Har ni hört den där historien om killen som fångade en inbrottstjuv och fick högre straff än inbrottstjuven bara för att han höll fast tjuven? Många jurister får exempel på självförsvarsstituationer slängda i sina ansikten som exempel på det vansinniga i svensk rättskultur. De flesta av dessa exempel är rena myter. Få rättsliga figurer är så omgiven med myter som nödvärnsrätten. Våra egna råttor i pizzan.

DN har hittat ett fall där det enligt DN:s reporter i alla fall ligger till som i de här myterna. Rubriken är försåtlig, förstås. ”Dömd för att ha försvarat sig själv” Om det ligger till ungefär som Lisinski i DN påstår – och här finns det mer än vanligtvis anledning att läsa med kritiska ögon – så är det väl, ja, anmärkningsvärt. Men å andra sidan: Även enligt DN:s egen story är det ett mycket allvarligt våld som den dömde, han som försvarade sig, utövade. Och i en sådan situation är det inte sällan svårt att tillräckligt visa att försvaret var tillräckligt motiverat av hotbilden. För inte låter det helt galet att en domstol finner att upprepade hammarslag mot huvudet var ett övervåld, mer än nöden krävde. Om nu DN har rätt alltså. Det får vi väl se när hovrätten skall pröva målet.

***

En sak har nog dock DN helt rätt i. I sin faktaruta framhåller tidningen att det är svårt för domstolarna att bedöma nödvärn. Det tror jag stämmer. Det tycks som om det behövs vägledning för en mängd frågor, inte minst för förhållandet mellan straffrättens regler och civilrättens. Kan det vara vårdslöst och skadeståndsgrundande även om det var straffritt pga nödvärn? Ibland kan det vara så, i alla fall, vilket jag nyligen lärt mig mer om i en spännande jur kand-uppsats i ämnet.

Annonser