Moderna tider var först ut, för sisådär tio-femton år sedan, med att ranka svenska universitet och universitetsutbildningar. Olika nyckelfaktorer mättes och lades till grund för en jämförelse mellan de olika lärosätena. I andra länder är detta vanligt sedan länge, men i Sverige hade det inte skett tidigare. Kanske beror det på att vi trots allt har ganska få universitet och förhållandevis små fakulteter. I vilket fall stod Moderna tider för något nytt och viktigt: Även universitetsutbildningar förtjänar att utvärderas och granskas utifrån tydliga kriterier.
Därefter har Moderna tider dessvärre gått i graven. Men andra tidskrifter har tagit upp staven. Nu har Fokus i senaste numret publicerat olika listor över svenska lärosäten . Problemet är bara att någon rationell utvärdering utifrån några nyckelfaktorer inte har företagits. Faktum är att Fokus listor – det är flera listor – över huvud taget inte bygger på någon egen analys. I stället har Fokus plockat ihop några listor från annat håll, varav INGEN kan sägas bygga på någon seriös utvärdering av olika utbildningar.
Som jag ser det är Fokus försåtliga sammanställning direkt skadlig för samtalet om universitetsutbildningarnas kvalitet. Även om alla vet att man skall ta listor av sådant här slag med en nypa salt, så tror jag samtidigt att många tänker att det nog måste ligga något korrekt bakom dem. Ingen rök utan eld. ”Detaljerna kan diskuteras men nog måste det betyda något att inga juristutbildningar är med på någon av listorna”, kan man tänka sig att en läsare resonerar. Sådana resonemang kan vara särskilt farliga i en tid av förändring i synen på universitetens ställning och finansiering. Min uppfattning är nämligen att Fokus listor inte visar ett skit. Ingenting alls.
Här finns en lista som återspeglar ”en gammal statistiker, en ex-rektor och en professor […] egen rankning över Sveriges lärosäten”. Jaha. Här finns en lista över lärosäten där Högskoleverket ansett att utbildningen är ”särskilt god” utan några kommentarer kring vad listan egentligen innebär: Är det relativa omdömen eller vad krävs för att en utbildning skall anses särskilt god? Här finns den utan förklaring helt meningslösa listan om vilka lärosäten som fått sin examinationsrätt ifrågasatt av Högskoleverket. Sjukskötersakexaminationen i Örebro är tydligen ifrågasatt. Jahaja. Varför då? För att de beskyllts för könsdiskriminering, kanske? Och så finns det några andra listor som är lika meningslösa utan förklaringar.
Som jurist så slås jag särskilt av att inget universitet i Sverige har med någon juristutbildning bland de goda utbildningarna. Jag är den förste att kasta sten på juristutbildningarna i olika sammanhang: Det finns mycket att göra för att modernisera och förbättra utbildningarna. Men jag är samtidigt fullständigt övertygad om att åtminstone vid de tre stora lärosätena Stockholm, Lund och Uppsala – som är de enda vars juristutbildningar jag kunnat se resultaten av och Stockholm har dessutom vid det här laget ganska extensiva undervisningserfarenheter från – så är utbildningen överlag av mycket hög klass, ja, av internationellt hög klass. Studenterna är enormt motiverade och överlag ambitiösa och seriösa. (Juriststudenter arbetar nog betydligt mer med sina studier än de flesta andra inom hum-sam-facken.)
I Stockholm utbildar vi en väldig massa jurister. Och de allra flesta som tar jur kand-examen kommer ut från utbildningen med en fantastisk kompetens och mitt intryck är att för varje år så blir kandidaterna dessutom bättre: Mer lyhörda för samhällsproblem och olika förutsättningar men med en grundmurad förståelse för rättssäkerhetskrav och rättsstatens värderingar.
Själv har jag för inte så väldigt länge sedan förutom juridik studerat vid en massa andra institutioner. (T.ex. har jag en examen i teoretisk filosofi från Stockholm vilket enligt Fokus granskning hörde till de bra utbildningarna i Sverige. Helt rättvisande.) Jag har massor med idéer om hur juristutbildningen kan förbättras: Mer teori, större krav, mer filosofi, t.ex. Men juristutbildningen är unik i sin organisatoriska helhetssyn och sitt beprövade upplägg och dess kvalitet visar sig i hur arbetsmarknaden bemöter våra studenter år efter år. Att inte ha med någon av dessa elitutbildningar i en rankning illustrerar hur missvisande en jämförelse kan bli om den inte bygger på ett genomarbetat underlag.
***
När det gäller juristutbildningarna borde för övrigt en jämförelse mellan lärosätena bygga på andra kriterier än dem som brukar stå i förgrunden. Utbildningen skall vila på vetenskaplig grund. En viktig jämförelse bör därför vara hur mycket de olika utbildningarnas lärare publicerat sig i olika sammanhang och internationella publikationer bör tillmätas särskild betydelse.
Mårten Schultz. 
