Två nya viktiga inlägg i FRA-lagsdebatten.

Brännpunkt: Centrum för Rättvisas Clarence Craaford och Gunnar Strömmer vill hjälpa lagstiftaren genom att spalta upp en checklista för hur ett signalspaningslagförslag skulle kunna vara förenligt med Europakonventionen. En av punkterna ser jag själv som särskilt viktig: Om någon grundlöst spanats på skall hon få reda på det och erhålla kompensation eller någon annan form av upprättelse.

En annan sak: Även Centrum för Rättvisa accepterar den kritik som t.ex. förre försvarsministern Odenberg riktat mot förslaget att signalspaning bara skall få ske vid misstanke om brott, vilket lanserats av företrädare för Folkpartiet. Min egen uppfattning är att även om det inte finns en fullständig parallellitet mellan rättsväsendets tvångsmedel vid brottsmisstankar och signalspaning som sker för att skydda ”rikets säkerhet” i något avseende så finns det ändå en hel del beröringspunkter.

Det viktiga här är ju att de rättssäkerhetsgarantier som utvecklats inom ramen för synen på rättsväsendets undersökningar gör sig gällande även vid signalspaning: Individens intresse av ett skyddat privatliv aktualiseras på ett liknande sätt i de två situationerna, samma garantier bör kunna ges. Som jag ser det bör ett intrång i privatlivet kunna vara legitimt och proportionerligt även om det inte finns någon misstanke om brott, i vissa fall. Men det krävs i sådana fall att just den individ som spanas på genom sitt beteende (som dock kan vara omedvetet, t.ex. om en persons godtrogenhet utnyttjas av terrorister) givit upphov till en riskbild. Det krävs en individspecifik risk, med andra ord. Annars urholkas privacy-skyddet helt.

**

Läs även Nicklas Lundblads sublima betraktelse från SvD Kultur. Med lätt hand rör sig Nicklas från public policy till juridik till sociologi. Ingen har namedroppat Bauman med samma elegans tidigare. Den finns inte på webben än, så här har ni en god anledning att köpa en papperstidning. Nu så!

Annonser