Annika Östberg är på väg hem till Sverige efter decennier i amerikanskt fängelse. Med svenska synsätt har Östberg avtjänat ett straff som motsvarar vad de flesta mördare de facto får avtjäna. Det finns emellertid anledning att skingra en myt om fallet. Myten om fallet är att Östberg suttit fängslad i decennier för en gärning som hon mer eller mindre bara råkade befinna sig i närheten av. Att Östbergs pojkvän dödade offren utan att hon på något vis påverkat.

Men det var inte så den amerikanska domstolen såg på det. Annika Östberg dömdes som medgärningsman. Hon hade varit med om att utföra brottet, enligt domstolen. I en sådan situaiton är ett livstidsstraff inte konstigt heller i Sverige. Det spelar inte någon avgörande roll, i alla fall inte alltid, vem som höll i vapnet. I Knutby så ansågs en person bakom den aktiva mörderskan vara den viktigaste gärningsmannen.

I svensk straffrätt, eller snarare straffprocessrätt, är det emellertid omöjligt att döma flera personer som medgärningsmän om man av bevisningen får intryck av att enbart en av personerna utfört handlingen men utan att den andra personen kan knytas till den – och där det är oklart vem det var som ”gjorde det”. (I orsakstermer så är detta ett fall av alternativ kausalitet.) Så var fallet i Lindome. Men Östberg-fallet är inte Lindome. Östberg var närvarande. Hennes insats må vara omstridd, men ett Lindome-fall är det inte.

Om sedan den amerikanska domstolen hade rätt eller fel är en annan sak. Det vet jag inget om för jag var inte där. Men det även här finns det anledning att vara försiktig med att låta stenarna regna över andra rättsordningar utan ett solitt underlag i fakta.

Annonser