En del kommentarer har dykt upp med anledning av min artikel i Newsmill. Kanske kan det finnas anledning att förtydliga min inställning, om nu någon bryr sig om den.

Jag har alltså inte sagt någonting alls om strukturell rasism i Sverige, även om jag – mest av retoriska skäl – gav uttryck för min fördom att det finns djupare rasistiska strömningar i södra Sverige än på andra ställen. Inte heller har jag sagt något om att polisernas beteende skulle vara ”lagligt” (vilket man dock kan få intryck av när man läser rubriksättarens intro till texten). Jag har enbart uttalat mig om det straffrättsliga. Och där är jag fortfarande övertygad om att uttalandena, som de nu gjordes, inte kan eller bör kunna medföra straffansvar.

I en artikel på Newsmill hävdar Jesus Alcala, förutom att ge uttryck för litet konspirationsteorier om att snuten och åklagaren minsann alltid håller ihop, att det är i linje med ”lagstiftarens intentioner” att beteende som detta skulle kunna generera straffansvar för tjänstefel.

Det ären ur rättsstatssynvinkel  förvånande lättsinnig inställning av en respekterad rättighetsföreträdare.

Till att börja med så ser jag inte något stöd för Alcalas uppfattning ens i de uttalanden i propositionen han citerar – det är den för jurister välkända utsträckningen av myndighetsutövningsbgreppt från ”i myndighetsuövning” till ”vid myndighetsutövning” som han fokuserar på.

Min uppfattning är vidare att Alacalas argumentationslinje är direkt olämplig, till och med rättsosäker. Tjänstefelsansvaret straffbelägger i första hand direkta åsidosättanden av tjänsteåligganden. Regelns emfas ligger på myndighetsutövningsansvaret, hos polisen särskilt betydelsefullt genom den särskilda våldsmakten. Regeln är däremot inte lämpad att användas som något slags åsiktscensurregel. En sådan tolkning torde dessutom kunna angripas med art. 6 i Europakonventionen för bristande förutsebarhet.

Det framstår för mig som ytterst märkligt, och litet läskigt, att leta i propositionsuttalanden för stöd för extensiva tolkningar av straffbud .Och det alldeles särskilt om den extensiva tolkningen innebär att tjänstefelsparagrafen används för att angripa obehagliga yttranden som inte resulterat i några konkreta handlingar (om det nu är så i detta fallet vet jag förstås inte.) Åsiktsförbud är aldrig fräscht, även när åsikterna är vidriga och även om förbudet göms i allmänt hålla regler.

(När det gäller användandet av rasistiska namn i undervisningssammanhang kan det nog ligga annorlunda till.)

I en Expressen-ledare hävdas häromdagen att regeln i vart fall borde kunna användas för att angripa polisernas beteende. Det anser jag vore stötande. Det är högst olämpligt att öppna upp tjänstefelsregeln till något slags allmän lämplighetsregel. Det är närmast rättsstatsvidrigt att låta ett allmänt straffbud användas för att bestraffa yttranden eller – i realiteten – åsikter bakom yttrandena.

Det är olämpligt av poliser att ge uttryck för sådana här rasistiska fördomar, liksom det hade varit olämpligt av dem att ge uttryck för andra fördomar, men det skall inte tas till intäkt för att det borde förbjudas genom straffrättens regler.

Här måste det finnas ett glapp, ett rejält glapp, mellan det olämpliga och det förbjudna. Det är i det glappet försvaret för åsikts- och yttrandefrihet är som viktigast.

(Om poliserna däremot givit konkret uttryck för att sätta sin våldsplan – att slå de utpekade motståndarna tills de blev sterila etc. –  i verket är det naturligtvis straffbart men såvitt jag förstår så verkar det inte ha blivit aktuellt.)

Advertisements