You are currently browsing the monthly archive for februari 2008.

Ny skadeståndsdom från Högsta domstolen idag. Efter en delning av en kommun – Uppsala och Knivsta – har de två nybildade kommunerna ansetts svara solidariskt för skadeståndsskyldighet som uppstått innan delningen. Domen är intressant även för att den drar paralleller med aktiebolagsrättens regler.

Nättidningen Realtid.se berättar om ett fall med ovanliga yrkanden. Det var en kronofogdemyndighet som ådragit sig partens vrede med följd att han i hovrätten yrkade bland annat att en handläggare skulle ”ta sig i röven”. Och detta var inte det värsta yrkandet.

För detta bestraffades parten med böter för rättegångsförseelse.

I dagens DN kontemplerar Johannes Åman kring vad vi skall ha en grundlag till. Eller egentligen så är det inte det Åman behandlar utan hur språket i en grundlagstext bör vara. Han citerar en språkvetare som uttalat att en grundlagstext bör vara värdig, begriplig och entydig. Det är bra hållpunkter. Att en fundamental författning skall kännetecknas av en viss värdighet är en nyttig synpunkt för oss jurister, som ofta underskattar kraften i estetiken. I en rättsordning skall grundlagen ställas på pidestal. Men det räcker inte med det.

Det viktigaste när man skriver grundlagstext tas inte upp av Åman, och där är Åman i författningstraditionernas strömlinjefåra. En grundlagstext skall skrivas så att den kan användas. Det räcker inte med att vara värdig, begriplig och entydig för att vara användbar – det krävs något mer. Det krävs därutöver åtminstone praktikalitet, tydliga rättsföljder och en mottaglig kultur.

En grundlag måste användas för att bibehålla sin värdighet, för att bli levande. I Sverige så har vi ingen tradition av att använda grundlagen. Jag frågade en gång en äldre kollega varför Europakonventionen fått sådan enorm tyngd i skadeståndsrätten på några få år, när vi redan tidigare hade regeringsformens 2 kapitel som innehåller många liknande principer. Den äldre kollegan svarade ”Att RF aldrig var tänkt att användas på det sättet”. Språket kan bidra till att skapa en levande grundlag, men inget språk i världen kan ge en grundlag värdighet om den inte använts.

**

Åman citerar f.ö. Timothy Garton Ashs raljerande beskrivning av EU-grundlagen som föll, att den såg ut som en instruktionsbok till en gaffeltruck. Det är förstås en rolig beskrivning. Den andas dessutom en aning xenofobi. I en del europeiska länder så är det just den tekniska och litet stolpiga författningsprosan som uppfattas som värdig och högstämd. Med engelsmannens förkärlek för det eleganta juridiska argumentet framstår detta förstås som hemskt stelt. För en kontinentaleuropé kan det uppfattas som värdigt och seriöst.

Två nya beslut från HD idag om reklam för utländska lotterier i svensk press. Säga vad man vill om systemet med ansvariga utgivare, men tidningarna tar i alla fall sitt ansvar att tillhandahålla Sverige nya prejudikat.

Nu är de här fallen inte prejudikat än, men det är redan intressant. Två ansvariga utgivare har dömts till straff enligt lotterilagen för att de upplåtit reklamplats åt utländska lotterier i sina publikationer, vilket alltså är förbjudet enligt den svenska lotterilagstiftningen. Utgivarna å sin sida menar att den svenska lagstiftningen står i strid med EG-rätten. HD:s beslut gällde bara frågan om målen förtjänade en prövning i hovrätten, vilket HD konstaterade att de gjorde, och inget avgörande i sak kom således idag. Men HD passar ändå på att lägga ut texten om förhållandet mellan EG-rätten och den svenska lagstiftningen.

