Som jurist har man ibland uppförsbacke i diskussionen när man framhåller vikten av oskuldspresumtion och höga beviskrav i straffrätten. Det gäller särskilt när frikännande domar i sexualbrottsmål hamnat på förstasidorna och allmänheten ”rasar” mot domstolarna. (Det ”rasas” mycket i stugorna, har jag förstått av tidningarna.) Juristens traditionella och försynta kommentarer att brott inte kunnat styrkas och betydelsen av att i en rättsstat säkerställa att ingen oskyldig döms, med den naturliga bieffekten att många möjligen skyldiga frias, brukar uppfattas som kallsinnig, teknokratisk och ibland direkt omänsklig.

Idag kan man läsa om ett tragiskt exempel på varför juristens försiktighet är så viktig. Vad hade hänt om en misstänkt kunnat identifieras i detta fall?

Annonser