I den första större sak jag skrev om juridik i ett icke-juridiskt sammanhang – ”Varför är det så tyst om juristerna?” i Svensk Tidskrft 1999 – så ställde jag frågan varför det är så tyst om juristerna. Varför förklarar juristerna inte oftare sina ageranden och juridiken på ett sätt som kan tänkas nå fram till övriga samhället? En särskilt viktig fråga i sammanhanget var varför så få jurister var beredda att offentligt försvara rättsstatens grundläggande värderingar och principer. Fundamentala tankar som oskuldspresumtionen förtjänar oftare än man kan tro att någon ställer sig upp och försvarar den.

Sedan jag skrev detta för mer än tio år sedan har ganska mycket förändrats. Fler jurister tar plats i medierna och fler söker sig själva ut för att erbjuda sina förklaringar. Som på denna sida. Men det är fortfarande ofta som värderingarna bakom juridiken måste framstå som väldigt oklara för den allmänhet som matas med juridiska nyheter i media.

Ta straffmätningen, till exempel. Igår fick den man, som sexuellt utnyttjat en 14-åring som senare tog livet av sig sitt straff sänkt till ett år och fyra månader i hovrätten, efter att hovrätten friat mannen från ett åtal om våldtäkt. Samtidigt så berättar tidningarna om en värmlänning som döms till tre års fängelse för svartjobbshärva. Hur kan rättsordningen någonsin döma ut ett dubbelt så långt straff för en ekonomisk brottslighet än för ett sexuellt övergrepp?

Jurister brukar inte sällan rycka på axlarna åt sådana frågor och framhålla att man inte kan jämföra äpplen och päron. Men för de flesta är det inte äpplen och päron – det är brott som kan placeras på en skala. Den indignation som domstolarna inte sällan upplever skulle nog kunna mötas genom att någon pedagogiskt förklarar de värderingar som ligger bakom straffmätningen och relaterar situationer till varandra.

Eller ta preskriptionstiderna. Tidningarna rapporterar idag om att alltfler håller sig undan i väntan på att brottet skall preskriberas och därmed undviker de straff. Det framstår väl som en rationell strategi och det är öppet mål för den som vill raljera kring svenska samhällets naivitet. Men vad har vi preskription till över huvud taget i dessa fall – och varför är tiderna så korta som de är?  Finns det ingen som är beredd att sjunga preskriptionens lov?

Eller förhållandet mellan hets-brott och yttrandefriheten, ett område som präglas av en rättspraxis i ”en enda röra” enligt en artikel i Expressen. Vem kan bena upp denna ”röra” och är det någon röra egentligen?

Juristerna är inte lika tysta som tidigare. Men det finns många situationer – någon ny visar sig varje dag – där det finns behov av fler jurister som kan förklara, att även om det ofta kan framstå som absurt eller fånigt så finns det, inte alltid men oftast, en tanke och en värdering bakom juridikens märkligheter.

Advertisements