En lärare i juridik från Stockholm som jag inte träffat – jag tror inte han undervisar hos på juridiska fakulteten, men kan ha fel - skriver i SvD igår ett debattinlägg om vikten av att bevara det heterosexuella äktenskapet. Jag håller inte med alls. Och jag förstår ärligt talat inte ens argumenten i debattartikeln. Artikeln drar svårbegripliga paralleller till Zarembas förnämliga kränkningsartiklar, ”hetslagen” och diktaturen i Burma. Delvis är det en språkkonservativ kritik som anförs för att inte förändra innebörden av språkbruket. Denna kritik är i och för sig  ohållbar. Men den är i alla fall begriplig. Svårare är det att förstå den här drapan:

”Hetslagen och kränkningslagarna är redan inne på att godta så kallad omvänd bevisbörda, helt främmande för en verklig rättsstat. I en rättsstat är det åklagaren som ska kunna bevisa den misstänktes skuld – inte den misstänkte som måste bevisa sin oskuld. Juridiken måste bygga på objektiva kriterier. De lagar jag här kritiserar präglas av värderingsförskjutningar, där den subjektiva upplevelsen av att känna sig kränkt tillmäts avgörande betydelse.Man står i princip rättslös även inför helt grundlösa anklagelser. Det fria samtalet omöjliggörs. Antidemokratiska element tillåts med sådana lagar som vapen uppträda som ”åsikts­poliser”. Från bland annat en liten klick radikalfeminister och så kallade queerteoretiker hörs rop efter en så normfri lagstiftning som möjligt. En normfri lagstiftning är motsatsen till ”Land skall med lag byggas”.”

Jag förstår inte alls vad det här går ut på, annat än att det kritiserar en utveckling som ännu inte inträffat. Den verkar delvis bygga på en sammanblandning av discipliner. Kränkningslagstiftningen, i vart fall inte de regler om ersättning för kränkning som Zarembas artiklar fokuserade på, har väl inget med åklagaren att göra – det är ju en civilrättslig lagstiftning. (Även om i och för sig kränkningsersättning kan utgå när någon döms för brott.) Och vad har det med äktenskapet att göra?

Debattartikeln tangerar emellertid en intressant fråga. Kan lagstiftaren hur som helst definiera begrepp? Kan riksdagen förändra innebörden av olika uttryck. Tja, i princip kan man ju det, vad gäller hur begreppen och uttrycken används i rättsliga sammanhang. Blir diskrepansen mellan allmänt språkbruk och juridikens definitioner alltför stora kommer det att leda till problem, men problem är nog i allmänhet inte så stora för domstolarna utan mest för juristernas sociala samvaro med sin omgivning.  

Ja, kan lagstiftaren omdefiniera ord som ”äktenskapet” för vilka syften som helst? I mina öron, förmodligen helt förstörda av min bakgrund är ”äktenskapet” (till skillnad från ”giftermålet”) en rättslig relation, ett uttryck för en juridisk konstruktion. Och sådana juridiska konstruktioner har lagstiftaren både makt och möjlighet att underkasta väldigt långtgående förändringar så länge det inte står i strid med europakonventionen. Men inte enligt debattartikeln.

Vad jag ser som debattartikelns kärna är att författaren anser att det är på något vis fel att i rättsliga sammanhang ändra innebörden av begreppet äktenskap eftersom det sedan ”urminnes tider” inneburit ett band mellan en man och en kvinna. Men stämmer det? I många rättsordningar är äktenskapet, i bland i alla fall, en relation mellan en man och flera kvinnor. Skall inte det meningsinnehållet bakom begreppet också respekteras av lagstiftaren? (Ja, varför skall inte lagstiftningen vara neutral också i frågan avseende hur många vi väljer att ingå äktenskap med?) Och häri ligger också vad jag ser som artikelns stora problem. Den använder sig av juridiska argument i en fråga som inte alls har de juridiska argumenten ifråga att göra. Den använder sig av insinuanta associationer till viktiga problem för att stödja något som inte alls har med dessa problem att göra. Den målar upp möjligheten att låta homosexuella ingå äktenskap som en del av en allmän utveckling mot normlöshet och dessutom rättsosäkerhet.

**

Andra bra inlägg om detta här och här.

About these ads