You are currently browsing the monthly archive for juli 2009.

Google ger mig 29 600 000 när jag på svenska skriver in ”Högsta domstolen USA”. Om jag i stället skriver ”Högsta domstolen Sverige” så får jag 521 000 resultat. Skriver jag bara ”Högsta domstolen” så blir siffran drygt 3 000 000.

Många svenskar har mer uppfattningar om det amerikanska rättssystemet än det svenska. Det är symptomatiskt hur Barack Obamas kandidat till US Supreme Court, Sonia Sotomayor, ges helsidor i svenska tidningar. Och inte bara nyhetsbevakningen håller ett öga på processen – Sotomayors tidigare avgöranden kommenteras på ledarsidor och sågas av svenska randianer. Nog finns det i och för sig en del Sotomayor-avgöranden som framstår som intressanta nu när nomineringen får medierna att rikta luppen mot kandidatens tidigare karriär. Som det yttrandefrihetsvänliga avgörandet Dow Jones v. Wall Street Journal eller det upphovsrättsdogmatiska (nåja) avgörandet (rörande Seinfeld) Castle Rock Entertainment, Inc. v. Carol Publishing Group. För att inte tala om de affirmative action-mål som svenska medier nu intresserat sig för.

Men ändå.

Är det inte konstigt att den svenska debatten ägnar mer tid åt en nominering till den amerikanska domstolen än till vad som händer i den svenska domstolsvärlden. Jag är övertygad om att fler svenskar kan nämna ledamöter ur den amerikanska domstolen än den svenska. USA:s federala Högsta domstol har naturligtvis en särskild ställning och är en maktbalanserande faktor med tyngd men – i USA. Betydelen av USA:s HD för svenska förhållanden är överskattad.

Men viktigare är att betydelsen av den svenska Högsta domstolen är kraftigt underskattad. Svenska HD står nu inför viktiga förändringar. Men den svenska Högsta domstolens förändringar handlar inte om någon nomineringsprocess utan om att inom kort en ny ordförande skall utses Därtill kommer justitieråd att tillsättas. Viktiga saker i vilken organisation som helst och när det är vår högsta dömande instans viktigt för hela nationen.(Även om svenska justitieråd överlag nog vill tona ned sin betydelse.) Om detta skriver media intet.

Konstigt.

Särskilt som det finns en ökande medvetenhet om HD:s fundamentala rättspolitiska betydelse. För det svenska rättighetsskyddet, för att dra upp riktlinjerna för diskrimineringsskyddet, för att verka som watchdog mot övergrepp i rättsväsendet, för de alltid känsliga sakerna om bevisreglerna vid påstådda sexualbrott. I massor av viktiga frågor. Icke desto mindre förblir svenska HD anonym och dess arbetssätt för många okänt.  

Konstigt.

**

Uppdatering: Westerberg på DN:s ledarsida hymlar i alla fall inte om varför han intresserar sig för Sotomayor-nomineringen. Det är för att det påminner honom om ett tv-program.

Madeleine Leijonhufvud kritiserar HD på dagens Brännpunkt. Domstolen är inkonsekvent, hävdar hon, och hänvisar till det s.k. Tumbamålets avgörande. Vidare framhåller hon att problemet är att HD i för hög grad bedömt om hot eller våld förekommit, vilket är mindre viktigt i sammanhanget än om det brister i samtycke.

Det är som vanligt tänkvärda synpunkter. Men om nu det finns påstående om våld från målsäganden måste naturligtvis även det bedömas – gärningen som skall bevisas utgår ju ofta i dessa fall från vad målsäganden säger om gärningen. I vilket fall så ringer varningsklockorna hos mig när jag hör samtyckeskonstruktionen diskuteras. Jag får nämligen en känsla av att de som för argumentationen alltid utgår från situationen man-[påstås] våldta-kvinna.

