Kvotering är diskriminerande, skriver Merit Wager i SvD idag. Och så är det naturligtvis i alla de situationer där kvoteringen innebär att någon, som vid en bedömning utifrån allmänna i förväg nedlagda kriterier har lägre värden än en annan person, sätts före den ”bättre” personen. Positiv särbehandling för den vinnande är negativ särbehandling för den förlorande. Negativ särbehandling är diskriminering. Och diskriminering är något dåligt, anser vi i allmänhet. (HD var inne på samma linje i NJA 2006 s. 683.) 

Men saken kompliceras av att det inte finns några givna normer för hur man skall ställa upp kriterier. Det tas ofta bara för givet att vi vid tillsättande av t.ex. statliga tjänster skall utgå från vissa hårda kriterier: År i yrket, akademiska betyg, testresultat på lämplighetstester, erfarenheter. Men att diskriminering är dåligt säger inte att inte kriterierna kan formuleras annorlunda och om kriterierna formuleras annorlunda kan man kanske kvotera in utan att diskriminera. Det är ju inte en diskriminering om man följer kriterierna.

Vissa kriterier är sakliga och andra är det inte, säger man då. Det är lika illa att ha osakliga urvalskriterier som godtycklig särbehandling i beslutsprocessen. Krav på viss utbildning är ett sakligt kriterium, medan krav på estetiskt omdöme inte anses vara det. Men varför då? De flesta arbetsplatser har upplevt att det är negativt för alla på arbetsplatsen om man får in dryga, sura och gnälliga personer oavsett vilken kompetens personerna har. Medan en glad, positiv och arbetsvillig person många gånger kan vara en genuin resurs i en organisation även om hon saknar vissa traditionella kompetensegenskaper.

Det sagt så anser jag att antalet högskolepoäng skall vara utslagsgivande i alla offentliga sammanhang.

Annonser