”Europeiska gemenskapernas kommission har i ett motiverat yttrande den 29 juni 2007, riktat till Sveriges regering, hävdat att de inskränkningar som följer av bl.a. 38 § lotterilagen inte är förenliga med artikel 49 i EG-fördraget. I detta sammanhang kan noteras att 2006 års lotteriutredning uttalade att det inte var möjligt för utredningen att slå fast huruvida den svenska lagstiftningen var förenlig med EG-rätten men att det såväl i fråga om de syften som legat till grund för lagstiftningen som vid den praktiska tillämpningen fanns oklarheter som gjorde att förenligheten med gemenskapsrätten kunde ifrågasättas (SOU 2006:11 s. 241 ff.). Här kan även tilläggas att Lagrådet i det lagstiftningsärende som föregick införandet av straffstadgandet i 54 § andra stycket lotterilagen uttalade att det fanns en betydande risk för att den föreslagna regleringen skulle strida mot EG-rätten (prop. 1998/99:29 s. 17 f.).”

Vi får väl se vad hovrätten gör men redan nu illustrerar detta ytterligare en gång hur EG-rätten kan tvinga domstolarna att det viktigaste är att tänka fritt (rörligt), snarare än (svensk) rätt.

(Oförlåtlig ordvits.)

Idag meddelar tidningarna alltså att Pirate Bay stoppats i Danmark. Med anledning av detta och den allmänna proportionalitetsdiskussion som detta aktualiseras så plockar jag upp och reviderar ett inlägg ur kommentarsfältet nedan som jag själv skrivit vid ett tidigare tillfälle (då med anledning av Napster).

Nu har Jan Guillou sällat sig till de upphovsrättsförespråkare som kallar den illegala fildelningen för stöld. Eller, han kallar i alla fall de som byter filer med varandra för tjuvar och det är väl det samma som att anklaga dessa för stöld. Samma argument hördes nyligen av Liza Marklund (elakt kommenterat av Oscar Swartz – krönikan finns inte på nätet). Två av de författare som tjänar mest på sina upphovsrätter sätter ned foten. Men fildelning är fortfarande inte stöld. Och upphovsrätt är inte äganderätt. I alla fall inte i klassisk mening.

Det finns ofta en esoterisk glidning i diskussionen om äganderätt hos många av upphovsrättens försvarare. Till att börja med så innefattar äganderätten, i den juridiska snarare än den filosofiska bemärkelsen, betydligt mer än vad vissa upphovsrättsförespråkare vill förmedla. Det sägs således att en äganderätt innefattar dels nyttjanderätt, dels en rätt att överlåta och en rätt att förstöra.

Så kan man formulera sig om man vill definiera äganderätten snävt.

Men äganderätten innebär egentligen så mycket mer, till exempel innebär den en rätt att få nyttja egendomen i fred (se t ex europakonventionens första artikel, första tilläggsprotokollet – en artikel som f ö även täcker mer begränsade rättigheter). I de flesta fall innebär äganderätten också en rätt att fritt disponera över egendomen, t ex genom att hyra ut den. Men den enda äganderätt när det gäller t.ex. dvd-skivor är, enligt upphovsrättsförespråkare, rätten till den enskilda skivan. Rätten att förfoga över den enskilda saken.

Varför då?

Varför berättigar den särskilda egendomstypen dvd-skivor och andra slag av liknande egendom sådana långtgående undantag från den traditionella äganderätten?

Inskränkningar i förfoganderätten går naturligtvis att reglera i avtal, på samma sätt som det finns överlåtelseförbud när jag köper en stereo på avbetalning. Men i praktiken görs det ju inte några sådana inskränkningar vid skivförsäljningar. I alla fall har aldrig jag sett till några sådana avtal när jag handlat skivor, vare sig i butik eller på nätet. Som det tidigare framhållits är det viktiga vilket avtal som konkret ingåtts mellan köparen och säljaren. Om det som avtalsinnehåll ingår att köparen icke äger förfoga över varan genom att exempelvis lägga ut dess innehåll på nätet, så är det ett avtalsbrott om köparen gör det. Då kan han drabbas av sanktioner, närmare bestämt (i första hand) de sanktioner som avtalet stipulerar. Problemet hur man skall fastställa avtalsinnehållet är vid köpet av en dvd-skiva. Det duger naturligtvis inte att ena parten enbart påstår att det skulle vara ett införstått villkor att det är förbjudet att distribuera musiken vidare. Det skulle vara som om köparen post factum påstår att avtalet innefattar en garanti att musiken på skivan är bra. Det är ju nämligen så tråkigt att musiken ofta visar sig vara sämre än man trodde vid inköpet när man kommit hem med den. Avtalsinnehåll blir villkoret bara om det omfattas av båda parternas vilja att ingå avtalet.