Sakligt sett är det naturligtvis könsneutralt, men mellan raderna – särskilt i muntligt tal – får man inte sällan en känsla av att situationen att mannen skulle påstå att han saknade samtycke under det sexuella umgänget skulle bedömas annorlunda.

På samma sätt funderar man över hur påstådda homosexuella sexuella övergrepp passar in i den mentala ramen. Från gay-kretsar hör man inte sällan att svensk sexualbrottslagstiftning i stort bygger på heteronormativa föreställningar och en allmänt nedlåtande attityd till från den monogama heteronormen avvikande sexualkulturer.

Högsta domstolen ligger inte på latsidan i sommarvärmen. I alla fall inte hela domstolen. Förra fredagen kom avgöranden i två frågor som många väntat på. Den första saken blev snabbt en nyhet i tidningarna. HD tog ställning för att de höga beviskrav som rättsordningen ställer upp i brottmål skall gälla även i våldtäktsmål. Ett välkommet konstaterande. Om än kontroversiellt, tydligen. Riksdagsledamöter och andra var snabbt ute och kritiserade avgörandet eftersom ”det riskerar att skicka fel signaler”. En ganska ofräsch kritik ur rättssäkerhetsperspektivet. Eftersom det finns en hel människor där ute som väljer att läsa domstolsavgöranden utifrån vilka personer som dömt i målet så kan det väl ändå vara värt att nämna att fler än hälften av HD:s ledamöter i målet var kvinnor. Inte för att det borde spela någon roll.

Samma dag, i fredags, kom ett annat avgörande som nog är mer principiellt betydelsefullt men som hamnar under allmänna medias radar. HD konstaterade nämligen att kommuner kan bli skadeståndsskyldiga direkt på grundval av Europakonventionens normer. Det kan kanske framstå som en självklarhet eller en banalitet för den som inte är så insatt, men i själva verket är det ett viktigt steg framåt i det svenska rättighetsskyddet. Åter igen är det HD, till skillnad från lagstiftaren, som skjutit fram positionerna i det praktiska rättighetsskyddet. Avgörandet är inte okontroversiellt. En annan möjlighet skulle ha kunnat vara att istället staten som en garant svarade för att kommunernas myndighetsuötvning sker i linje med Europakonventionen men att kommunerna inte själva kunde hållas ansvariga för kränkningar därav.  Men HD framhöll att bl a av koherensskäl det rimligaste är att konventionen skadeståndssanktioneras även när det gäller kommunerna. Ytterligare ett steg mot en levande rättighetskatalog tas således av HD.

Uppdatering: Idag skriver även SvD om EKMR-målet.

Idag tillträder Sverige ordförandeskapet i EU, vilket kommer att påverka  även den rättspolitiska debatten. Eller kanske snarare lamslå. Det kommer nämligen inte bli så mycket fokus på de långsiktiga, juridiska harmoniseringssträvandena under ordförandeskapet. I alla fall inte om man skall tolka siarna. Det understryks också av statsministern: Det är krisen och vissa andra frågor som står i fokus, särskilt klimatfrågan. Och det är naturligtvis inte så förvånande. Kyoto-avtalet behöver en uppföljning, om inte annat för att det snart går ut, och finanskrisen är en av vår tids djupaste svackor. (Även om det mest verkar vara reklamarna som märker av det i Stockholm.) I ett sådant läge tenderar de långsiktiga projekten att placeras on hold.

Samtidigt vore det synd om återigen chansen att se över och utvärdera en djupare rättslig harmonisering skulle gå om intet. Justitiedepartementet föreskickade tidigare att de stora civilrättsunifieringsförslagen i ex. The Common Frame of Reference skulle bli föremål för behandling under höstens ordförandeskap. Det är en ingångspunkt. Det finns också andra vägar. För Europavännerna är det i vilket fall viktigt att försöka få till stånd en diskussion om utökad rättslig harmonisering, även om det är en politiskt svårsåld fråga och även om resultaten tar lång tid på sig. Inte bara länder, utan även internationella samarbeten, kan byggas genom lag.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter