Någon på FRA har läckt information till media, vilket har polisanmälts. Polisen utreder nu. Det här verkar ha förbryllat journalisterna. Journalister har nämligen begreppet ”meddelarfrihet” instansade i sina hjärnbarkar. ”Inte kan man väl söka efter våra källor?” Jorå. Ibland kan man både söka och straffa källorna.

Så här är den märkliga regleringen uppbyggd: I princip så är det så att även om man som anställd fått del av hemlig information – antingen för att den faller under regler om sekretess eller för att det finns särskilda regler i anställningsförhållandet – så slipper man straffansvar om man läcker information till media. Egentligen så är det naturligtvis förbjudet, straffbart, att läcka sekretessbelagd information. Om jag arbetar på sjukhus och skvallrar om mina patienter för en kompis så är det straffbart. Men om jag gör det för en journalist för publiceringssyfte så är det straffritt. För att vara tydlig: Man får alltså utan straff läcka sekretessbelagd information till media. Det anses i Sverige, något märkligt, vara tryckfriheten/yttrandefriheten som kräver långtgående straffrihet i dessa fall.

Vissa uppgifter omfattas dock av s.k. kvalificerad sekretess. Det kan röra rikets säkerhet men även särskilt känsliga uppgifter i brottsutredningar (t.ex. om telefonavlyssning). Då får meddelarfriheten vika för intresset bakom sekretessreglerna. Och så kan möjligen vara fallet här. I sådana fall kan källan rökas ut och bestraffas.

**

Men å andra sidan: Är det inte just den här typen av läckor som vi borde ha meddelarfriheten för? Läckan avslöjade något mycket viktigt, något som allmänheten bör känna till, något betydelsefullt för demokratin. Samtidigt: Nog är det som MUF:s Nicklas Wykman, som verkar ha bestämt sig för att reta upp sin partiledning litet mer varje dag, säger: Läckan illustrerar problemet med FRA-lagen. Och det är just läckor som aktualiserat problem med övervakningssystem i andra länder, vilket även Europadomstolen fått anledning att pröva.

Annonser