I DN idag argumenterar JK för att de i styckmordsmålet utpekade, men friade, personerna som fått epiteten ”allmänläkaren” och ”obducenten” bör beviljas resning. Kanslern uttalar sig därvid även principiellt kring frågan om oskuldspresumtionen och om rättssäkerhetsaspekter. Han framhåller också att det är JK:s uppgift att värna om rättssäkerheten.

Därmed fortsätter nuvarande JK på den linje som han intagit tidigare, bland annat genom det projekt om oskyldigt dömda som han lät utföra. Det är en viktig positionering och det är glädjande att se att såväl JK som JO i, tycks det mig, allt högre grad använder ämbetena till att kritiskt granska rättsväsendets brister. Här finns det mycket att göra. En särskild sak är t.ex. användandet av provokationsmetoder inom ramen för den brottsbekämpande verksamheten och förhållandet till Europakonventionen.

Framhållandet av just Styckmordsrättegången framstår onekligen som litet märkligt.  JK företräder staten i den skadeståndsprocess som har sitt ursprung i behandlingen av ”obducenten och allmänläkaren” och har därvid använt juridikens fulla batteri för att staten skall undgå att betala skadestånd. Detta har även kritiserats, särskilt när det gäller hur JK lyckades jäva ut domaren i tingsrätten (där det dessutom finns påståenden om otillbörliga kontakter mellan företrädare för ämbetet och domstolschefen, se här om du har pointlex-abbonemang).

Men Styckmordsskadeståndsfallet är inte allt. Skadestånd är trots allt en fråga om pengar – medan en resning i sakfrågan handlar om något viktigare, nämligen rätten att få en rättvis prövning avseende skuldfrågan. Det är därför glädjande att JK backar upp resningskravet. Och än mer glädjande är de allmänna programuttalandena. Ett justitiekanslerämbete som tar ansvar för att bevaka allmänna rättssäkerhetsaspekter på detta sätt är en positiv utveckling för det juridiska Sverige i sin helhet. Men man kan inte låta bli att undra hur JK skall hinna med alla sina arbetsuppgifter när man nu tagit på sig rollen som rättsstatens watchdog.

Annonser