Samtliga de fyra tilltalade i The Pirate Bay-målet döms till fängelsestraff. Dessutom åläggs de att solidariskt betala skadestånd med 30 miljoner kr.

När det gäller den straffrättsliga bedömningen finns det andra som bättre kan bedöma om detta är en rimlig lösning. Min rättsstatsinstinkt reagerar på att medhjälpandet framstår som förhållandevis långt från huvudbrotten, som dessutom framstår som diffusa. Dessutom så är ett års fängelse ett långt straff, men å andra sidan så är det ju en väldigt omfattande brottslighet som de skyldiga främjat genom att tingsrätten kommer till det slut som den gjorde i ansvarsfrågan.

I mina ögon så är det skadeståndsansvaret som framstår som särskilt strängt. Här kan det konstateras att beloppet och domen i sin helhet avviker markant från hur skadeståndsbedömningar utfaller vid andra typer av brott. I svenska domstolar har således betydligt allvarligare brott än detta enbart medfört en begränsad skadeståndsskyldighet. En yngling som eldade upp en simhall – mordbrand, ett mycket allvarligt brott – värd tiotals miljoner fick sin skadeståndsbörda lättad och beloppet sattes ned till en bråkdel av det fulla beloppet. Trots att det här var fråga om ett huvudgärningsmannaskap – inte ett medhjälpsbrott – och ett mycket allvarliga brott än upphovsrättsintrång. (Ynglingens ålder, prognos och det faktum att den skadelidande var en kommun påverkade bedömningen i detta fall.)

Det kan nog utan omsvep sägas att TPB-skadeståndet är bland de högsta skadeståndsbelopp som utgått vid brottsligt skadevållande i ett utomkontraktuellt förhållande i svensk rätt någonsin. Tingsrättens modell för uträkning framstår för mina, immaterialrättsligt okunniga, ögon som i och för sig rimlig. Men det totala beloppet framstår som ofattbart om man ser till allmän skadeståndsrättslig praxis.

Immaterialrätten är dock i hög grad sitt eget system. Kanske skall man inte ens försöka att applicera de traditionella skadeståndsrättsliga tankarna i sådana fall? Men det juridiska systemet är ett system, vi eftersträvar koherens och enhetlig begreppsbildning. I ett sådant perspektiv blir det här problematiskt.

I vilket fall så illustrerar domen det som jag hävdade i början av rättegången, nämligen att skadeståndsanspråken i högre grad än nu borde prövas fristående från den straffrättsliga bedömningen. Den straffrättsliga begreppsbildningen när det gäller medhjälp och främjande av andras brottslighet låter sig svårligen synkas med skadeståndsrättens metod och begrepp. I skadeståndsrätten så utförs orsaksbedömningar och orsaksvärderingar på ett annat sätt än vad som sker inom ramen för medhjälpsprövningar. Oförutsebara följder ersätts inte således (vilket nog i och för sig inte hade hjälpt de dömda personerna i detta mål.) I vilket fall borde det enskilda anspråket prövats i ett eget mål.

För det är nämligen inte sällas skadeståndsansvaret som påverkar livet i stort. Om den straffrättsliga domen står sig kommer de dömda personerna efter att ha suttit en del av ett år på en anstalt att kunna återgå i samhället och börja leva normala liv igen. Ganska kort tid krävs för att straffrättens påföljder skall vara ur världen. Men skadeståndsansvaret kan leva i all evighet, med preskriptionsavbrott. Det civila ansvaret kommer de dömda kanske aldrig undan. Och de civila ansvaret är det som till slut kan förstöra alla möjligheter för den Peter Sunde eller Fredrik Neij som två decennier från nu vill inträda i normalitetens tillvaro.

Men det är knappast över än.

(Svd 1, DN 1, DN2, Expressen, Expressens ledarstick, kommentarer från Sam Sundberg , Nyheter 24 spekulerar om vem som betalar, Fleischer påstår märkligt att domen ”saknar juridiskt värde”, Marianne Levin uttalar sig i Svd)

 

För resten: Om domen läckt är det jävligt upprörande.