Dagens DN-debatt handlar om riggade tjänstetillsättningsärenden vid KI. Det är fascinerande och oroande läsning. Om den bild som tecknas överensstämmer i någon del med verkligheten har det gått helt överstyr på KI.

Däremot är lindrigare fall av riggade tjänsteärenden inom akademin inte ovanliga. Det kan ske på olika sätt, varav en del beskrivs just i DN-artikeln. Ett sätt är att nischa en tjänst så att i praktiken bara någon person kan söka den. Torbjörn Tännsjö beskrev i en debattartikel nyligen hur en professorstjänst vid Södertörn fått en arbetsbeskrivning som såg ut som hämtad ur den uppenbarligen önskade kandidaten X:s meritförteckning. Det är inte okej och inte förenligt med den tillsättningspolicy som skall prägla styra tillsättningen av statliga tjänster. Ett annat sätt att påverka tjänsteärenden är att lysa ut tjänsten vid tidpunkter då man vet att få kommer att notera tjänsten (vid jul, i mitten av juli) och gärna kombinera det med en kort ansökningstid. Ett ytterligare möjlighet är att utse sakkunniga som man vet är välvilligt inställda till en viss kandidat. Andra approacher kan vara att dra in en tjänst där man inte fått ”rätt” kandidat rankad högst av de sakkunniga. Och ibland kan man helt sonika LAS:a in en person som gått på vikariat ett tag för att slippa anställningsprocesssen helt och hållet.

Problemet är att ibland kan vissa mer summariska anställningsprocesser förmodligen vara legitima – särskilt om institutionen vet att just en viss kandidat är ensam om att besitta en kompetens som är efterfrågad. I ett sådant läga kan ett fullt anställningsförfarande med sakkunniga vara en helt onödig kostnad och tidsspillan.

Några patentlösningar med tjänstetillsättningsnämnder och sakkunnigförfaranden finns knappast. Däremot så kan det som generellt krav ställas upp att en anställningsprocess präglas av neutralitet och transparens. Här finns det inte möjligheter till kompromisser.

Advertisements