9 kommentarer
Comments feed for this article
mars 11, 2008 den 1:31 e m
Peter
Tänkte precis samma sak när jag läste blaskan. Tyvärr antar jag att det blir så när man anställer blåsta svenska journalister som inte kan skriva en enda artikel utan en avslutning som låter som tagen från KPML(r):s partiprogram. Infantil syn på samhället, en förkärlek för naiv retorik och en total avsaknad av seriös analys verkar vara del av den stolta svenska journalisttradition som Fokus bestämt sig för att bygga vidare på, om än i ett nytt (kopierat) format.
mars 11, 2008 den 2:50 e m
jheidbrink
Jag håller med om det mesta i det du säger. Jag tycker dock att din avslutning servar dig själv: det finns ämnen – såsom till exempel mitt eget ämne kontraktsrätt – där resultaten inte är lika internationellt gångbara som inom skadeståndsrätten. De som jobbar med sådana ämnen (förvaltningsrätt hör enligt min mening också dit, liksom även processrätt avseende domstolar) har långt större svårigheter att publicera internationellt än du har med ditt ämne. Jag håller med om att publiceringsfrekvens är en kvalitetsfaktor bland många, men jag tycker att det är missvisande att inom det ändå rätt provinsiella ämnet juridik trycka för mycket på internationell publicering. Man får skilja mellan olika juridiska ämnen.
mars 11, 2008 den 3:01 e m
martenschultz
Varför skulle avtalsrätt vara mindre internationellt än skadeståndsrätten? Min enkla tanke var att det borde tillmätas betydelse att ha publicerat sig i större konkurrens och i internationella större tidskrifter är konkurrensen större. Många av dessa tar f ö emot välskrivna artiklar även rörande svenska förhållanden, i vart fall om dessa förenas med komparativa eller europarättsliga eller teoretiska resonemang.
Det gäller nog i än högre grad för förvaltningsrätten. När jag undervisar utländska advokater vilket händer ibland brukar saker som offentlighetsprincipen, meddelarfriheten och förvaltningens serviceskyldighet framstå som mest intressanta.
mars 11, 2008 den 5:24 e m
jheidbrink
Jo, men frågan är hur man vill publicera sig internationellt. ”Så här är det hos oss”? Det är onekligen intressant (i vissa fall: när jag senast såg om avtalsrätten i Kazachstan i Rabels Zeitschrift var jag inte alltför entusiastisk), men knappast någon större forskning. Vad tror du alla avtalsrättare skriver om lex mercatoria för? Jag tror ganska bestämt att det har att göra med att avtalsrätten är så himla provinsiell.
För förvaltningsrätten gäller enligt min mening samma sak, men jag måste erkänna att jag till skillnad ifrån dig inte undervisat utländska advokater. Kanske min opposition har mera att göra med att jag tycker det är tämligen ointressant hur avtalsslutet går till i ännu ett land och att det inte riktigt finns de mera allmängiltiga internationella och samhällsanknutna frågorna som skadeståndsrätten eller bolagsrätten (och i tilltagande grad även sakrätten) kan skriva om.
mars 12, 2008 den 6:53 f m
Peter
Varför inte jämföra olika sätt att sköta avtalsslutet på och analysera vilket som är bäst? Eller måste man räkna då? ”Forskningen” får ju inte bli för tung.
mars 12, 2008 den 11:49 f m
Mårten
Jakob: Jag tycker ju generellt att rättsvetenskap som är rent deskriptiv är rätt ointressant. Vi är inte utredare, eller advokater, vi borde tillföra något mer. Och om man tillför något mer så blir det ofta intressant oavsett vilken rättsordning man kommer från. Jag har till exempel lärt mig massor av Vernon Valentine Palmers undersökningar av afrikanska rättsordningar, trots att jag är måttligt intresserad av hur dröjsmålsräntor i Swaziland beräknas.
mars 14, 2008 den 1:54 e m
Per
Det ter sig lite märkligt att förespråka mer teori på en av de relativt få utbildningar som i princip saknar praktiska inslag. Det verkar lämpligare att få juristutbildningen att haka i verkligheten.
Att kräva mer av juriststudenter är säkert möjligt, men det bör i så fall motsvaras av mer undervisning. Endast mer studier på egen hand är jag tveksam till.
mars 20, 2008 den 7:49 e m
Mikael
Läkarutbildningen vid Linköpings Medicinska fakultet var hotad ibörjan av 80-talet då de beslutades sig för att ta intryck av läkarutbildningen i Kanada som i sin tur hade tagit intryck av läkarutbildningen i Kina.
Idag är läkarutbildningen i Linköping den mest eftertraktade av studententerna med sin PBL metodik (ProblemBaserad inLärning).
Idagens värld när allt ständigt förändras så är PBL som metodik efterfrågat eftersom det idag går att lätt finna nya bättre resultat från andra delar av världen.
De juridiska fakulteterna i Sverige borde ta intryck och förändra utbildningen för blivande Juristerså att den motsvarar det förändringstryck som idag finns i alla samhällssektorer.
januari 24, 2009 den 10:32 e m
Binjo
Mikael:
Juristutbildningen vid Uppsala universitet har sedan lång tid tillbaka tillämpat PBL (problembaserad inlärning). Detta har gjort studenterna mycket väl förberedda för det praktiska arbetslivet, samtidigt som deras teoretiska kunskaper är mycket goda. Om jag inte är felinformerad har Umeå universitet nu tagit efter Uppsala; de tillämpar således också PBL.
Det kanske är Mårten Schultz som kommer driva igenom en förändring även på SU. Det skulle i alla fall deras studenter tjäna på.