You are currently browsing the monthly archive for mars 2008.

Så enligt Högskoleverkets rapport som DN berättar om. Jag undrar om det stämmer. Däremot har kanske fuskarna blivit smartare, bättre på att fuska. En sorts fusk som jag tror kan ha minskat är de mest puckade sortens plagiat som tidigare skedde i form av copy-and-paste från uppsatser på webben. Fuskarna har nog insett att även lärare har lärt sig googla – sådant fusk hittas alltid. Dessutom finns det verktyg som Urkund som ytterligare finkalibrerar fuskefterforskningarna.

Men fusklapparna på tentamina och sms-ande på toaletterna förekommer nog lika mycket som förr.

En sak bara. Södertörns högskola leder fuskligan enligt undersökningen. Det tycker jag att Södertörn inte skall ta som någon kritik. En tolkning är nämligen att Södertörn är bättre på att fånga in de fuskare som finns än vad de andra lärosätena är. Det är den tolkning som jag utan att veta mer skulle sätta mitt påskägg på.

Jag tror att alla som har barn – och många andra också – tycker att morden i Arboga är ungefär det vidrigaste som man hört talas om. Omöjligt att skaka av sig. Och återigen så har vi en situation där den person som hängts ut som skyldig i offentligheten tycks vara oskyldig. (Se om de nya rönen Svd, DN, VLT). Den tidigare misstänkte pappan har i och för sig sluppit att få sitt namn besudlat, och inga fotografier har som jag sett det publicerats. Men hans livshistoria har förmedlats och exploaterats. Dagarna efter att hans två barn mördats. Hur reparerar man en sådan skada? Hur mår man som journalist dagen efter att det visar sig att den person vars historia man tecknat i insinuanta ordalag för hela Sverige att beskåda, att bilden var falsk.

 ***

Samtidigt: Det är svårt att låta bli att läsa. Och att som läsare deltaga i att göra en dokusåpa av en tragedi. Om gripandet: SvD, DN.

Tidningarna har idag braskande rubriker om en testamentstvist med en väntad utgång givet hur omständigheterna presenterats tidigare i pressen. (Se DN, SvD, Aftonbladet.) Domen har jag inte läst än. Lär väl inte göra det heller. Av tidningarnas redogörelser att döma så har den avlidnas intentioner genom avgörandet förverkligats och det är i sådana fall naturligtvis bra.

Mer intressant är en dom som knappast kommer att hamna på DN.se. Högsta domstolen lade idag ut en dom om ett inbördes testamente. (En riktigt klassisk rättsfråga i HD!) Ett inbördes testamente är en rättshandling mellan makar där makarna kommer överens om egendomsförhållanden efter att någon av dem dött. Det som komplicerade detta testamente var den efterlevande makan, efter den första avlidit, själv lagt till ändringar i testatements villkor. Domen kan läsas här.

Brittiska tidningar har förlikningsvis beslutat sig för att betala ersättning till den försvunna flickan Madeleines föräldrar. (Se DN, SvD). Dessutom publiceras ursäkter. Pengarna skall gå till en fond som skall användas till att fortsätta eftersökningarna som för en utomstående framstår som tragiskt lönlösa.

Den brittiska pressen har varit pådrivande i att kabla ut budskapet om föräldrarnas skuld i fallet. Det är dessa uppgifter som sedan andra tidningar runtom i världen vidarebefordrat. och jag har nog själv till viss del gått på det tidigare, trots att jag försöker stålsätta mig mot hur brottsutredningar representeras i pressen. Ursäkterna från de engelska tidningarna är i alla fall förbehållslösa. Fulla pudlar. ”Vi har gett sken av att paret orsakade sin försvunna dotters död och sedan dolde det”, säger Daily Express.  

