;
Alla som ägnar sig åt att skriva – notera hur jag noga undviker att beskriva mig själv som ”en skrivande person” – utvecklar relationer med sina skiljetecken. Det punkteras mer eller mindre. Inskjutna bisatser omringas av antingen kommatecken eller minus. Allt det där reflekterar en skrivande människa (damn it!) återkommande över och från tid till annan revideras tidigare uppfattningar, ibland även dogmer. Men av alla skiljetecken är det bara ett som jag själv har ett särskilt förhållande till. Semikolon.
Vi har ett ansträngt förhållande, jag och ;
Min grundinställning är anti-semikolon. Jag är medveten om att det kan få mig att framstå som en generaliserande bigott, men så är det i alla fall. Emot. Jag försöker stryka dem när jag är redaktör för texter. Jag uppmuntrar mina studenter att inte använda semikolon alls, mest eftersom det är så få som använder tecknet korrekt. Men även när tecknet används korrekt har jag problem med semikolonet. Det stör mig.
Legendariska juridikprofessorn Jan Hellner, en mycket god stilist, sade en gång till mig när vi brottades med ett korrektur att ”semikolon är överklassens skiljetecken”. Jag tror inte det var något positivt. Det är ett tecken som rätt använt signalerar något, en klasstillhörighet i vissa fall. (Är det fel använt så framstår man bara som en pretentiös tönt.)
Nicklas Berggren vaskade på samma spår fram ett roligt om än inte helt rumsrent citat från Vonnegut: ”If you really want to hurt your parents, and you don’t have the nerve to be a homosexual, the least you can do is go into the arts. But do not use semicolons. They are transvestite hermaphrodites, standing for absolutely nothing. All they do is show you’ve been to college.”
Just så. Less is more. Om man nu har gått på skrivarkurs eller läst svenska på universitetet så är det klädsamt att inte skryta. Och att använda semikolon är litet skrytigt.
Semikolon är det pråliga skiljetecknet. Men det är inte bara signalvärdet som är problemet. Semikolon kan också störa läsningen. Tag som exempel tecknets störande funktion i denna stilistiskt ganska effektiva sak om modeller och artister från Rodeo (jag har anonymiserat citatet): ”Denna olyckliga minen [sic!] X gav på modevisningar förpassade jag snabbt in i en fördom kring henne, som en typisk snygg stockholmsmodell front row med en av Sveriges mest kända artister; då ‘bör’ man väl se lite purken ut. Men det visar sig kanske ligga mer bakom X:s ledsna ögon, jag råkade nyligen snubbla över LA-modellen Anine Bings blogg och en intervju hon gjort med X. X är mycket ärlig när hon berättar om modellbranschen i Paris; hur hon kontrollerar sitt ätande, hur modellerna tar kokain som hjälp på vägen och hur ensam hon känner sig.” Semikolonen stör läsningen. Ja, just i denna text stör användandet av skiljetecken över huvud taget läsningen. Men det är semikolonen som är värst. De hugger till i läsaren, som hullingar på en krok.
Bruno K. Öijer har en allmän poäng när han i DN (hittar inte intervjun på webben) beskriver sitt förhållande till skiljetecken. Han använder inga alls, men det är bara semikolonet han hatar. Preach.
Att undvika alla skiljetecken är förstås en lyx som vi jurister inte kan unna oss. Hur attraktivt det än kan låta. Forna tiders domsskrivning – med ändlösa meningar i att-satser – uppmuntrar snarare den moderna juristen att skriva en extra punkt och en stor bokstav, än tvärtom.
Korta meningar är effektiv och otvetydig kommunikation och jurister gillar effektiv och otvetydig kommunikation. Effektiv och otvetydig kommunikation främjar i domskrivning även rättssäkerhetsaspekter, förutom att det finns ett egenvärde i tydligheten. I en sådan kommunikation finns det litet utrymme för semikolonets tendens att breda ut sig.
