En liten debatt har utbrutit på ledarsidor om straff och prevention. Per på SvD påvisar att hårdare straff visst kan fungera medan Isobel på Expressen försvarar den svenska straffdogmen, kan man väl säga. Den svenska dogmen är hårt kantrad mot konsekvenssynsätt: Straff är bra bara om de avskräcker och om de inte avskräcker skall de vara begränsade men – i linje med den svenska pragmatismens starkt förankrade tradition av att betrakta principer som bra att ha men bara tills principlösheten känns bättre i magen – att man nog ändå skall bestraffa brotten litet grann, för säkerhets skull, för hur skulle det annars se ut? Samma debatt förs ju här ibland.

Såväl Per som Isobel utgår i hög grad från straffets möjliga konsekvenser i sina bedömningar. Själv är jag skeptisk till spekulativa – och alla konsekvensanalyser av straff är svårt spekulativa eftersom man som bäst använder sig av historisk statistik och projicerar den på andra individer i ett hypotetiskt framtidsscenario - förklaringar av strafftanken.  

Min egen inställning är att straff inte bara (notera ”bara”)  kan eller bör utvärderas utifrån vilka effekter det får på samhället eller den enskilda brottslingen, utan att det istället skall sättas i relation till det moraliskt klandervärda beteende som ger upphov till straffet. Straff får man, om det fungerar, för att man förtjänar det. I Kants ord (man bör alltid leta efter en möjlighet att formulera sig med Kants ord): ”Judicial punishment can never be used merely as a means to promote some other good for the criminal himself or for civil society, but instead it must in all cases be imposed on him only on the ground that he has committed a crime.”

Det är något helt annat än ”vedergällning”. Vedergällning handlar om att ”ge igen”. Retribution handlar om att ”återställa”, återställa den moraliska balansen mellan parterna.

I vilket fall skriver SvD:s Paulina toppen om detta i ett inlägg på tidningens ledarblogg.

(Inlägget sorteras under ”what goes around, comes around.)

About these ads