Det ärekränkande i artiklarna står dessutom att finna i antalet artiklar. Uppgifter som upprepas många gånger löper större risk att fastna än sådana som publiceras en enstaka gång. Falska uppgifter kan dessutom framstå som särskilt allvarliga om de publiceras i en kontext av upprepade insinuationer från en tidning – man kan jämföra med Expressens punktmarkering av Persbradt innan tidningens totala haveri när skådespelaren helt grundlöst påstods ha tagits in på en klinik för alkoholister.

Det här ger upphov till principiella frågor. Intressant här är att tidningarna själva, i beaktande av skadeståndsrättens sanktioner, valt att utbetala pengar för att göra rätt för sig. Ibland fungerar tydligen preventionen – i alla fall i skadeståndsrätten. Tydligt är ju just att tidningarna konstaterat att deras tidigare uppgifter var falska och kränkande. Kan skadeståndsrätten bidra till en självsanering av pressen så är det bra. De lama försöken till interngranskning som pressen erbjuder i form av alternativa processförfaranden framstår som helt otillräckliga. (Se för en annan uppfattning här.) Och kanske behövs det till och med mer rejäla verktyg för att förhindra framtida Persbrandt-fall även i svensk rätt.

Vid kvalificerat otillbörliga publikationer av falska uppgifter bör kanske tidningarna tvingas betala ut all vinst som de gjort på publikationen? Det finns liknande regler i andra (demokratiska) rättsordningar. Det finns mycket som talar för en sådan princip. En sådan regel är mjuk mot tryckfriheten – ingen tidning behöver betala mer än just den extra profit som erhållits genom den skadevållande handlingen – men samtidigt ur integritetssynvinkel sympatisk: Om det är Persbradts ära som Expressen säljer ut för att tjäna pengar så bör Persbrant i vart fall få behålla de vinster som exploateringen medfört. Lord Devlin sade i en dom i House of Lords för ett halvsekel sedan att ”No one should be allowed to sell another’s reputation for profit”. Ett diktum som håller fortfarande.  

Ibland i alla fall. Idag kom domen från HD rörande reklamavbrott i filmer. Enligt filmskaparna var avbrotten i strid med deras ideella rätt. TV4 förlorade målet – Vilgot Sjöman och Claes Eriksson vann. Lång tid tog det dessvärre och Sjöman fick inte uppleva denna seger. Domen finns här.

Media skriver om det här och här.

DN berättar om ett lovvärt initiativ från Brottsoffermyndigheten. På sidan www.rattegangsskolan.se kan man lära sig mer om hur domstolsprocessen går till. Målgruppen är i första hand brottsoffer men även andra inblandade kan göra övningen och även för t.ex. vittnen kan rättegången säkert te sig väldigt läskig. Ljuset kommer från norr. Brottsoffermyndigheten har länge varit ett föredöme när det gäller kommunikationen i juridiska frågor, inte minst genom att tidigt lägga ut sina referatsamlingar som pdf-filer på hemsidan. Och detta är en väldigt smart och tillgänglig kampanj för att öka kunskaperna om straffrättsprocessen.

Jag skrev för någon vecka sedan här om ett pressmeddelande från regeringen om förverkande av egendom som påstås ha förvärvats genom brottslighet. Redan pressmeddelandet lät rättsosäkert. Det framstod som om regeringen tänkt sig sänka traditionella rättssäkerhetsstandarder för att bättre kunna klämma åt ”bovarna”. Den bilden har inte förändrats när nu justitieministern börjat marknadsföra förslaget. Man kan ju bara undrar varför denna marknadsföringskampanj börjar i landsortspressen.

Rättsstaten utsätts för angrepp från flera håll idag. Ytterligare en åklagare har utsatts för ett brottsligt angrepp: En Malmöåklagare har fått sin lägenhet beskjuten. (Se även SvD.) Skotten sätts i samband med åklagarens åtgärder mot MC-brottslighet.

Det är förstås vidrigt. Desto viktigare för rättsordningen att visa att den inte viker ned sig. För det krävs det rätt juridiska verktyg. Men framför allt kräver det människor med kurage.

