Är det inte litet konstigt, ändå, att så många av den lagstiftande församlingen var frånvarande under Lissabon-fördragets omröstning. Ulf Öberg och Gunnar Persson tycker det. Riksdagsledamöter försvarar sig med att de kvittats ut. Och nog finns en del av förklaringen i kvittningsförfarandet.

Men är det inte egentligen riktigt problematiskt med kvittningar i omröstningar som denna. Till att börja med så hoppas man ju som skattebetalare att det finns riksdagsledamöter som röstar efter sin egen övertygelse och inte bara efter partilinjen (annars finns det ju inget behov av att vi finansierar så många ledamöter – då räcker det med en representant per parti och viktat röstetal i förhållande till valet: mycket billigare!). Men viktigare är att det finns ett signalvärde i det här. Det är rimligt att kräva att de folkvalda lagstiftarna utför sitt uppdrag genom att vara närvarande (om de inte är sjuka förstås), åtminstone när det gäller sådana här grundläggande frågor.

Det är det vi betalar er för och inte för att deltaga i tv-debatter. Det är det som ger er privilegier. Det är ert uppdrag.

Advertisements