Fredrik Stenhammar, som är en på alla sätt förträfflig person, skriver på Brännpunkt idag om riktade sanktioner och mänskliga rättigheter. Fredrik hävdar i sin avhandling att aktioner som de mot al-Barakaat bör bedömas enligt folkrättens särskilda regler för krigssituationer och att de skyddsregler till förmån för enskilda som finns upptagna i människorättskataloger som Europakonventionen därför inte kan användas på samma sätt som i fredstid. EG-domstolen höll inte med, i den dom som kom för någon vecka sedan. Fredrik menar att Sverige nu bör gå på FN:s linje och inte den europeiska linjen.

Jag kan bara inte förstå inställningen och det beror nog på att jag inte förstår varför någon anser att ett land i fred internt, nationellt, skall anpassa sig efter folkrättsliga regler om krig. Om vi nu för en kort stund accepterar premissen att sanktionerna är i sig folkrättsligt legitima genom FN:s beslut. (Jag ogillar att använda uttrycket ”laglig” i folkrättsliga sammanhang.) Varför skall vi internt låta oss påverkas av det?

Sverige är inte i krig. Varför skall svenska medborgare behöva acceptera att grundläggande mänskliga rättigheter sätts åt sidan för att andra länder är i krig? It doesn’t make sense.

Jag vet att Fredrik menar att hans ställningstagande bottnar i en positivistisk inställning till folkrätten. Men det finns en anledning till att hård rättspositivism, i bemärkelsen att rättslig makt kan härledes direkt och utan inblandning av moraliska överväganden till ett beslut från en högsta makt, sedan länge förpassats till de historiska rättsteorierna när det gäller ”vanlig” rätt. Och dessa anledningar gör sig gällande än tydligare i folkrätten.

EG-domstolen stod åter igen i ett kritiskt läge upp för grundläggande mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Fantastiskt och berömvärt, om ni frågar mig.

Advertisements