Maria Abrahamsson förordar nu tv-sända rättegångar. På pro-kontot ligger naturligtvis allmänhetens rätt till insyn. Och det väger tungt, förstås. I och för sig kan man nog anta att den tv-tittare som skulle se på rättegångar minst lika mycket motiveras av sensationalism än av mer hedervärda intentioner att syna rättsapparaten. Själv minns jag hur jag som tillfälligt skadad snowboard-åkare tillbringade någon vecka framför den första OJ-rättegången i USA 1995. Nog var det mer spänningen och kändisskapet – det var ju snubben från Nakna Pistolen! – än något annat som fick mig att tillbringa dagarna framför rättegången.

På contra-kontot ligger, enligt Abrahamsson, bland annat risken för att vittnen blir avskräckta. Det är förstås allvarligt om det är så. Men det kan man väl inte veta något om, på ett generellt plan. Vissa vittnen kanske blir mer benägna att träda fram om de vet att de kommer att synas i teve. Inte heller argumentet att domstolen skulle låta sig påverkas väger så tungt. Det kan nog hända att domare påverkas av att granskas i tv men det är nog inte bara av ondo – även brister kan därmed visa sig. Och uppmärksammade rättegångar granskas redan hårt, vilket ju bland annat åskådliggjorde den rättssäkerhetsbrist som okunniga lekmannadomare kan medföra, som Arboga-målet visade på.

Den viktigaste invändningen är dock integritetsaspekten. Hur skall rättsordningen kunna skydda de inblandades rätt att få vara ifred om allt direktsänds i tv (varefter man kan räkna med att det kommer att gå se på YouTube och liknande under överskådlig framtid.) Viktigast är det överlag för målsäganden: Brottsoffer skall inte behöva känna pressen av att det sitter sensationslystna tv-tittare och väntar på deras berättelse om överfallet. Men även den tilltalade kan förtjäna skydd. Hon kan ju vara oskyldig. Hur reparerar man någonsin den skada som en fullständig medieexponering av en oskyldig person kan medföra?

Advertisements