Jag själv? Jag använder mer semikolon än någonsin.
19 kommentarer
Comments feed for this article
september 15, 2008 den 7:24 f m
Populisten
Mårten, så tråkigt att se att du, då du ställs inför ett område där den genrella kunskapsnivån krymper i samhället, väljer att ställa dig på fördummningens sida. Varför ska företeelser som inte behärskas av alla avfärdas som överklassfjanteri och undvikas? Varför inte istället göra till din mission att sprida kunskapen om vad ett korrekt användande är? Du skulle ju istället kunna skriva en liten instruktionstext som du med fördel kallar ”Semikolon; hur man använder det korrekt”. 🙂
På holländska heter föresten detta skiljetecknens Rolls Royce ”kommapunkt”.
september 15, 2008 den 7:35 f m
martenschultz
Jamen jag skriver ju att jag själv använder det 😉
september 15, 2008 den 7:36 f m
martenschultz
Jag ville inte skriva en smiley utan ett semikolon följt av en parantes ; )
september 15, 2008 den 4:09 e m
Lennart Regebro
Jag använder semikolon när jag radar upp saker som inte bara är ord. Detta händer till exempel när man diskuterar politik då man kan behöva rada upp flera exempel; i filosofiska diskussioner då olika möjliga ställningstaganden skall beskrivas; i språkliga diskussioner när man behöver diskutera semikolon; eller bara för att jag inte har nån universitetsexamen.
september 15, 2008 den 7:02 e m
Populisten
Hmm, jag börjar vackla i mitt försvar efter att du påvisat problemet att skriva ; ) utan att det bli 😉
september 16, 2008 den 7:28 f m
Myndigheternas serviceskyldighet « Nicklas Rydbergs osorterade tankar
[…] Sverige har en skyldighet att hjälpa enskilda; alltså vi vanliga människor (förlåt mig Mårten, för skiljetecknet). Jag har berikats både med erfarenheten och fördomen (kan man ha fördomar […]
september 16, 2008 den 7:46 f m
Peter
”Att undvika alla skiljetecken är förstås en lyx som vi jurister inte kan unna oss, hur attraktivt det än kan låta.”
Ibland läser man inlägg på forum och bloggar som är skrivna utan skiljetecken, trots att de är flera tiotals rader långa. Jag förstår inte hur det skulle kunna vara ens lite attraktivt att vare sig skriva eller läsa. Lyx?
september 16, 2008 den 7:50 f m
Ia
Vad fan! Strindberg var bra på semikolon. Jag medger att det känns lite pretentiöst. Varje gång jag skriver det tänker jag: Åh nej, vad gjorde jag nu! Och så skäms jag lite. Ingen annan använder det. Man förpassas till adertonhundratalet. Ett fisförnämt intryck/uttryck. Men är det inte lite vackert? Jag menar; kan man inte använda det så, bara för att man känner för det? Nej, jag tycker de är gulliga.
Du kan alltså inte stå emot semikolonen? Tss…..
september 16, 2008 den 8:05 f m
Mumfi
Ok, nu måste jag tycka lite igen.
Ovan ska det vara: ”Semikolon: hur man använder det korrekt”, ”Att undvika alla skiljetecken är förstås en lyx som vi jurister inte kan unna oss; hur attraktivt det än kan låta.” och ”Jag menar: kan man inte använda det så? Bara för att man känner för det?”
Inte för att jag vill utge mig för att vara en expert eller så… Men: semikolon ska användas för att avskilja osjälvständiga fullständiga satser, och i vissa fall uppräkningar av olika slag. Semikolon är ett ganska bra sätt att undvika satsradning, något jag själv har en viss förkärlek för, utan att tvingas strö konjunktioner om sig. Dessutom är semikolon helt enkelt bara snyggt, som tecken betraktat; ett komma ser så ensamt ut, en punkt så slutgiltig!
september 16, 2008 den 11:58 f m
Mårten
Peter: Jag håller med! Men jag vill inte skriva juridisk prosa som en rättshaverist; jag vill skriva juridisk prosa som Bruno K Öijer!
september 16, 2008 den 12:00 e m
Mårten
Mumfi: Jo, jag håller nog ganska mycket med om det där. Men så såg jag att du avslutar din mening med ett utropstecken! Hur tänkte du där?