Med jämna mellanrum dyker beskyllningen om ”ministerstyre” upp. Uttrycket tar sikte på situationer där ett statsråd på ett otillbörligt sätt lagt sig i ett enskilt förvaltningsärende. Uttrycket innebär en kritik. Regeringen skall inte lägga sig i enskilda ärenden; myndigheternas tjänstemän skall inte behöva känna sig påverkade att fatta något visst beslut eller vidta någon viss åtgärd enbart för att en politiker anser det. Ministerstyret är i strid med den grundläggande funktionsfördelning som de demokratiska processerna förutsätter. Regeringen kan göra mycket men den skall hålla sig borta från enskilda socialbidragsärenden eller en bygglovsansökan i Tranås. Litet maktdelning finns även i Sverige.

 Men om ministerstyret är illa ur ett sådant perspektiv så finns det saker som är värre. Det finns få företeelser som jag ur ett demokratiskt perspektiv tycker så illa som när framträdande politiker – allra värst är riksdagsledamöter – kritiserar domstolar för hur de av avgör ett enskilt ärende. Domstolarnas oavhängighet får inte ifrågasättas. Domarens autonomi är grundstenen för rättsstaten. Om politiker har ett problem med hur domstolarna dömer så får de försöka att ändra lagarna. De skall däremot hålla sig borta från enskilda domstolsprocesser.  

I dag på DN Debatt stormar Stockholms socialborgarråd Ulf Kristersson, framträdande företrädare för statsministerns parti, mot domstolarna. Eller i alla fall mot en domstol. Länsrätten ”saboterar” kampen mot krogfusket, menar Kristersson. Debattartikeln är ur konstitutionell synvinkel rent hemsk. Istället för att använda sig av de verktyg som han har som företrädare för det riksdagsparti som dominerar i regeringen så väljer Kristersson att attackera domstolarna. Istället för politiska processer så väljer han att underminera domstolarnas ställning. Jag kan bara inte förstå det. Det är ju självklart att sådant här fastnar i huvudet på den domare som nästa gång skall hantera ett ärende av sådant här slag. Det finns därtill ett konspiratoriskt drag över kritiken: Kristersson verkar till och med tro att det finns någon typ av medveten agenda hos Länsrätten med stöd av staten förstöra hans alkoholpolitik. (Som i och för sig kan ha fog för sig.)

 

I grund och botten så verkar det handla om en bristande insikt om rättsstatens förutsättningar. Debattartikeln avslutas med följande ord: ”Ge bra service till krogar som gör Stockholm till en storstad att vara stolt över. Och sätta tydliga gränser för vad vi inte accepterar. Om staten genom sina domstolar har en annan uppfattning, vill vi gärna veta det.”

 

”Staten genom sina domstolar.” Kristersson verkar tro att domstolarna fungerar som vilka myndigheter som helst, att de är till för att på ett effektivt sätt föra ut en politik. Så mycket för idealet om domstolarnas oberoende.

 

Vad hände med de moderater som läste Hayeks Frihetens grundvalar?

 

Zaremba rundar av sin fantastiska kränkningsartikelserie – och diskussionen – i dagens DN. Det enda jag kan beklaga är att det blev litet för litet juridik i denna diskussion. För i grund och botten är problemet att ett så diffust och lättmanipulerat begrepp som kränkningsbegreppet används för att ådöma människor ansvar, för sanktioner.Problemet är inte att inställningen att varje person själv kan bedöma när hon upplever sig kränkt. Problemet är att denna uppfattning kan förenas med rättsligt ansvar under ett statligt tvång. När dessutom den som känner sig kränkt kan få stöd av en statlig myndighet för att i en domstol kräva ut ansvar av en annan person så har vi kommit långt från tanken om rättsordningens neutralitet och jämlikhet.

Roligt också att Zaremba så tydligt i DN reagerar på hur en kulturjournalist tillskrivit honom falska uppgifter.

Här finns för resten ett digitalt särtryck av min artikel i Svensk Juristtidning.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter