Det är en grundläggande princip att staten (och andra delar av offentligheten) ska behandla medborgarna lika. Rik, eller fattig. Svart, eller vit. Man eller kvinna. Ful eller vacker.

Men om denna princip lätt låter sig sägas så ställer den till så oerhört stora problem i praktiken. För hur behandlar man egentligen olika individer lika? Och i vilken mån ska människors olikhet tillåtas kräva särskild behandling.

I dagarna svämmar det över med nyheter kring likabehandling och individers olika intressen. Problemen framträder tydligt. Folkpartiet vill att alla barn ska genomgå samma undervisning i idrott och sexualkunskap, oavsett vad föräldrarna kan tänkas ha för uppfattning om det. (Det fick dock en helt rubbad, haha, rubrik i DN: Ser DN Debatt det som en sport att ge inläggen så krigiska och missvisande rubriker som möjligt?)

Är det rimligt? Det kan tyckas så. Men barn är också individer, med rättigheter, och skolan är en tvångsordning. Är det så självklart att staten i skolan alltid ska ha mer makt över barnens utbildning än familjen, eller barnen själva?  

Men här finns i alla fall en likabehandlingsreform som inte tycks trampa andra intressen på foten. Att helt dela barnbidraget är väl en helt given reform. Tydligt signalvärde, rättvis, likställd. Och utan några förödande konsekvenser för familjeekonomier som en delad föräldrapeng skulle kunna medföra för de av oss som bor i kommuner med lång väntetid på barnomsorgen. What’s not to like?

***

Är det för övrigt inte hög tid att göra barnbidraget behovsprövat? En dyr transferering av tusen spänn i månaden även till rika människor. Varför?

Annonser