Allra värst är detta: !?
september 16, 2008 den 6:22 e m
Populisten
Mumfi det är ju möjligt att det ska vara ett annat skiljetecken just som du påstår, men då saboteras ju min vits.
”Allra värst är detta: !?”
Ja, kom därför ihåg följande regel:
Du skall icke använda dubbla skiljetecken!!
september 16, 2008 den 9:49 e m
Mumfi
Inte bara det. Även ett väldigt tveksamt semikolon. Jag var säker på att jag skulle få äta upp det där sista semikolonet…
Vad gäller utropstecknet så vill jag anföra konstnärlig frihet, ett närmande till talspråket på internet, och slutligen excentrisitet.
september 22, 2008 den 7:51 e m
Sten Sture
Inom EG-rättens tolkningslära talas om den s.k. punktregeln, vilken innebär att en mening i det språk på vilken en rättsakt upprättades — i dag i allmänhet engelska, fram till maj 2004 nästan uteslutande franska — måste motsvaras av en mening i översättningarna på de övriga officiella språken. Om du någon gång har läst den svenska versionen av en rättsakt, särskilt om den antagits före 2004, har du säkert noterat att det ofta förekommer väldigt långa meningar. För att undvika en särdeles lång uppradning av bisatser i den svenska versionen — något som är vanligt i juristfranskan — använder man sig av semikolon. Inom det svenska officiella ”EG-trycket” har semikolon således ofta funktionen av en nödpunkt.
september 23, 2008 den 3:41 e m
kakmonstret
Semikolon är en stött och blött fråga. Skiljetecken är överhuvudtaget en komplicerad historia numera. Ska vi skylla på Internet?
Själv använder jag ”!?” och allehanda konstigheter när jag skriver i forum och liknande på nätet, det blir lite serietidning av det hela. I text kan man ju som bekant inte ge eftertryck med kroppsspråk, tonfall och andra metaspråkliga företeelser, då är det lätt att man tar till både ett och tre utropstecken ibland. Däremot skulle jag aldrig använda dubbla skiljetecken i en formell eller publicerad text. (Finns det verkligen människor som gör det???) (<- ironivarning)
Om vi nu ska tala om former så vill jag slå ett slag för svenskans användning av citationstecken! Det rekommenderade i svenskan är nämligen dubbla ”99:or”, d.v.s. de högerställda citattecknen (ASCII 148, html & #148;). Det är amerikanerna som har “ ” och den variant där det förra tecknet är upp och ner. I och med den vidspridda datoranvändningen blir det dock oftast raka citattecken ” ” över hela linjen …
september 23, 2008 den 6:07 e m
Populisten
Kakmonstret, appropå kroppsspråk och citattecken så är det ju många som gör de senare i luften när de pratar numer. jag hade riktigt svårt att hålla mig för skratt första gången jag såg en tysk göra det. På tyska så är ju det första citattecknet nere i radhöjd…
september 23, 2008 den 6:19 e m
kronos
Populisten: Hoho. Ett ”pulltecken”…
oktober 14, 2008 den 3:32 e m
Jacques Vegas Jr
Tack för en väldigt intressant och välskriven artikel om något så trivialt som ett skiljetecken. Efter en stunds eftertanke inser jag att Semikolon förtjänar din påkallade uppmärksamhet.
juni 18, 2011 den 10:13 f m
Mary X Jensen
Hur som helst så passar det när man vill skriva en sån här smiley – med glimten i ögat. 😉