;

 

Alla som ägnar sig åt att skriva – notera hur jag noga undviker att beskriva mig själv som ”en skrivande person” – utvecklar relationer med sina skiljetecken. Det punkteras mer eller mindre. Inskjutna bisatser omringas av antingen kommatecken eller minus. Allt det där reflekterar en skrivande människa (damn it!) återkommande över och från tid till annan revideras tidigare uppfattningar, ibland även dogmer. Men av alla skiljetecken är det bara ett som jag själv har ett särskilt förhållande till. Semikolon.

Vi har ett ansträngt förhållande, jag och ;

Min grundinställning är anti-semikolon. Jag är medveten om att det kan få mig att framstå som en generaliserande bigott, men så är det i alla fall. Emot. Jag försöker stryka dem när jag är redaktör för texter. Jag uppmuntrar mina studenter att inte använda semikolon alls, mest eftersom det är så få som använder tecknet korrekt. Men även när tecknet används korrekt har jag problem med semikolonet. Det stör mig.

Legendariska juridikprofessorn Jan Hellner, en mycket god stilist, sade en gång till mig när vi brottades med ett korrektur att ”semikolon är överklassens skiljetecken”. Jag tror inte det var något positivt. Det är ett tecken som rätt använt signalerar något, en klasstillhörighet i vissa fall. (Är det fel använt så framstår man bara som en pretentiös tönt.)

Nicklas Berggren vaskade på samma spår fram ett roligt om än inte helt rumsrent citat från Vonnegut: ”If you really want to hurt your parents, and you don’t have the nerve to be a homosexual, the least you can do is go into the arts. But do not use semicolons. They are transvestite hermaphrodites, standing for absolutely nothing. All they do is show you’ve been to college.”

Just så. Less is more. Om man nu har gått på skrivarkurs eller läst svenska på universitetet så är det klädsamt att inte skryta. Och att använda semikolon är litet skrytigt.

Semikolon är det pråliga skiljetecknet. Men det är inte bara signalvärdet som är problemet. Semikolon kan också störa läsningen. Tag som exempel tecknets störande funktion i denna stilistiskt ganska effektiva sak om modeller och artister från Rodeo (jag har anonymiserat citatet): ”Denna olyckliga minen [sic!] X gav på modevisningar förpassade jag snabbt in i en fördom kring henne, som en typisk snygg stockholmsmodell front row med en av Sveriges mest kända artister; då ‘bör’ man väl se lite purken ut. Men det visar sig kanske ligga mer bakom X:s ledsna ögon, jag råkade nyligen snubbla över LA-modellen Anine Bings blogg och en intervju hon gjort med X. X är mycket ärlig när hon berättar om modellbranschen i Paris; hur hon kontrollerar sitt ätande, hur modellerna tar kokain som hjälp på vägen och hur ensam hon känner sig.” Semikolonen stör läsningen. Ja, just i denna text stör användandet av skiljetecken över huvud taget läsningen. Men det är semikolonen som är värst. De hugger till i läsaren, som hullingar på en krok.

Bruno K. Öijer har en allmän poäng när han i DN (hittar inte intervjun på webben) beskriver sitt förhållande till skiljetecken. Han använder inga alls, men det är bara semikolonet han hatar. Preach.

Att undvika alla skiljetecken är förstås en lyx som vi jurister inte kan unna oss. Hur attraktivt det än kan låta. Forna tiders domsskrivning – med ändlösa meningar i att-satser – uppmuntrar snarare den moderna juristen att skriva en extra punkt och en stor bokstav, än tvärtom.

Korta meningar är effektiv och otvetydig kommunikation och jurister gillar effektiv och otvetydig kommunikation. Effektiv och otvetydig kommunikation främjar i domskrivning även rättssäkerhetsaspekter, förutom att det finns ett egenvärde i tydligheten. I en sådan kommunikation finns det litet utrymme för semikolonets tendens att breda ut sig.

Jag själv? Jag använder mer semikolon än någonsin.

Advertisements