Märkligt ändå, att få läsa om Hägerström på ledarsidor i svenska dagstidningar 2009. Hägerström borde vara överspelad, liksom. En historisk angelägenhet mest för filosof(i)historiker och möjligen uppsaliensare. (Det hör ju till de litet egocentriska studentstäderna till att övervärdera sina företrädares insatser – för övrigt en god egenskap om ni frågar mig, det behövs mer cheerleading i svensk akademi.) Men för jurister är Hägerström fortfarande ett spöke och hans snart hundraåriga gamla filosofiska tankegångar – emotivism, värdeteoretisk antirealism – anses fortfarande vara god teori bland jurister, som teoretiskt således verkligen är ett konservativt släkte många gånger. (Ekonomer också, tydligen.)

Det är synd att vi lägger ner så mycket tid på att fortfarande älta en filosof som nu i historiskt perspektiv snarare borde framstå som en parantes. Dessutom har den skandinaviska realismen gjort rejäl skada på rättsvetenskapen. Kanske enklast är om vi kan återuppväcka företrädaren och Hägerströms utpekade fiende C J Boström.

Idag skriver i vilket fall en annan Boström, en Boström som jobbar på DN, kritiskt om Hägerström. Jag kan bara hålla med. Men så funderar jag vidare i konspirationens tecken. Manipuleras jag av DN? Är den senare Boström släkt med den store filosofen? Är det bara en över sekellång fejd mellan professorsstolsinnehavarna i Uppsala som lever vidare på 2000-talet? Har Boström lyckats föra ned sin hegelianiska idealism till senare generationers realism-bashers? The Plot Thickens.

Jag är i vilket fall beredd att sätta en tia på att Boström från 2000-talet har sin akademiska bakgrund i Uppsala.

Annons