Så varifrån kommer de avtalsvillkor som förbjuder användaren att t.ex. lägga ut en skiva på nätet?

Skall man vara konsekvent borde äganderätten innebära att den som köper skivan därmed har rätt att förfoga över saken och dess innehåll på vilket sätt han vill, så länge det inte är brottsligt. Avsteg kan göras i lag. Men då är det fråga om just avsteg, ett avvikande från en huvudprincip. Som sådant måste det motiveras och motivet kan inte rimligen vara något annat än att skydda en rättighet som väger tyngre än köparens äganderätt.

Vilket är då den rättighet som väger tyngre än äganderätten? Ja, om man skall hårdra det så är det upphovsmannens rätt att få sälja sin produkt mer än en gång. Det är inte upphovsmannens rätt att få sälja t.ex. sin musik som skyddas, utan hans rätt att få sälja sin musik om och om igen. Upphovsmannens rätt att få sälja sin musik flera gånger väger dessutom tydligen så tungt, att det anses rimligt att införa begränsningar även i andra på sätt och vis mer grundläggande rättigheter. Som Nicklas Lundblad har visat har amerikanska myndigheter gått så långt att de fängslat personer för att de berättat hur man kan gå till väga för att kringgå ett kopieringsskydd – blotta yppandet av sådan information ansågs strida mot upphovsrätten. Man kan därtill tänka sig andra rättighetskonflikter som står på lut, t ex föreningsfriheten, för det fall att Napster-användarna börjar organisera sig i mer traditionella föreningsformer.

Är det inte snarare så att upphovsrätten, i sin nuvarande och framför allt blivande form, kränker köparens äganderätt till musiken, riskerar att kränka yttrande- och tryckfrihet och i allmänhet får anses som en anomali i en liberal rättighetskatalog?

Tidningarna rapporterar om domen mot en av många ”HIV-män” som tidigare diskuterats i media. (Se här och här. Och här  eller här för exempel på tidningar som gjort en annan bedömning av allmänintresset av att publicera namn och bild på brottslingen.)  Domen verkar ”hård” – och, nej, för att inte få arga mejl från en massa Sverigedemokrater igen, jag säger inte att den är för hård bara att den är ovanligt sträng – både straffrättsligt och skadeståndsrättsligt.

Straffet blev hela 14 år, för gärningar där de värsta klassificerades som grov misshandel. Skadeståndsrättsligt framstår domen närmast som extrem. Skadeståndet sattes till hela 850000 kr till de två flickor som smittats. Nu har jag inte läst domen – jag hittar den inte på de juridiska nyhetsbyråerna än – men jag gissar att skadeståndet framför allt tar sikte på de ideella skadorna. Det finns inget tvivel om att flickorna har blivit oerhört drabbade. Men om det här är belopp som istort utdömts för kränkning så är det nog det högsta belopp som jag sett. Den sammanlagda kostnaden för den som betalar skadeståndet, knappast HIV-mannen själv, blir avsevärd. Vad kan detta skadestånd göra för nytta här? Det är värt att ställa den frågan oftare. Förhoppningsvis kan i alla fall pengarna bidra till att något roligt eller distraherande för de drabbade.

Nu skall jag försöka leta upp domen.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

  • RT @MagnusNedstroem: HD har nu prövat frågan om exklusivitet i visst upphandlat ramavtal. Viktigast här är att samtliga justitieråd är ense…* 3 days ago
  • RT @CultureCrave: Scarlett Johansson is suing Disney over a contract breach for releasing #BlackWidow on Disney+ Her salary was partly bas…* 3 days ago
  • RT @martenschultz: Det kom ett mål i EU-domstolen i förra veckan som rör svensk diskriminerings- och processrätt. Det svenska systemet förl…* 3 days ago