En efterlängtad dom från Högsta domstolen rörande orsakskravet i skadeståndsrätten. A var med om en olycka som medförde full ersättningsskyldighet för försäkringsbolaget X, eftersom det konstaterades att A blev och skulle förbli fullständigt oförmögen att arbeta efter olyckan. A drabbades senare av sjukdom som också bedömdes medföra full arbetsoförmåga. X hävdade att efter sjukdomen så förelåg inte längre orsakssamband mellan olyckan och arbetsoförmågan och att bolaget därför skulle slippa betala.

Försäkringsbolaget menade att enbart en tolkning av kravet på orsakssamband medförde denna konklusion. Det fanns inte längre något orsakssamband mellan olyckan och arbetsoförmågan och därför inte någon betalningsskyldighet för bolaget. Ur ett orsaksperspektiv är det en obegriplig inställning, men obegripligheten hade visst stöd i NJA 1950 s. 650.

HD underkände bolagets argumentation. Domskälen är pragmatiska och sakliga. (Och tydliga, men det förväntar man sig förstås av HD.) Slutsatsen är principiellt och rättspolitiskt rimlig. Det är också utmärkt att HD undvek att fördjupa sig i den teoretiska diskussionen kring ”nödvändiga och tillräckliga betingelser” – den begreppsbildning som vi teoretiker finer belysande vid orsaksanalysen men som ur ett rättstillämparperspektiv medför risker. Det finns dessbättre inget ställningstagande för betingelseläran i domen.

Samtidigt hade jag gärna sett litet mer teoretisk argumentation kring orsaksbegreppet när nu chansen gavs. Litet mer principer och litet mindre pragmatism således.

Advertisements