DN skriver idag om en BRÅ-rapport om skillnaden i den straffrättsliga synen på kvinnliga och manliga gärningsmän. Ledaren avslutas med vad som borde vara självklart men som alls inte är det, nämligen att straffrättens ansvar skall utgå från gärningen och inte förövaren (föröverskan?) eller hans/hennes kön.

DN sätter fingret på en större problematik i juridiken. I strävandet efter att synliggöra kvinnliga erfarenheter och kvinnliga värderingar, i något slags Carol Gilligan-efterföljd, kan man här och där se tecken på en stereotypisering av könen som tillåts påverka synen på rätten. Det gäller särskilt rättsliga ansvarssammanhang.

Jag har hört högt uppsatta jurister som i samband med ett åtal om gruppvåldtäkt, där frågan ännu inte var avgjord om de tilltalade hade begått något brott eller om det var en frivillig aktivitet från den påstådda målsägandens sida, uttalat att ”det säger sig själv att kvinnor inte vill ha sex på det här sättet”. Precis som om det fanns en självklar mall för kvinnlig sexualitet. Samma attityder kan man skönja i vissa mål där en man och en kvinna ömsom anklagar varandra för brott. Det finns en offerstämpel som rättsordningen ibland alltför slentrianmässigt trycker in i kvinnans panna.

Problemet, som jag ser det, är att det finns en inneboende konflikt mellan alla slags genderperspektiv som utgår från generaliserande iakttagelser om kön – vare sig det gäller vad som är ”typiskt sett” kvinnliga (eller manliga) värderingar, erfarenheter, känslor, uppfattningar eller vad det nu kan vara – och de perspektiv som måste styra de rättsliga ansvarsbedömningarna.

De rättsliga ansvarsbedömningarna måste vara individualistiska och partikulära, se till den enskilda situationen och de individer som är inblandade i den, och bortse från hur andra individer eller typiska individer skulle ha påverkats. Det invididualiserade perspektivet följer av själva rättsstatstanken.

Genderperspektiv i den generaliserande bemärkelsen, och det är i princip alla genderperspektiv, utgår från kollektiva synsätt: Det är det typiserade, abstraherade synsättet som styr. Juridiska ansvarsbedömningar är individualistiska, könsperspektiven kollektiva, alltså.

Det här är förstås en simplifiering, men det är en simplifiering som överensstämmer ganska bra med hur diskussionen idag förs i svenska mainstream-media (mainstreaming-media?). Här finns en konflikt, som vi bör vara lyhörda för. Annars kan det gå riktigt illa.

Annonser