En man har åtalats för sexuellt ofredande efter att ha filmat kvinnor som gick på toaletter. (DN, SvD). Obehagligt för de som drabbats, förstås. Men obehaget uppstod bara efter att de fått reda på att de filmats. Kränkningen finns där innan, förstås. Den uppstår när handlingen sker. Men obehaget, det uppstår inte förrän filmens huvudperson får reda på sin medverkan i filmen.

Detta illustrerar ett problem i svensk rätt, som uppstår i differensen mellan obehaget och kränkningen. Ett rättssäkerhetsproblem. Lagrummet sexuellt ofredande ger nämligen ett ganska dåligt stöd för möjligheten att fälla personer som smygfilmaren till ansvar om man läser den normalt. Lagrummet ger en möjlighet för domstolen att fälla till ansvar en person som ”blottar sig för någon för någon annan [man får alltså blotta sig för sig själv – ett måhända onödigt förtydligande i lagtexten] på ett sätt som är ägnat att väcka obehag eller annars genom ord eller handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet”.

Men blir man verkligen ofredad, enligt denna regel, om man inte får reda på det? Knappast med en normal läsning av lagrummet. Detta lagrum bygger, som så många andra, på en effektbaserad syn på kränkningar – man ser till hur brottsoffrets situation förändras – som rimmar illa med den rättighetstanke som ligger bakom integritetsskyddsintresset – som fokuserar på individens rätt att få vara ifred. Borde det inte vara straffbart att filma andra på toaletten även om offren inte får reda på det? Självklart. En sådan regel är dessutom på gång. Men sexuellt ofredande-lagrummet ger dåligt stöd för det.

Vissa av dessa frågor kommer jag att behandla vid ett öppet anförande på universitetets forskardagar, på onsdag. Programmet finns här.

Annonser