the action, she would effectively be precluded from any recovery.”  

[4] Domstolen hänvisar härvid till det omtalade fallet Escola v. Coca Cola Bottling Company (1944) 24 Cal.2d 453, 467-468, 150 P.2d 436, där skador uppstått till följd av exploderande kapsyler på Coca-Cola-flaskor.

[5] Jämförelse kan härvid göras med ett än mer långtgående fall av marknadsandelsansvar, Hymovitz från New York, där domstolen satte kausalitetskravet åt sidan s.a.s. helt och hållet och således ålade företagen ett marknadsandelsansvar i förhållande till deras nationella marknadsandelar utan att tillåta enskilda svarande möjligheten att undvika ansvar genom att bevisa att de inte kunde ha orsakat skadan i fråga. Hymovitz v. Eli Lilly Co., 539 N.E. 2 d 294 (New York 1989).

[6] Se angående detta t.ex. David W. Robinson, The Common Sense of Cause in Fact, 75 Texas Law Review, s. 1765 ff., på s. 1793 f. (1996-1997).

Annonser