Rättsstaten har kapitulerat inför vardagsbrotten. Hur kan man annars förklara den statistik som visar hur många av de mindre allvarliga brotten i princip aldrig blir lösta. Polisen lägger sina krafter på att fånga in mördarna och rånarna och sina resurser på oanvändbar utrustning. Under tiden slipper tjuvarna, Internet-bedragarna och sol-och-vårarna undan.

Så har det låtit de senaste veckorna. Det är en debatt som behövs. Det finns nämligen inget vardagligt bakom ”vardagsbrotten”. Uttrycket kan få det att låta som något som hör till vardagen, som hör till sådant man bara bör vänta sig. Men för de som utsätts för vardagsbrott är det väldigt sällan något vardagligt. Att bli utsatt för ett inbrott eller en misshandel på tunnelbanan kan tvärtom bryta sönder en vardag fullständigt för de som drabbas.

Kampen mot vardagsbrotten borde med andra ord prioriteras. Vi behöver litet mer Rudy Guiliani i svensk kriminalpolitik. Och en helhetssyn som går bortom ”Mer pengar till polisen” och ser på rättssväsendet istort.    

Annonser