En intressant bieffekt av debatten om nepotism på Gotland är att landshövdingens mandat har börjat skärskådas. Alltså, inte just den gotländska landshövdingens mandat utan landshövdingar i största allmänhet. Det är behövligt för landshövdingarna är verkligen en främmande fågel i svensk offentligrätt med sin speciella roll av att å ena sidan vara den som skall klippa band och dricka vin med dignititer, å andra sidan fungera som en överinstans i (för medborgarna) viktiga förvaltningsfrågor. (Henrik Berggren skriver bra om det i DN. ) Standskyddet är en sådan för många het fråga.

Med en sådan mix av arbetsuppgifter är det kanske inte så konstigt att gränsdragningarna blir svåra och det kan i sin tur vara en anledning till att landshövdingar även tidigare varit föremål för rättsväsendets intresse i korruptionsfrågor.

För egen del vaknar rättsstatsaktivisten i mig rejält när jag läser om hur bifallet (se här för en roligt bakvänd användning av ordet ”bifall” i detta sammanhang) på Gotland gick till. Om nu medierapporteringen stämmer. Efter att ha fått ärendet på sitt bord åkte Marianne Samuelsson ut till sökanden och tittade på hans tomt. Därefter åt hon mat tillsammans med sökanden. Thaimat tydligen. I hans hus. Därefter åkte hon tillbaka till residenset och sedan fattade hon beslut. Föga överraskande till middagskompisens fördel.

Här har vi en historia som kan användas för ”finn fem fel” i universitetskurser i myndighetsutövning och rättssäkerhet. Myndighetsutövning skall ske objektivt och utan risk för att ovidkommande hänsyn tas. Vem tror på landshövdingens oavhängighet efter Singha och pad thai-behandlingen? 

Vad vi än skall ha en landshövding till så är det här i alla fall inte ett okej sätt att bedriva myndighetsutövning på.

Advertisements